Vi har existentiell psykologi på schemat nu i skolan. Det vill säga livets stora frågor. Vad är meningen med det, hur funkar mänskligt samspel... ja, alla frågor utan svar alltså. Så vi satt i gruppen och diskuterade gemenskap och ensamhet, vårt ämne. Så kom frågan upp om huruvida ett samtal måste vara 50/50 mellan lyssna och tala för att vara givande. Det kom vi fram till att det inte måste, men så sa jag att ett förhållande mellan människor blir bäst om man verkligen får ut något av alla samtal, även de som handlar om vädret och liknande. Jag menade på att jag och Christoffer pratar så med varandra och drog upp ett exempel som bara en fattade "Man hade aldrig kört rattfull om man hade varit nykter". Kanske ett lite väl kortfattat exempel. I alla fall säger samma människa, en kvinna i trettiofemårsåldern, helt spontant "Att sånna killar finns ju inte som man kan prata så med". Jo, det gör faktiskt det. Gillar man själv sådana samtal ska man inte nöja sig med mindre, tycker jag i alla fall. När varje samtal är givande kan förhållandet aldrig bli tråkigt. Vad jag ville säga med detta är att fan, hon har levt dubbelt så länge som jag utan att hitta det jag har. Jag vill inte tänka mig ett liv utan Christoffer, jag vet inte hur det skulle kunna fortsätta.

På tal om något annat; ska ni bara läsa en bok i år så läs "Innan jag dör" av Jenny Downham. När jag stängde boken insåg jag att jag grät. Då är den fan ta mig bra för jag är inte direkt den som sitter och gråter till böcker, eller film heller, vanligtvis.

Förresten fick jag hästen. Snygg är hon och en ängel i stallet, men inte riktigt lika snäll när man sitter på ryggen. Nu, när jag väl har vant mig lite, säger ägaren att det var ju skönt att jag hittade en medryttare för det är inte så lätt. De flesta har för lite tid och är rädda för henne. Det säger du nu, haha! Ja, numera går hon mer på fyra ben än två i alla fall, det var tveksamt i början.