...kallar Christoffer det som har varit idag. Och det är ju helt underbart! Inte för varmt, inte för kallt, och perfekt väder att hitta på något i. Så vi hoppade in i bilen och tog oss upp på åsen för lite sommarrodel. Sjukt roligt var det! På sina ställen gick det så fort att man var rädd att ramla av rodeln och det snurrade till i huvudet som när man åker bergochdalbana och det går för fort för att man ska hinna registrera hur saker och ting rör sig... Jag älskar när det går fort! Jag tycker inte om när det snurrar eller att bli kastad hit och dit som en vante i någon karusell, men fart gillar jag, särskilt när jag kan styra det till viss del själv. Man känner hur leendet sprider sig utan att man kan stoppa det! Det bästa som finns i den vägen är förstås att sitta på en häst som ger allt... åh, vad jag saknar ridningen så här i slutet på sommaren när alla stubbfälten sträcker ut sig överallt och den klibbiga värmen släpper.

Vi tog sedan en promenad i Ängelholm som vi kryddade med bulle-med-bulle och chokladmjölk i världens minsta stadspark. Kvällen avslutades sedan med Torinomat som vi tog med oss ner till vårt ställe på stranden och avnjöt i solnedgången. Jag vill ha söndag imorgon med. Jag vill bara vara med min älskling och ta dagen som den kommer; det vill säga hitta på saker men i sin vår takt, utan att stressa. Med detta ville jag egentligen bara säga: Vilken underbar dag detta har varit!

...vad kommer du minnas av den? Jag måste säga att det varit en bra sommar, på fler sätt än på väderfronten, men samtidigt flyter den bara ihop i en enda röra av fester och bad och bilkörning och jobb. Jag kan inte direkt påstå att jag kommer att minnas särskilt mycket av den. Det har varit helt underbart väder, men jag har inte solat sedan början av juli och brännan är därför följdaktligen obefintlig. Jag som var så brun för en gångs skull... Men så är det när man jobbar. Sedan första helgen i juli har det inte varit solväder på helgen. Missförstå mig nu inte, jag definierar inte en bra sommar efter graden av bränna, men det är ett hösttecken att inse att man troligen tagit sista badet och att det inte kommer att bli mer solande (ute i alla fall...) förrän nästa sommar. Det har med andra ord varit psykologisk höst för mig sedan ett bra tag tillbaka. Jag har varit så rädd för att det ska bli höst snart att jag har glömt att njuta av sommaren...

Vad har jag då egentligen gjort i sommar? Det kräver en del eftertanke att svara på den frågan. Två mindre "resor" är allt jag kan komma på att vi gjort i alla fall, den ena till Småland och stugan, den andra... också till Småland och stugan, fast utanför Jönköping och Haralds stuga i det fallet. Och så dagsutflykten till Bakken förstås. Sen som sagt blev det en väldig massa bad i juni och juli, och bara ett enda i augusti. Men med tanke på vädret... man kan ju bara gå ut och ställa sig så blir man ju dyblöt på en minut nu. På jobbet kommer jag att minnas två brukare speciellt, den ena med stor värme, den andra med betydligt mindre... vissa tar man med sig hem, på gott och ont. Här hemma har det grillats en väldig massa, och ute i Norra Häljaröd. Och det har druckits en hel del öl. Sen har jag hunnit med att boka in en resa till Rom med mamma (tredje gången gillt, kanske, kanske att jag verkligen kommer dit den här gången) och ett bröllop med Christoffer! Jag vill väldigt gärna bli fru Nilsson snart, även om jag kanske inte direkt ser fram emot att heta så... Dags för en ny blogg då kanske? Ja, det kan det nog vara, eller så lägger jag ner det här tramset helt, vi får väl se.

...kommer det att stå i våra vigselringar. De kommer vi att byta i min absoluta favoritkyrka; Mariakyrkan i Helsingborg.



Jaha, då var det sagt. Men det är ju knappast en hemlighet längre. Har dock ett par personer kvar att berätta för som inte läser här. Älskar att se folks ögon vidgas när det jag sagt sjunker in, haha. Bäst hittills tyckte jag faktiskt om Viktors reaktion: "Det är stort, det är riktigt stort" sa han. Och ja, det är det.

Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person. / Mignon McLaughlin

Ja, precis så är det. Inte för att vi är gifta, men vi lever ju ihop och jag är verkligen fortfarande förälskad i min prins av just den anledningen. Varje liten positiv händelse i vårt gemensamma liv gör att jag blir lika kär i honom igen som jag blev den första gången. Sedan kommer jag kanske aldrig uppleva en sådan natt igen som den vi hade i Sjunkamossa, men jag älskar honom bara mer och mer med tiden. Åtminstone tror jag det, men det är inte helt säkert att det är möjligt...

...blogga, men det går tyvärr inte. Det finns bara en sak som jag har lust att skriva om, och det har jag inte lust att skriva om här. Just nu.