Usch, vad slut man blir av att jobba. När man kommer hem har man ingen ork kvar till att göra något roligt ju. Det är ganska turbulent på jobbet nu också, ingenting verkar fungera som vanligt; från vårdplaneringssystemet till chefer, till samarbete med andra yrkesgrupper... Nya rutiner och nytt folk överallt. Well, det blir säkert bra när de har rumstrerat om färdigt.

Har handlat present till min älskling på nätet nu, han fyller ju år i övermorgon. Hoppas att han kommer att bli glad, och att den hinner levereras tills dess också. Det skulle vara så, men det vet man ju som bekant aldrig. Till helgen blir det tårtkalas i trädgården med hela tjocka släkten. Ska bli trevligt, det är bara förberedelserna som inte är så kul. Baka kakor och köpa tårtor...



Min andra älskling; Mr sovkatt! Kan man se mer avslappnad ut?

Det är något visst med valborg, är det inte? Förutom att det handlar om att fira in våren, så brukar det alltid vara något speciellt som händer. Det hände väl inget speciellt igår, men det var speciellt trevligt! Björn, Sandra, Matos och Dennis kom hit överlastade med mat och sedan tände vi grillen och det blev nästan en ätorgie med grillspett, fläskfilé, texas- och californiasteak, bakad potatis, rösti, bernaisesås, vitlökssås, baguette och sedan efterrätt i form av glass med friterad banan och chokladsås. Väldigt gott, och väldigt trevligt! Sedan blandade vi mojitodrinkar och andra godsaker att dricka och satt sedan och lyssnade på musik och skrattade och pratade tills klockan fyra imorse, då flera av oss varit uppe i nära ett dygn och började bli rätt sömniga...

Vi hade som sagt väldigt kul. Ett exempel för att illustera på vilket sätt:

Matos: Jag pratar ofta om mig själv i vi-form, som om jag vore schitzofren eller något.

Sandra: Ja, men det är du ju. Ibland är du skitsnäll och ibland är du ett jävla rövhål.

Matos: Haha...

Sandra: Äh, jag bara skojade. Du är väl inte så känslig? (att han tar illa upp)

Matos: Jo, på morgonen är jag. Om jag hade träffat mig själv på morgonen hade det blivit slagge.

Sandra: På tal om att vara schitzo...




Matdags i uterummet



Christoffer gör ubåt i stöveln han köpte i Berlin.



Cisco leker med Björn.

Igår blev inte mycket gjort förutom att skruva ihop vårt nya fina bord. Tänkte utrota lite ogräs också med någon typ av super-roundup som Christoffer har på jobbet men han glömde medlet där. Får bli nästa helg. Just nu väntar vi också på att leråkern där ute ska bli en fin gräsmatta. Vi har gått hårt åt den med mossrivare, lagt på ny jord och blandat upp med grus. Så har vi lagt ut gödning och nya gräsfrön som just nu tjänstgör som fågelmat (hm!). Kommer bli kanon, men just nu är det bara en lerpöl alltihop. Som den bonne jag blivit bloggar jag om gräsmattan, hahaha!

Igårkväll kom Sandra och Björn hit och grillade med oss. Satt i uterummet med tända ljus och käkade flinta och bakad potatis med vitlöksröra. Mm, mm, mm! Till efterrätt blev det glass och gin & tonic. Ja, var för sig då... Var väldigt trevligt! Helt underbart att sitta i sin egen trädgård och grilla en lördagkväll. Kan inte fatta att vi någonsin bodde i trappuppgång och inte ens hade balkong. Hemsk tanke.

Inatt drömde jag att jag blev inspärrad på ett mentalsjukhus mitt ute i vildmarken. Jo, det är sant. Normalt? Det var som en skräckfilm och det regnade och blåste och folk gick omkring med rakade huvuden. Själv var jag mest orolig för att rummen skulle vara för små och klaustrofobiska och att jag inte skulle kunna träffa min älskling så mycket som jag ville. Jag ifrågasatte inte var jag befann mig. Tror inte att jag vill ge mig på att tyda den drömmen, haha.

Nä, dags att ta tag i att göra någon nytta idag!

...att be om ursäkt för kass uppdatering? Nja, det börjar bli tjatigt tycker jag. Ni vet redan varför. Det kallas heltidsjobb, och dessutom en meningsfull fritid. Ha, så det så! Nej, nu ska jag försöka vara snäll.

Har i veckan hunnit med en hel del intressanta saker på jobbet, att få ett nytt bord till uterummet av pappa (hur fint som helst och passar inte riktigt ihop med våra sletna träsoffor som vi ärvt och som man får spinkar där bak utav, men de ska bytas ut så småningom), att gå på fotboll och se HIF spela ut MFF, sova bort en del ledig tid och umgås ovanligt mycket med min älskling. Att sova bort sin fritid kan ju tyckas lite meningslöst, men har man haft en sådan vecka på jobbet som jag haft är det faktiskt underbart. Gårdagskvällen sov vi bort också... kom hem som vanligt vid halv sex och sedan skulle vi gå och vila en liten stund innan vi tände grillen. Yeah right, vi vaknade kvart i nio och hann precis slänga oss inom dörrarna på Premiere i Ä-holm för att köpa en kebab innan de stängde. Så blev det med den grillningen, men det tar vi igen ikväll eller imorgon.

Sedan vi flyttade ut hit och skaffade trädgård, ny bil och heltidsjobb, har vi (kanske tyvärr) växt ifrån somliga av våra vänner. Emellanåt känner jag mig fem år äldre än många av dem och kan inte förmå mig att sänka mig till deras nivå. Jag tycker inte att det räcker att hälla i sig alkohol och sätta på en musikvideo på Youtube för att det ska bli en lyckad kväll. Jag tycker inte att det är kul att sitta och lyssna på historier om hur fulla folk var för två år sedan och hur kul de hade på Dickens förra helgen. Ärligt talat, och detta är ingen överdrift, så har jag roligare på jobbet! För att ha trevligt med folk behöver man få något annat än fyllehistorier i utbyte. Antingen meningsfulla samtal eller att helt go crazy och i princip dansa på borden som om man vore fjorton igen.

Vi har haft en extern konsult på jobbet i veckan som ska arbeta med att förbättra samarbetet mellan olika personer och instanser. Det blev ett mycket intressant samtal med honom. Handläggaren blev klient och det var i det närmaste som ett kuratorsamtal, men det gav en hel del nya insikter, både för mig och konsulten. Jag har också hunnit med att bråka med en person som ska föreställa en kollega (dock ur en annan arbetsgrupp). Hon gjorde fel och jag råkade avslöja detta fel omedvetet för en som tog upp det med hennes chef. Hon säger då till mig att det är bättre att jag pratar direkt med henne. Dagen efter får jag veta att hon gått bakom min rygg och pratat med sin chef om mig, utan att nämna något för mig. Vad liknar det? Pajkastning? "Du skvallrade på mig så jag svallrar på dig". Verkligen moget av en kvinna som passerat medelåldern. Well, först blev jag heligt förbannad, men sedan insåg jag att det inte ens är lönt att bry sig. Hon blev tvungen att både rätta till felet och se mig i ögonen igen, det räcker.

Jag har flera tankar om bra inlägg jag vill skriva här och ovanstående är inget av dem. Meeen, å andra sidan innebär det ju att ni har något att se fram emot! Och jag då förstås.




Lite tid har jag ändå haft över på jobbet... Jag är inte helt nöjd med proportionerna, men den duger. Jag borde teckna oftare, det är himla kul!

Finns det en sådan? I så fall är jag illa i det. Varje dag på jobbet påminns man om dels sin egen dödlighet, men också om hur bra man har det. I vardagen menar jag nu. Man är frisk och har inte ont någonstans. Kroppen tillåter en att göra precis vad man vill, och man borde passa på. Tro mig, jag ser varje dag bevis på att det inte varar för evigt! Man har någon som bryr sig om en, ja, flera... Man blir ödmjuk av att arbeta med människor som har problem som med stor sannolikhet kommer att drabba de flesta av oss som får leva länge nog.

Somliga tror på karma. Om du gör en god handling, får du tillbaka det genom att något gott händer dig och tvärt om. Men tänk om det finns ett visst mått lycka att få i livet, och ett visst mått olycka... I så fall blir det inte nådigt för mig sen. Jag mår så fruktansvärt bra just nu och har gjort länge. Visst, det finns inget liv som är perfekt och jag har saker att uppnå, massor av saker som jag vill göra och åstadkomma, men det är också en del i denna lycka. Christoffer är dock den största delen! Det är lite läskigt att så stor del av ens lycka ligger i en enda sak, eller ja, person. Samtidigt, det är det som är kärlek. Den som inte har fått uppleva den stora kärleken i livet har missat en av de väsentligaste delarna, det är en sak som är säker. Det är väl därför folk så desperat letar efter den, antar jag.

Det var veckans fredagsfilosofi. Nu åter till grillandet. Ny grill, nya utemöbler och härliga grillskivor som ligger och fräser. Jag är lycklig. Då är det lätt att se de små guldkornen i vardagen, som den här kvällen.

...gammal är jag nu. Fyllde år igår utan att göra så mycket åt det, haha. Vi storstädade trädgården och oljade in utemöblerna. Ska bli ett bord också i veckan och sedan är vi redo för grillsäsongen! Well, vi kan behöva en bättre grill också, och så ska vi få stolar och bord att ha utomhus också, men nu är det nära. Finns mycket mer att göra i trädgården också, men nu hänger där en skånsk flagga och vi har räfsat ihop löv och skit som ligger och skräpar. Nu ska det mossrivas och klippas gräs och gödslas. Vilka villaägare/bönder vi har blivit!

Igår stod mamma och Fia utanför dörren med en fransk chokladtårta och blommor i handen när vi kom hem efter att ha hämtat en gräsklippare och så vidare. Lite gulligt tycker jag. Så det blev tårta på födelsedagen i alla fall, sittandes i uterummet. Sämre kan man ha det. Avslutade dagen med kebabpizza i Norra Häjaröd efter att ha hjälpt till att samla ihop mossa där, vilket var roligare än det låter. Särskilt när Klas står uppe på släpet och hoppar i mossan medan han håller Christoffer som står på marken i handen. 46 år någon? 4,6 kanske, haha. Det hade praktiska skäl, men såg grymt roligt ut!

Det blir firande med släkten när Christoffer också har fyllt år i maj, så än har jag inte fått mer än en present. Fast vilken present sedan; en ny mobil kom min älskling och gav mig på sängen igår morse. Han är min prins (även när han inte köper mobiler till mig förstås!) Älskar den nya telefonen också, den fungerar ju faktiskt till skillnad från den gamla! Och så touchscreen som var ett krav, det är hur smidigt som helst.

Med andra ord var det en bra födelsedag. Men att inte fira den på rätta dagen, att fixa i trädgården en hel helg och att inte välja den allra, allra senaste tekniken på sin nya mobil (och inte vilja ha den heller) är väl ett eller två vuxenpoäng, right? För att visa att vi inte är redo för pensionen ännu var vi dock hos Björn och Sandra och festade på kvällen. Skönt att höra va?

Jodå, det blev en härlig resa. Faktiskt antagligen den bästa vi gjort. Och detta mycket tack vare ett speciellt ställe kallat Tropical Island. Om ni inte redan har varit där så bara måste ni åka dit, det är ett minne för livet faktiskt! Hela Berlin var en väldigt trevlig stad, och det fanns oändligt mycket att göra. Vi kände oss långt ifrån klara när vi åkte hem så dit kommer vi antagligen åka fler gånger. Dessutom tänker vi fira nyår på Tropical Island. Någon som är sugen på att hänga med? Ta en titt på bilderna och fundera, haha. Jag hoppar över att lägga ut bilder på alla turistattraktionerna och nöjer mig med några. Människor på bilderna är alltid roligare.




Min älskade Christoffer utanför Olympiastadion. Den var enormt stor och väldigt tysk. Strikt och pampig!



Jag nere vid planen på Olympiastadion. Håret ser fyrkantigt ut, men det blåser. De gråa sektionerna i bakgrunden alla de 80 000 stolarna och i den lilla upphöjningen över ingången brann den olympiska elden 1936.




Också väldigt tyskt och pampigt. Reichtag - riksdagen. Vi gick aldrig in dock... kolla kön i bakgrunden. På tal om kö, visste ni att Madame Tussauds finns i Berlin också? Dit gick vi inte heller på grund av trängseln.




Brandenburger Tor i kvällsljus. Vi parkerade flera dagar bara hundratalet meter därifrån. Bil is king i Berlin, du kan ta dig fram överallt!



Och självklart var vi också vid Checkpoint Charlie, gränsenövergången mellan öst och väst. Den berömda "You are leaving the american sector"-skylten till vänster. Kul att läsa om lyckade och misslyckade flykter över muren på alla skyltar som fanns i området. Absurt att den sista personen sköts här under vår livstid...



Jag på paradgatan mellan Brandenburger Tor och frihetsstatyn som man anar i bakgrunden. Spontan bild, därav att jag ser ut att leta efter pistolen eller något...



Pottsdamerplatz. Får plats inne på Tropical Island, skyskrapor och allt. Tyvärr var biljetterna till världens största 3D-bio slutsålda när vi kom. Men stället var häftigt.



Gissa sporten?



Just det, galopp. Vi var på det hederliga gamla folknöjet som troligtvis enda turister. Vårt hotell var döpt efter banan Hoppegarten och låg utanför stan på östsidan nästan precis sidan om banan. Stoltheten på banan hette Overdose (inte på bilden). Ingen aning om vad det var så speciellt med den hästen.



Inne på Tropical Island. Cool belysning i vattnet på kvällen och bubblor som i en bubbelpool här och var. Vi satt och åt middag på restaurangen sedan iklädda badkläder och träffade även ett tyskt par - Anna & Thomas - som bjöd oss på Radler (öl blandat med Sprite) vilket faktiskt var ganska gott konstigt nog. Underlig men extremt trevlig kväll!



Här får man en liten, liten uppfattning om hur stort detta paradis var. På reklamen till ballongen stod det "You can fly" och visst kändes det så. 60 m upp i luften i något som påminde om en fallskärmsryggsäck med fötterna dinglande fritt i luften. Riktigt läskigt var det!



Tropical Islands uppifrån ballongen. 60 meter är en bra bit upp i luften! Man ser inte ens människorna. Regnskogen i mitten och shoppinggatan längst bort mot väggen. Det blåa är "lagunen" med vattenfall och fontäner. Det fanns förstås också ett "hav" och en sandstrand men detta kom inte ens med på bilden. Inte heller ser man sauna-avdelningen med bastu, ångbad, fotbad, massage o.s.v.

Så, nu är det sovtid för vår del. Vi gjorde mer än såhär, men orkar inte beskriva varenda detalj. I Berlin har man inte tråkigt i alla fall! Kanske lägger upp en film som jag filmade uppifrån ballongen någon dag snart också, men nu får det räcka för idag. Godnatt!

Imorgon bär det av till Berlin. Riktigt, riktigt, riktigt härligt ska det bli med semester, det behövs nu! Denna veckan har varit jävligt stressig och sedan denna sommartid, suck. Den tar ju död på en... att gå upp en hel timme tidigare på morgonen är inte min grej. Särskilt inte med tanke på att kvart över sex är tidigt redan som det är! Men nu är det glad påsk och allt det där. Ska på påskmiddag hos mamma nu och sedan hem och lägga sig, vi ska upp ännu tidigare imorgon än annars i veckan... skjut mig. Men, vi ska ju ut och resa, så då får man väl ta lite sånt. Ska försöka uppdatera med lite bilder från Berlin i nästa vecka i alla fall och hålla liv i den falnande blogglöden!

Har förresten jobb tills sista augusti nu, och det känns väldigt, väldigt bra det också. Ifall det finns karma så måste jag vara en mycket godhjärtad människa. Saker och ting är bara så bra, löser sig så bra för mig. Nästan så man knappt vågar tro på det och väntar på bakslaget. Äh, jag njuter just nu, vad mer kan man göra? Det enda jag skulle önska mig är mer ledig tid, men vem gör inte det?

...det kan vara att göra något man har skjutit upp länge. Vi hade inte städat här på två veckor och med en liten Cisco som tassar ut och in med grus och jord och lera på tassarna så kan ni ju tänka er hur det såg ut. Känns helt underbart att det är rent och fräscht här nu. Lite smått sjukt? Ja, kanske. Nu ska jag hoppa ner i sängen med Fight club som är boken för veckan och min älskling. Härliga måndagkväll!

Tiden går verkligen sjukt fort. Nu när man kommit in i jobbet lite så rullar veckorna bara på och eftersom jag knappast har tid att ha tråkigt på jobbet så går dagarna också fort. Ja, det är väl det som kallas livet...! Hann faktiskt unna mig lite vardagslyx i torsdags när jag var med mamma och hennes jobbarkompisar på Cardinal och käkade i tordags. Mums som vanligt!

I fredags var vi på baklängesmiddag hos Zurka och Emelie med Viktor och Emma. Trevligt, men alla var hyfsat sega efter jobbeveckan så vi orkade inte göra så mycket mer än kolla på tv efter maten, någon av oss. Igår var vi på fest hos Annika och Marcus. Skitkul var det faktiskt! De hade ordnat fördrink och lite mat och sedan var det party, party. När de andra stack ut vid ett följde vi med ner i stan men eftersom det var sjukt mycket folk ute (lite konstigt helgen innan löning?) så tog vi en taxi hem istället för att trängas ute på stan. Det roligaste är ändå alltid förfesten. Glömde kameran hemma, men kanske kan få lite bilder av Annika sen. Idag har man väl inte precis varit på topp... fy fan för att vara bakis. Det värsta är att det inte är synd om en ett dugg... men nu blir det bakfyllemat i form av kebabtallrik. Har längtat efter den maten hela helgen!

Jag är ledsen, men jag har verkligen inte tid att sitta och blogga särskilt ofta längre. Men eftersom det gått ett tag så tänkte jag till att börja med att bjuda på lite kisebilder på min stora påg som fyllde ett halvår 12 mars och som faktiskt har fått sina riktiga rovdjurständer nu äntligen. De sticks lite mindre när han bits än de gamla, men i gengäld hade han bägge paren ett tag...




Sötnosen har hittat nytt ställe i vår tvättkorgslösning...

...och vid datorn, med CD-skivorna som huvudkudde.




Bitig är han i alla fall. Bebis!

I övrigt kan man väl kanske säga att jag satsar på jobbet. Det börjar äntligen kännas som att jag verkligen gör nytta där och inte bara tar mig fram dag för dag och bara gör det absolut mest akuta, som det faktiskt kändes hela sommaren. Jag börjar få grepp om saker och ting nu. Jag kommer hem ganska sent varje kväll och såklart är jag trött efter jobbet, men inte utmattad som i början. När jag sedan kommer hem vill jag umgås med Christoffer de få timmar som blir över. Just nu går han en jaktkurs för att ta jägarexamen och vi ses knappast överhuvudtaget på tisdagar och torsdagar. Well, det tar slut nästa vecka, och har jag klarat det såhär långt ska jag väl överleva en vecka till. Dessutom får jag ju tid över för att blogga lite också, haha. Ikväll när han kommer hem ska vi boka in en resa till Berlin i påsk! Vi har frågat runt lite bland vännerna om någon ville följa med men alltid har det varit något som kommit emellan eller så har den ena i paret vi frågat inte velat. Det spelar ingen roll, vi har nog egentligen roligare om det bara är vi två. Dock på ett annat sätt än om vi skulle åkt flera. Härligt ska det i alla fall bli!

...varierar verkligen med livssituationen, hur man mår och hur mycket tid man har. Tid är inget jag har i överflöd precis nu för tiden. Att vara hemifrån i knappt elva timmar om dagen tar ut sin rätt också i trötthet och jag brukar vara mer död än levande när jag kommer från jobbet. Inte för att jag jobbar så hårt, eller gör så fruktansvärt mycket eller stressar så hemskt, men jag jobbar verkligen med huvudet. Hela dagen ska man hålla småsaker i huvudet; ring till den ena, ring till den andra, skriv det, var där och där på bestämda tider och ta med det och det. Jag som mer än allt hatar att ta kontakt med människor, som satt och grät vid altandörren när jag var liten därför att mamma tyckte att fyra år var gammalt nog att gå in till bästa kompisen i huset bredvid och fråga om vi skulle leka, samma jag sitter nu i telefon dagarna i ända och gör inget annat än tar kontakt med folk. Tusen gånger om dagen slår jag ett telefonnummer jag aldrig har slagit förr och pratar med människor jag aldrig har träffat. Undrens tid är inte förbi...

När jag var arbetslös var helgerna tiden för att leva. Nu är helgerna tiden för att vara med de jag väljer och för att koppla av, men jag känner verkligen att jag lever på jobbet... Om bara heltid inte innebar så många timmars arbete om dagen skulle jag äntligen ha hittat den perfekta balansen mellan arbete och fritid. Helgen till exempel, var perfekt. Fredagen spenderades i Norra Häljaröd där vi käkade svindyr oxfilé och kollade på skräckfilm med Klas och Lena. På lördagen skulle vi på inflyttningsfest hos mitt kära ex som tydligen hade ångrat sig och inte svarade i telefon. Typiskt honom, thank god att man inte behöver bry sig om honom längre. Dessutom hade vi ett ess i rockärmen i form av inflyttningsfest hos Emelie. Riktigt trevligt faktiskt. Viktor med sin brutna fot och sina morfintabletter fällde kvällens kommentar. Jag: "Du ser inte så glad ut, Viktor." Han: "Nej, men är det så konstigt? Jag går ju på neråttjack." Så sant så.

Well, behovet av en blogg var det. Jag tycker det är roligt att läsa bloggar och det gör jag oftare än jag skriver. (Wow, unikt...). Numera har jag förutom för lite tid inte så mycket att skriva om. Jag skulle vilja skriva om jobbet eftersom det till stor del upptar min tankevärld just nu (märks nog), men så finns det ju något som heter sekretess. Jag får vara med om saker genom jobbet som jag aldrig skulle fått annars. Jag får prata med så många intressanta personer. Jag skulle gärna vilja skriva om det, men det går ju naturligtvis inte.

Bloggandet har redan avtagit rejält, men så länge det är kul så tänker jag fortsätta. Så ge inte upp, rätt vad det är kanske det finns ett inlägg där...

...är en bra grej. Det är snart vår så graderoben kanske behöver tömmas på gamla kläder som inte längre ger en glädje att ta fram. Well, så är det också med relationer, ibland måste man stanna upp och tänka efter; vem gör mig glad, får mig att må bra, fyller en om än aldrig så liten funktion i mitt liv? Jag blev jävligt arg när jag blev utnyttjad av Charre, men herregud, sådant går över och jag är egentligen inte en särskilt långsint människa. Jag har dessutom ett tålamod med människor som inte alla har och jag kan överse med mycket. Det hon gjorde var en mindre sak och något jag hade förlåtit om det bara var det.

Nu var det dock så, att jag den senaste tiden, eller kanske egentligen det senaste året, inte ens haft någonting att prata med henne om. Visst, det är alltid kul att snacka lite skit och ta en fika, men jag vill ha ut mer än så av en vänskap. Det är ingenting som hon har gjort egentligen, mer vad hon inte har gjort under den här tiden. När jag slängde ut henne så visste jag mycket väl att hon knappast skulle ta kontakt med mig igen, och inte jag med henne. Jag visste att jag gjorde slut på vår vänskap. Till att börja med blev jag ledsen av den insikten, men utan att ångra mig ändå. Nu är jag lite sorgsen, men stolt för att jag för en gångs skull inte i efterhand sitter och säger att jag borde gjort si eller så, utan att jag faktiskt gjorde det jag kände var rätt.

Under gymnasietiden hade jag och Charlotte om inte så mycket gemensamt så i alla fall jävligt roligt! Emelie fanns där hela tiden, men egentligen kanske jag stod Charre närmare, jag vet inte riktigt. Ju längre tiden har gått sedan dess har Emelie blivit en mer och mer intressant person, medan Charre bara glidit längre och längre bort och brytt sig mer och mer om ytliga ting som inte är särskilt viktiga för mig. Everything comes to an end, tillsist har man inte mer gemensamt med vissa människor och det gäller att göra slut på relationen innan den börjar ta energi ifrån en istället för att vara en källa till glädje. Gäller såväl pojk/flickvänner som vänner. Jag har vänner för att de gör mig glad och får mig att må bra.

Mitt heta tips är: fundera emellanåt på vad du behöver rensa ut. Kläder, pojk/flickvän, skräpet i förrådet, vänner... 

Här är min anledning till att avsluta vår relation sagt med en mening:

A friend is someone you can be alone with and have nothing to do and not be able to think of anything to say and be comfortable in the silence. - Sheryl Condie

Det blev en lugn helg efter en tuff vecka. Somnade i soffan innan 11 i fredags... Var och hälsade på hos Christoffers mamma och spelade nya Super Mario Bros och Fifa10 i lördags och sedan var vi hos hans farmor igår. Hann också med en runda på bokrean där jag handlade en hel del för presentkort jag fick i examenspresent, bland annat uppföljaren till den bästa bok jag läst; En sorts kärlek av Ray Kluun. Att jag överhuvud taget kan utnämna en enda bok till den bästa jag läst visar hur jävla bra den är, för jag har redan läst många fler än de flesta gör under ett helt liv! Har man inte läst En sorts kärlek har man verkligen missat något. Har man läst den utan att få minsta tår i ögonen eller i alla fall ha lust att gråta så är man mentalt rubbad. Sorgligare blir det inte. Änklingen är faktiskt en värdig uppföljare, även om den är bra på ett annat sätt.

Idag fattade jag verkligen varför jag ville bli socionom. Och inte bara därför att större delen av min eftermiddag gick åt till att sitta hemma hos ett mycket trevligt par och äta muffins och dricka te medan de berättade om sitt liv och hur de hade det. Det kändes faktiskt som att jag gjorde en liten skillnad idag i någons liv. Mer än en dessutom. Det är sådant som kallas en bra dag på jobbet!

...hoppas bara att Matos och Paulina är okej. Oavsett så måste de ha upplevt skalvet som lär ha känts ända in i Brasilien. Kul att få semestern förstörd av en jordbävning och tsunami... Får verkligen hoppas att de kommer hem helskinnade!




Bild från GT.

...något nytt varje dag. Det är synd att säga att jag har tråkigt på jobbet, kommer hem helt utmattad varje dag. Det här jobbet låter så enkelt i teorin, men i praktiken så är det bara att inse att man jobbar med att passa in människor med helt olika värderingar, livshistorier och så vidare i redan färdiga system av regler. Ändå är socialtjänstlagen bara en ramlag, och det tackar vi de som skrev den för. Det dyker varje dag upp nya saker som jag inte har en aning om hur man ska hantera, helt enkelt därför att jag har med människor att göra, och de beter sig inte alltid som man väntar sig. För varje ärende jag lyckas lösa helt på egen hand, även de enklaste, känns det som att vinna på lotto eller så...

Man ställs också inför en hel del saker som kanske inte är helt enkla att hantera av andra orsaker. Jag träffade en person i tisdags som då såg ut att må ganska bra och som sedan visade sig vara död när jag kom till jobbet imorse. Det är inget ovanligt och man "vänjer" sig ju, men det påminner en onekligen om att man är dödlig och att det faktiskt inte är en så big deal. Man är ju knappast ensam om att ha ett liv som en dag kommer ta slut. Det är liksom ingen stor grej, det bara är så. Vad det sedan gäller att förlora någon annan, sorg och allt det där, det är en helt annan sak förstås. Men det är inte vad som i första hand slagit mig i alla fall.

Ja, då har man arbetat sin första dag som socionom. Okej, jag har ju varit på samma ställe och gjort samma saker innan, men då var jag ju faktiskt inte socionom om man ska vara krass. Tog inte en dag innan man var tillbaka där man var i somras, med allt vad det innebär. Har hänt en massa på arbetsplatsen, folk börjar, slutar och byter tjänster om varandra, men det känns riktigt bra att vara tillbaka. På onsdag är vi alla fyra sommarvikarierna där för första gången sedan sommaren och sista gången för alltid samtidigt. Kul att jobba med samma folk som i somras som nu har blivit ens vänner!

Helgen var lugn, tog en utflykt i snö"stormen" i lördags kväll/natt. Bara tog bilen och körde, körde. Hamnade ute vid stranden i Ängelholm bland alla isflak och sedan, plötsligt, hade vi hamnat på Hallandsåsen, men utan att ha vidrört motorvägen med ett enda hjul. Vägen vi hittade förde tankarna till Canada med snövallar och höga granar med mycket snö på. Himla mysigt! Svårare är det inte att fixa en romantisk kväll. Och så pratar man bra i bilen också. Som att promenera, men man får se så mycket mer. Som tunnelbygget, eller Båstad, eller Skälderviken täckt av is. I söndags firade vi farmor och farfars 60-åriga(!) bröllopsdag med att de bjöd på lunchbuffé ute och sedan tårta hemma, utan att berätta vad de firade, haha. Det listade vi dock ut ändå. Också ett bevis på att det inte måste vara så krångligt för att bli trevligt. Och trevligt var det faktiskt. Kära styvmor jobbade. Om det sedan har med saken att göra lämnar jag till er att tro vad ni vill om...

Är alldeles för trött för att lägga ner tid på att skriva här egentligen, men en liten uppdatering kan jag ju bjuda på. Har ett par inlägg på lager som jag tänker skriva när jag har tid och ork. Det kommer, det kommer.

Ja! (Om det nu är vad jag kan räknas som). Inte nog med att jag känner mig extremt utvilad och på g rent fysiskt idag, jag är dessutom inte arbetslös längre. Just det. Eller rent tekniskt så är jag nog det idag och imorgon också. Men måndag morgon, 8.00 på Myndighetsenheten börjar mitt vuxenliv på riktigt kan man kanske säga. Tänk känslan av att inte längre få ångestkänslor av att se en räkning eller av tänka på att det faktum att högtalarsladden gick sönder på festen innebär att vi måste köpa nya datahögtalare. Tänk att inte vilja skrika när man halar fram kortet på City Gross varje vecka. Det är frihet. Jag säljer så gärna sådan tid som jag just nu gör av med till ingen nytta här, och har kul stora delar av den! Ett bättre uppvaknande än ett telefonsamtal om jobb kan man nog knappt få. (Jo, om min Gou hade legat sidan om mig kanske, men han är och säljer sin tid i Göteborg just nu.) Och Elizabeth frågar om jag är glad! Glad är knappast rätta ordet. Prova överlycklig, extremt lättad, överväldigad...

Detta ska firas med att klorinstäda badrummet och äta frukost (kanske börjar bli dags) och sedan en middag på Cardinal ikväll med mamma och hennes arbetskamrater. Ja, det låter lagom upplyftande i text, men ska bli trevligt! Inte städningen då förstås...