Allt har sin tid...
... och blogg har haft sin. För min del. När man känner sig olycklig, orättvist behandlad av världen och hela det där så är det faktiskt ganska skönt med en blogg där man kan tala om för alla hur dåligt allt är. Det gillar folk dessutom att läsa, och de gillar att hitta sig själv i texten, det man inte vågar säga till dem kan man skriva här, man kan visa hur djup man är, hur mycket man funderar och hur mycket man uppskattar vissa och känner sig illa behandlad av andra.
Men. För det första: det är inte kul att läsa om hur lycklig någon annan är, hur kär någon är och hur bra det går för dem. Det är dessutom bara kul att skriva om det precis i början också, när allt vänder.
Jag är lycklig, jag är kär, jag har mitt livs kärlek, det går bra för mig. Inte för att jag inte har problem för det, det finns det väl ingen som inte har, men jag känner ingen som helst lust att lägga ut dem i text på internet så att hela världen kan läsa om dem längre. Det hade jag en gång i tiden, när jag bara hoppades att de jag skrev om skulle läsa och förstå, en tonårings behov av uppmärksamhet om ni så vill. Anyway, så känner jag inte längre och därför är det inte motiverande att skriva. Jag vet inte hur många som läser min blogg alls längre, förr höll jag stenkoll och då var det en 5-10 personer dagligen, men nu är det väl knappast någon gissar jag. Det gör inget, jag skriver ju nästan aldrig.
Jag tror inte att jag kommer ta bort bloggen ännu i alla fall, jag vill skriva ut och spara allt jag har skrivit, det kan vara högst intressant att läsa i framtiden (jag har redan skrivit ut drygt hälften). Jag kommer heller inte sluta läsa bloggar, det är fortfarande kul. Men ingen är intresserad av att läsa om mitt liv. Om jag har fel får ni gärna skicka en check varje månad så ska jag fortsätta... Skämt åsido, jag kanske klottrar ner nåt inlägg till, vem vet, och kanske ångrar jag mig och behåller bloggen (mindre troligt). Men annars har jag haft skitkul med detta, bara så ni vet. Det var dessutom en del av anledningen till att jag fick min Christoffer, eller som det var på den tiden, att han fick mig. Han läste "Zorina och nattmänniskor" och bestämde sig för att jag var värd att prata på riktigt med, att jag dög till mer än att hångla upp på dansgolvet på The Tivoli.
Never underestimate the power of the written word. Or love.
Anna
Men. För det första: det är inte kul att läsa om hur lycklig någon annan är, hur kär någon är och hur bra det går för dem. Det är dessutom bara kul att skriva om det precis i början också, när allt vänder.
Jag är lycklig, jag är kär, jag har mitt livs kärlek, det går bra för mig. Inte för att jag inte har problem för det, det finns det väl ingen som inte har, men jag känner ingen som helst lust att lägga ut dem i text på internet så att hela världen kan läsa om dem längre. Det hade jag en gång i tiden, när jag bara hoppades att de jag skrev om skulle läsa och förstå, en tonårings behov av uppmärksamhet om ni så vill. Anyway, så känner jag inte längre och därför är det inte motiverande att skriva. Jag vet inte hur många som läser min blogg alls längre, förr höll jag stenkoll och då var det en 5-10 personer dagligen, men nu är det väl knappast någon gissar jag. Det gör inget, jag skriver ju nästan aldrig.
Jag tror inte att jag kommer ta bort bloggen ännu i alla fall, jag vill skriva ut och spara allt jag har skrivit, det kan vara högst intressant att läsa i framtiden (jag har redan skrivit ut drygt hälften). Jag kommer heller inte sluta läsa bloggar, det är fortfarande kul. Men ingen är intresserad av att läsa om mitt liv. Om jag har fel får ni gärna skicka en check varje månad så ska jag fortsätta... Skämt åsido, jag kanske klottrar ner nåt inlägg till, vem vet, och kanske ångrar jag mig och behåller bloggen (mindre troligt). Men annars har jag haft skitkul med detta, bara så ni vet. Det var dessutom en del av anledningen till att jag fick min Christoffer, eller som det var på den tiden, att han fick mig. Han läste "Zorina och nattmänniskor" och bestämde sig för att jag var värd att prata på riktigt med, att jag dög till mer än att hångla upp på dansgolvet på The Tivoli.
Never underestimate the power of the written word. Or love.
Anna