Igår blev jag kidnappad på jobbet. Izabella lurade iväg mig på vad jag trodde var en gemensam vårdplanering på korttidsenheten. När vi kom till Artillerigatan och in genom dörrarna möter oss en kvinna som presenterar sig och leder oss in på första våningen (korttidsenheten är på andra). Fortfarande fattade jag nada och trodde att det var en anhörig eller så. Det visade sig att hon jobbade på dagverksamheten för dementa och att jag skulle vara där hela förmiddagen. Så där satt jag och pratade med dementa, käkade ostmackor och sjöng gamla svenska sånger och hade lite småpanik för hur jag skulle hinna med högarna som jag nästan kunde känna växa på skrivbordet. Men för all del, det var både trevligt och lärorikt att vara på dagverksamheten. Frågan är om jag var mest personal eller mest gäst...?

Sedan kom Izabella och hämtade mig igen där jag satt snällt vid bordet, ungefär som man hämtar någon på dagis... "Så, nu ska jag hämta Anna. Hejdå alla, ha en bra dag!" och så traskade vi ut därifrån. När vi kom tillbaka till Myndighetsenheten stod de flesta utanför och väntade och så hoppade vi in i bilarna och körde ut på landet. Tomatens hus var målet och där blev jag bjuden på lunch; världens godaste tomatpaj! Det är så mysigt där, man sitter och äter i deras trädgård liksom, i skuggan under fruktträden och dricker iskallt vatten till ur gamla ölflaskor med gammaldags kork. Så hade de samlat ihop för att ge mig en söt liten blomma, ett kort och ett "nyckelband" från Georg Jensen. Så söta de är!



Fint va? Tyckte i alla fall jag. Om jag sen verkligen använder det till att hänga nycklar i tvivlar jag på, det kommer nog mer att bli ett halsband.






Och sen hade de skrivit på ett kort till mig också, allihopa. Till och med "min" sköterska som jag har på det ena hemvårdsområdet hade varit med och lagt till mig.

Jag har ju glömt att visa våra fina inbjudningskort (för er som inte fick något). Detta är tomt på insidan för det är ett som blev över.




Inte alla, men de flesta av de hjärtan som ska hålla placeringskorten. Blir nog snyggt, tror ni inte? Ett jävla jobba bara, har ett enda futtigt hjärta kvar att göra nu, men det har tagit många timmar. Värre än inbjudningskorten till och med, eftersom det är nästan dubbelt så många och jag inte har fått nån hjälp (inte för att det är brist på folk som erbjudit sig). En enda bit ståltråd har jag använt till varje hjärta, så det har varit en del vikande och klämmande med tång. 66 stycken ska det blir förresten.

Jag har som ni förstår en del att pyssla med de här sista skälvande dagarna innan man är fast för resten av livet. "Ångerveckan" sa Liselotte på jobbet. Haha, skulle inte tro att jag ångrar mig! Aldrig! Att det sedan håller hela livet, det kan ingen människa veta säkert, men det är förstås med den intentionen man går in i det hela. "Tills döden skiljer oss åt" heter det av en anledning. Oavsett kommer jag aldrig att ångra att det var Christoffer jag gifte mig med, så mycket vet jag. 

Efter lördag börjar en ny tid i livet - som fru Nilsson. Så då har väl den här bloggen tillsist tjänat sitt syfte färdigt. Håller på att fundera över om jag kanske skulle byta till Wordpress, för en ny blogg blir det nog trots allt. Jag kommer inte att beskriva bröllopsdagen i den här bloggen, vill ni läsa om den får ni följa med till nästa. Jag återkommer när jag vet vad jag ska kalla den, när jag hittat på en godtagbar adress som inte redan finns.

Idag har vi (och alla pensionärer) varit på City Gross. Det var visst någon sorts kortkundkväll och jävligt mycket folk i butiken. Vi gjorde verkligen rätt för oss idag, notan hamnade på över 3000 kronor. Vi köpte strax över 5 kilo godis, tio chipspåsar och 70 liter vatten, bland mycket annat. Någon tyckte att hon var rolig när hon undrade om vi hade vunnit pengar, med tanke på hur mycket vi handlade. Nej, det finns något som heter spara, hört talas om det? Jag hatar att ha folk överallt omkring mig, jag blir en aning lättirriterad då. Och då är det ingenting emot Christoffers humör i folksamlingar... Anyway, nu har vi handlat vad vi ska till bröllopet, nästan. Fattas lite mjölk till kaffet, annars har vi nog allt tror jag. Hela förrådet är fyllt med grejer och grannarna hänger ut genom fönsterna och tittar på när vi bara lassar in. Det är bitsocker, chips, citroner och öl i en härlig blandning. Det är nästan så att man skulle gå ut och ta en bild på det hela.

Det är ofattbart nog nästan bara en vecka kvar nu. Det känns fortfarande helt overkligt, och samtidigt inte. Jag vet inte, det bara känns. Jag längtar, längtar, längtar nu och vill bara att tiden ska gå fortare! Sen får själva dagen B gärna gå väääldigt långsamt, så jag verkligen hinner njuta av den. Den kommer ju aldrig tillbaka.

Vila i frid, min älskade kise

1997-04-03 - 2011-04-23

Vet ni vad jag hittade utanför min ytterdörr i förrgår? En död mus. Min duktiga kise har äntligen blivit stor och kan fånga möss! Jag blev lika stolt som om jag vore hans mamma. Jag antar att jag borde bli äcklad, men Cisco fick istället beröm. Trevligt att han bidrar till hushållet, synd att jag inte äter begagnade möss... Han lät den ligga och tuggade lite på den varje gång han passerade den och nu är den borta, gud vet vad som blev av den.

Fyra lediga dagar i rad, detta kommer rädda bröllopsplaneringen! I fem timmar har vi suttit med vigselprogrammen idag, vilken mardröm. Då var ändå texten i programen redan färdig. Skrivaren ville inte som vi ville och förstörde 8 stycken program och kletade färg på ytterligare några. Texten blev emellanåt helt gul. Gul? Vi sa svart! Nu är de i alla fall klara, och fina blev dem tillsist!





Min jägare!

Vilken helg, eller snarare; vilken lördag! Jag har inte en enda bild att bjuda på tyvärr, men det får ni (och jag) helt enkelt leva med så länge. Jag ska se till att jag får varenda bild sen, och det var många!

Klockan 9 på morgonen i lördags stormade Anna, Annika, Gabriella, Fia och Emelie in genom dörren med bullar, juice och pålägg. Jag trodde att jag skulle rensa rabatter med grannarna, så jag hade just duschat och stod i handduken och borstade håret när de kom. Alla var klädda i ridbyxor eller ridvänliga byxor, så jag gissade att jag borde gå ut i förrådet och hämta ridgrejorna. Jag gissade rätt. Jag skulle även ta med mig smink, borste, vita stringtrosor, bikini, tandborste, vita ballerinaskor (hade jag inga) och om jag ville fick jag ta med en handduk. Huh? Vi red först islandshäst på Kullaberg och hade skitkul. Tjejen som red ut med oss var hur trevlig som helst och lyckades göra det kul för oss alla trots att Annika aldrig klappat en häst och jag, Fia och Gabriella hållit på med hästar i åratal. Visst, jag hade gärna sett mer fart, men samtidigt var det underbart vackert där vi red och jag hade verkligen roligt. Fina islänningar också, inga typiska uthyrningshästar som var fullständigt förstörda i mun och sidor, utan lyhörda och glada hästar! Så fick man ridit islandshäst också, har jag aldrig gjort. Tölt är en häftig gångart, skulle velat prova pass också...

Därefter var de lite elaka mot mig, men bara lite... De låtsades tvinga mig att bada i havet, klädde mig i bikini och allt och just när jag hade bestämt mig för att resignera och hoppa i så stoppade dem mig med förskräckta miner "Nej, men kom upp därifrån för guds skull, kom hit!", så det blev bara doppat fötterna. Det var inte så kallt som man skulle kunna tro. Kan tro att det blev många roliga bilder på det där!

Sedan satte de på mig ögonbindel och så körde vi iväg. Inte förrän jag kände doften insåg jag vart vi var någonstans: hemma hos mamma. Hon hade gjort ceasarsallad och den intogs med champagne, mycket gott! Därefter blev jag och Gabriella (som också hade långt hem) hemkörda till Fia där vi duschade och de fixade till sig. Jag fick sitta där i mina joggingbyxor medan alla andra anlände uppklädda. De lagade trerätters middag till mig med toast skagen, Annikas underbara kamben och någon typ av chokladmousse. Tror ni att man blev mätt? Innan middagen fick jag dock min fina outfit: vita leggings, vit klänning med tyllskjol, tyll i håret (som en slöja), kattöron, tiara, plastörhängen, plasthalsband, fluga och svans (!). Det kunde varit värre... haha. Ni ska få se sen.

Efter tjejsnack, ölspel och en del uppdrag (som jag misstänker kommer att spela viss roll på bröllopsfesten) var det dags för utgång. De hade ordnat VIP på Cardinal och efter en sväng inom Lila Helvetet med Goldstrike (tydligen en shot, och den var jävligt stark på fler än ett sätt) och ungefär hälften av alla de kalsonglappar som skulle samlas in var vi redo för dansgolvet. Emelie, Anna och Annika gav upp vid två redan (lite synd, även om jag verkligen förstår främst Emelie) men vi andra tre dansade hela kvällen, eller förlåt, natten. Jag ska ge er ett gratistips också; kattöron och svans är hett om du vill ragga! Dessutom verkar repliken "Har du en lapp i kalsongerna som jag kan få klippa?" vara en rätt bra raggningfras. Inte för att jag nu var ute efter några ragg, men jag har sällan haft så många möjligheter. Sista kvällen i frihet heter det ju! Värre än pussar på kinden blev det inte dock. Vid halv fyra-fyra anlände min blivande tillsammans med Zurka. Fia fixade in honom VIP genom att helt enkelt tala om för vakterna att det var blivande maken till bruden. De frågade inte vem hon menade...

Vi missade första tåget hem och fick ta taxi. Vi hade ingen lust att sitta på Knutan och vänta på nästa, med tanke på att klockan redan var 5. Gabriella släpade fötterna efter sig hem till Fia, och dit var vi tvungna att gå först för att hämta min grejer (jag hade ju inte ens en tandborste hemma). Taxichaffisen reagerade inte på min utstyrsel, inte ens när "slöjan" fastnade i dörren och han fick vänta på att jag skulle trassla loss den och trots att jag dessutom bar ett par hyfsat skitiga gympaskor och en ridhjälm i handen. Jag antar att han sett det mesta...

Jag kunde verkligen inte hoppats på en roligare dag och kväll. Efter 20 timmars möhippa var man hyfsat mör i söndags, och är väl egentligen fortfarande, men vad gör det? Det var helt fantastiskt roligt! Så mycket jobb mina vänner måste ha lagt på detta, men så blev det också jävligt bra! Tusen tack för att ni ville göra detta för mig!

Idag har vi varit och träffat vår präst och gått igenom vigselcermonin. Oh god, bokstavligen, det är verkligen på riktigt nu. Vi gick igenom cermonin, valde psalmer (200 & 411 för er som vill smygträna) och övade på att gå i kyrkgången, stå framför prästen och hela det där. Vi tänkte att vi ska säga våra löften själva, utan att prästen förestavar dem. Väldigt enkelt, men jag är rädd för komplett hjärnsläpp... Löftena är, som de flesta säkert har hört; NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt. Här pratar vi blodigt allvar.

Det är så lååångt att gå nerför hela gången i kyrkan. Som tur är har jag en stadig hand att hålla mig i, annars finns väl risk att svimma. Alltså, ni ska inte tro att jag är nervös nu, nej, men jag vet att jag kommer bli svimmfärdig när kyrkportarna slås upp och vi ska gå in där framför alla vi känner och älskar. Jag lider inte av rampfeber heller, men det är så... personligt att gifta sig. Det var så lätt att föreställa sig det hela också när man stod där i kyrkan och gick, stod och knäböjde på samma sätt som vi kommer att göra då. Det är inga moderniteter här inte, ska man gifta sig i kyrkan ska man göra det ordentligt, så här ingår förbön och allt. Inte för att prästen ens funderade på något annat, men det har inte vi heller gjort.

Tänk om jag hade vetat när vi var i Mariakyrkan och filmade vår film om Helsingborg i historia/engelska att jag bara några få år senare skulle gå ner för samma kyrkgång med min blivande make istället för en kamera. Jag blev kär i kyrkan redan i gymnasiet. Den är så pampig och stor men samtidigt så välkomnande. Det var den kyrkan vi båda ville, men från början tyckte vi att den var för stor. Det tror jag inte att den kommer att vara och förresten spelar det ingen roll, det känns helt rätt.


 





Här kommer vi snart att gå...

...av kraven och stressen. Jag lever för stunden, precis som du" sa han som vet hur man säger det. Winnerbäck menar jag förstås. Hatar hans musik nu för tiden, men texterna är fortfarande som alltid mitt i prick. En parentes.

Jag har vansinnigt mycket att göra på jobbet just nu. Saker och ting fortsätter att välla in, men jag måste också ligga i fas eftersom mitt ena område går in i LOVen på fredag... Gud. Tur man har en bra enhetschef. Vi var på internat med dem torsdag-fredag och jag kände direkt att jag hade så mycket mer att prata med henne om än jobbet. Och inte bara för att hon också ska gifta sig år. Synd att vi jobbar så långt ifrån varandra trots samarbete, och att hon ska sluta! Jag tycker om att ha mycket att göra på jobbet, men det är inte alls kul att inte hinna med. Inte inspirerande ett dugg, bara stressigt. Jag har dock bra kollegor, och framför allt två av dem har verkligen ställt upp och hjälpt mig. Eva har gjort det trots att hon själv har helt fullt i kalendern egentligen.

Jag vill njuta av vardagen igen, men just nu är det mest stressigt. Det är roligt att planera bröllop, men samtidigt ska det bli skönt när det är över, eller snarare när vi är där! Börjar verkligen längta! När man har så vansinnigt mycket på jobbet också blir det lätt lite väl mycket. Kommer förresten aldrig att göra om den Tysklandsresan vi företog oss förra helgen. Det skulle vara när det är dags för 30-årsfest då. 24 flak öl, 10 flak cider, 54 flaskor rödvin, 8 lådor vitvin, 6 flaskor whiskey, 3 flaskor Bayley's, 2 flaskor Xanté, 1 flaska cognac och 1 flaska gin. Tror ni att det räcker till bröllopet? Ginen och tre flak öl var bara till oss själva respektive till pappa, men ändå. Hela kalaset hade gått på över 20 000 kronor på Systemet, så det var mer än värt resan till Tyskland i pengar. Ingen dålig timpenning då det kostade en bit under halva det priset allt som allt på det här sättet.

Jag trodde att bloggen skulle leva upp av bröllopsplanering, men det blev tvärt om! En del kan jag inte säga, resten hinner jag inte skriva ner. Suck. Jag har i alla fall varit och lagt upp min klänning i rätt längd och provat den med de där jävla skona som kom tillslut. Det blev perfekt! Stackars tärna dock, som ska snöra fast  klänningen på mig. Det kommer att ta tid, men gud vad jag kommer bli vacker i den klänningen. Förlåt, jag vet att man inte får skriva så, men jag känner mig bara så fin i den!

Christoffer ligger här hemma och snörvlar i en rejäl förkylning. Egentligen skulle vi till hans mormor idag och fira hennes födelsedag, men av förklarliga skäl ville de inte ha Christoffer där idag. Klas hade varit och hämtat sin nya Merca, så det blev en tur till Burger King i den idag istället. Jag behövde en kväll off, så det var välkommet! Stackars älskling bara som är sjuk. Jag hoppas att jag inte får det, för jag kan inte vara hemma från jobbet just nu, det går bara inte! På Burger King pratade vi lite om bröllopet, och om talen. Det ska bli väldigt spännande att höra vad folk har att säga till oss. Varning för tårar. Jag är rädd att jag kommer att gråta mig igenom hela vår bröllopsdag. Av glädje och kärlek förstås, men ändå. Tur jag har köpt en fantastiskt bra vattenfast mascara i alla fall! 

I måndags var vi och beställde tårta. Hoppas ni gillar choklad lika mycket som jag, kära gäster! Smak före utseende får jag nog säga om valet, men gott var det verkligen. Jag som inte ens gillar tårta! I helgen var vi hos en florist i Ängelholm och bokade brudbukett, tärnbukett och corsage till brudgum och bestman. Olika vita blommor med detaljer av antagligen riddarsporre och kanske något annat blått. Vita rosor känns som ett måste i buketten också. Droppformad men inte för stor eller yvig. Ska tillbaka till floristen när det närmar sig, och då planerar jag att ta tärnan med mig också (som förhoppningvis valt ut en klänning då). Det är inte ens två månader kvar nu... herregud. Har pratat med prästen också och vi ska träffa honom i april och gå igenom cermonin. Då om någon gång kommer det väl bli verkligt! Hjälp, jag börjar ju snart bli nervös...

Vi har valt låt som kusinen Mari ska sjunga i kyrkan, mina brudskor är äntligen på väg och jag håller som bäst på att göra hållare till bordsplaceringskorten. Kommer att ta sin tid eftersom jag ska vika ca 70 stycken för hand i ståltråd. Well, medan jag pratar i telefon på jobbet får jag gjort några i alla fall. Varför inte vara dubbelt effektiv? Har också inhandlat lite blåa glaslyktor som ska stå på borden tillsammans med andra ljushållare i klarglas tänkte jag. Eller vad då jag? Emelie menar jag förstås! Hon är utsedd till ansvarig för dukningen och hon sköter sig bra såhär långt. Pappa har fått i uppdrag att göra någonting att förvara kort i. Den sorten om potentiellt innehåller pengar ni vet. Får se vad han kan sätta ihop. Funktionen är jag inte orolig ett dugg för att han lyckas med, det är mer utseendet på denna skapelse jag antagligen får lägga in mitt veto kring. Funktion framför form resonerar han.

På fredag blir det "vinprovning" av potentiella viner för bröllopet (för vad annars?). Tre flaskor vitt, tre flaskor rött och två "champagne". Nån som ska ut och vill ha resterna? Swansons i Osby är målet på lördag, men det är inte helt spikat... Vågar man börja drömma än? Och på söndag blir det Tyskland. Tur man har stor bil, för här ska handlas! Allt för att ni ska kunna bli fulla på vår bekostnad. Snällt va? Haha... förlåt. Vi bjuder faktiskt mer än gärna!

Nu har vi fått svar från alla gästerna utom Johan och två släktingar till Christoffer. Sorry, kan man inte ens svara på en bröllopsinbjudan så kan man bli väck. Så är det med det. Vi har bara fått ett nej, från Christoffers morfars bror, som brukar vara med vid släktträffar på Christoffers sida. Han tyckte inte att han passade i sådana sammanhang, sa han. Nej, men då kan kan han också bli väck. Mattias i Mexico hade troligen inte råd att flyga hit... han kommer att saknas! Sedan har vi ett par som ska ha barn två veckor senare, som av förklarliga skäl var lite tveksamma. Men de kommer om hon mår bra!

Jag kommer att ha miljoner bilder att visa er efter bröllopet. Jag förstör ju lite grann det roliga om jag berättar allt och visar bilder på allt här på bloggen innan (för de som är blivande gäster alltså), så det kan jag ju inte. Lite tråkigt för er, men jag lovar att varenda detalj kommer att dokumenteras. De flesta av er kommer ju att få se det live dessutom.




Riddarsporre (för er som liksom jag inte är helt bevandrade i det där med blommor...) De är ganska små och växer på stänglar kan jag också tillägga.



Ljushållaren. Fast den har en helt annan färg i verkligen, mycket mörkare. I brist på idéer om andra bilder man kan pryda ett blogginlägg med!

Snälla, delta inte, så blir det några färre... Vi gifter oss 14 maj kl. 15.30. När tror ni att starten går för Springtime 2011? Just det, 14 maj kl. 15.30. Halleluja! Vi kommer i alla fall att få publik. Alla kommer att springa precis bakom kyrkan, och förbi Jacob Hansens hus. Målgången är på Kullagatan som vanligt. Stackars, stackars gäster... Ca 2000 personer deltog i Springtime förra året, och de satsar på att höja den siffran med 500 i år. Som sagt, stackars, stackars gäster!

Inte? Bra, för det är sex inlägg kvar efter detta tills ni slipper det. Mohaha!

Bröllopsplanerna ligger lite, lite på is nu. Mest för att vi ligger ganska bra till med planeringen. Nästa blir att inhandla lite mer smink, lägga upp klänningen när jag får skorna och planera in en resa till Tyskland för att inhandla alkohol för flera tusen.

...går väldigt fort! Idag är det ett år sedan jag började jobba på Myndighetsenheten. Herregud, 365 dagar som bara försvann. Eller, jag har hunnit väldigt mycket under dessa dagar, men ändå. Plötsligt förstår jag hur man bara kan vakna en morgon och upptäcka att man jobbat tio år på samma ställe.

... tycks de flesta par ha. Och speciella saker och låtar. Vi har inget sånt. Visst har vi platser som vi båda tycker om och som vi har varit på mycket tillsammans, visst finns det låtar vi tycker om, men om de ska kallas speciella för oss så får vi liksom ta i lite mer än vad som känns naturligt. Jag är annars mycket för sånt... dofter, platser, saker som påminner mig om vissa personer. Jag älskar att känna mig sådär sorgset melankolisk när jag ser eller hör eller doftar eller befinner mig nära något ting som är stark förknippat med någon som inte är där just då.

Vi träffade vår bröllopsfotograf i helgen. Helt underbar var hon, proffsig men personlig, och detta kommer att bli hur bra som helst! Jag börjar verkligen längta nu. Hon ville ju förstås veta vart vi ska fota någonstans på dagen D och vi har valt området kring Pålsjö slott och vidare ner över "kanten" till Vikingstrand ungefär. Det är nog det närmast vi kan komma "vårt ställe". Vi har många, många gånger parkerat bilen så att vi har utsikt över havet och Danmark på andra sidan medan vi har mumsat i oss burgare från McDonald's. Låter kanske inte så romantiskt, men det är det faktiskt!

Vi har ju som bekant en del problem med att välja låt till vigseln, och detta är också svårt eftersom vi inte har någon smäktande ballad som är "vi". Att komma dragandes med November rain på en vigsel känns inte riktigt lämpligt. Videon innehåller förvisso ett bröllop, men det slutar hyfsat tragiskt det hela. Det är det närmsta "vår låt" som vi kommer, och den känns väl ganska så äkta faktiskt.

Jag antar att om det skulle ta slut mellan oss skulle hela hemmet, varje ting, varje låt och varje gathörn i varje stad vi någonsin besökt tillsammans plötsligt bli "våra". Kanske är det för att det liksom räcker med att vara vi två för att det ska bli bra, som låtar, ting och platser tappar sin betydelse. Jag vet inte. Eller är vi helt enkelt hopplöst oromantiska.

Jag ska skriva vidare, jag kommer snart med Day 03 - Your parents, så jag har inte glömt det! Även om ni har gjort det vid det här laget... haha. Sorry för att designen på bloggen helt plötsligt ser väldigt knepig ut. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att rätta till det, men någon dag när jag orkar så ska jag ta tag i det också. Bloggen är som sagt inte min prioritet just nu. Dessutom... om 2 månader, 3 veckor och 3 dagar så är namnet på bloggen hyfsat inaktuellt. Så vad händer då?

Off to Gullivers resor via pitstop på Gyllene måsen!
Jack Black som jätte, det kan ju inte slå fel. Eller?

...eller är det jag som är överdrivet sentimental såhär på fredagskvällen?

Jag återkommer imorgon!

Såg idag på jobbet att min favorittant hade dött för ca en vecka sedan... såg hennes namn i systemet och det var rödmarkerat. Mina brukare dör, och det är ju mitt jobb att ge dem ett så bra slut som möjligt, men vissa människor stannar hos en. Inte alltid är det de mest hjärtknipande historierna som gör att man minns någon med sådan värme, utan fantastiska personligheter. Hon och jag klickade verkligen personlighetsmässigt och jag minns att jag satt på ett av flera hembesök och vi pratade i över två timmar om både det ena och det andra som knappast hade med biståndshandläggning att göra. Hon var verkligen en fantastisk person; en liten kvinna med en enorm vilja och inte minst en otrolig livslust trots att hon passerat 90 för ett rätt bra tag sedan. Hon tyckte om att hålla sig uppdaterad, läste tidningen varje dag och sa alltid att det var mycket roligare att tala med unga människor än gamla, så att man kunde ha lite utbyte av varandra. Hon hade kanske inte haft ett bättre eller sämre liv än någon annan, men ett långt, och hon hade så mycket att berätta om både hemska och trevliga upplevelser. Sista gången jag såg henne sa hon "Tack för allt, Anna. Men vi ses väl fler gånger?". "Javisst" sa jag, "det gör vi säkert" fast jag tvivlade på det. Tyvärr fick jag rätt.

Det är synd att jag har tystnadsplikt, för jag skulle så gärna vilja skriva hennes namn som rubrik! Hon skulle knappast ha misstyckt till att få ett blogginlägg tillägnat sig.

Det är så kontigt hur jag fortsätter att vara jag utan märkbar förändring, hur mitt liv fortsätter att se ungefär likadant ut, att jag går på samma gator, äter vid samma matbord på lunchen och skriver med samma penna på hembesök till och med, när hon inte finns längre. Hur kan hennes liv ta slut, och mitt inte ens ruckas av det? Hur kan jag inte ens förrän idag få veta det? Det känns som att jag liksom, genom någon sorts kosmisk rubbning eller något, borde känt det på mig. Jag brukar inte sörja mina brukare, det går ju inte, men det här kvinnan kommer jag nog inte att glömma bort i alla fall. Life goes on, obarmhärtigt. Antingen man ser fram emot det eller fasar för det. Som tur är ser jag verkligen fram mot det!