Haha, eftersom jag mms:ade in min blid på vår bögafrukost till bloggen igår medan den låg nere för att en ny minneskaka skulle flygas in från England eller så, låg mitt inlägg som senaste på bloggens startsida. Detta innebar att alla bloggsugna (över 200 av dem i alla fall) var inne och tog en titt. Kuligt! Som någon kommenterade, detta kanske blir historiskt! Haha, lite roligt med uppmärksamhet var det i alla fall.
I tisdags kväll var Ted och Naffie här. Ted hittade min dagbok som jag skrev när jag var typ... ja, 12 eller något och läste högt ur den lika seriöst som om han läste in en roman som skulle säljas som ljudbok. Ja, herregud vad jag och Naffie skrattade. Vi bokstavligen rullade oss på golvet när han beskt läste saker som "och ja, det andra tjejerna på ridlägret pratar ju bara om en sak: sex" och sådana saker. Oj vad kritisk man kunde vara på den tiden då, haha, och så blev man än värre själv ett par år senare!
Igår var jag och Fia hos hästen (!). Mjo, det var vi faktiskt. Ja, visst kan vi samarbeta när det gäller hästen men när hon på kvällen ber Krisse ringa och och fråga om jag kan hämta henne i Ödåkra gick hon inte så lite över gränsen. Håll dig på lagom avstånd, här är inget förlåtet eller så. Att det som hände faktiskt var en bra sak för mig om man tittar bakåt nu kunde ju ingen veta av de två. Faktum är att det var just vad som behövdes för att göra mig fri men det var inte det som var deras tanke.

Det jag fick istället var bortom min föreställningsvärld. Jag är oändligt rädd om det.

Tänk att man kan säga så som vi sagt, att man kan känna så som vi känner.

Tid blir oviktigt, måsten kommer i andra hand. Dagar blir till veckor, blir till månader, men allt som spelar någon roll är att jag inte spenderar dem ensam. Jag är inte rädd för att tiden ska rinna mellan mina fingrar längre för jag känner att jag gör det bästa jag bara kan utav den. Jag lever som jag vill.

Som unga vuxna, inte tonåringar, planerar vi en framtid du och jag.

Det var knappt en månad sedan det började på allvar men tiden emellan oss är så mycket längre. Sekunder och timmar blir lika långa när våra tankar eller händer möts.

Du har lärt mig värdet i att vara någons glädje. Du har ett sätt att tränga dig nära och nånting hos mig låter dig göra det. Du har nycklar till ställen som jag inte ens visste fanns och ord du säger ekar i huvudet.

Det är desperation, det är längtan, det är mer än att vara glad, mer än att vilja ha.

Det är… vi. Helt enkelt.