Just nu rör sig livet rätt långsamt. Visst, det har kanske sina fördelar, men det är sjukt tråkigt. Jag hatar redan att vara arbetslös! Var och lämnade av Christoffer på Ängelholms flygplats igårkväll eftersom han är på kurs i Sthlm nu. Som jag saknar honom! Egentligen kanske jag borde tycka att det är rätt skönt att vara ifred, eller åtminstone att det är helt okej eftersom vi trots allt varit tillsammans i över tre år nu, men nej, jag vill ha honom hos mig jämt, jämt! Inte sedan november -06 har vi varit ifrån varandra mer än en natt... Cisco fick sova i hans säng inatt fast det egentligen är förbjudet område. Det fick jag också ångra eftersom det med jämna mellanrum kommer en katt och slickar en i ansiktet och ska sova på huvudkudden eller biter en i tårna, men det var inte lika ensamt då.

Detta nu oh so famous familjebråk har även spridit sig vidare till syrran och mig nu tydligen (läs kommentarer under "Äntligen plugg..." från december. Tala om dysfynktionell släkt. Som sagt, jag undrar om inte alla vore lyckligare om vi hoppade över de där spända släktmiddagarna. Det ska vara så som det var på examensfesten där alla skrattade och pratade, inte långa tystnader. Tur att man har annat att jämföra med så att man inte tror att det ska vara så. Det enda jag kan göra åt det är att se till att det inte kommer att se ut så i min familj när vi skaffar en egen.