Tänk att jag aldrig har upplevt en hel Helsingborgsfestival. Alltid är det något som kommer ivägen.

Torsdag:

Min enda lediga dag den här festivalen. Eller: jag skulle på kurs ombord men missade båten. Jag och Emelie stack till Väla istället och sen stack vi ner på festivalen. Fia mötte oss när Lise stack hem. Charre & Elin skulle gå med oss men blev efter i trängseln. De verkade ändå inte på partyhumör men det var vi. Vi kollade på en show där de gjorde parodi på kändisar; allt från Paris Hilton till Carola. (De = killar i diverse utstyrslar). Sen letade vi efter ett karaoketält utan framgång men hittade en elektrisk ko. Jag var den enda av oss som ställde upp att sitta på den. Jag fick faktiskt applåder för mina 22 sekunder. Jag borde prova äkta rodeo kanske?

Sen var det kase-dans och allsång i nåt tält. Skoj att flippa ut lite ibland.

När jag kommit hem och duschat ringde Fia, Jimmy & Johan och så körde vi ner i Råå och badade, haha. Rudolf bjöd lätt på skratten!

På finlandssvenska: ”Titta, jag kan skvätta vatten med koken!” och sen tog han upp en bit tång och satte den på huvudet ”Ah, titta! Jag har hår igen!”. Humorn höll ingen nivå precis men vi skrattade så vi fick ont i magen!

Fredag:

Jobba, jobba, ända till klockan halv 12. Sen letade jag upp Fia där hon stod och rullade kebaber i röken på GA och sen ringde jag Navel. Vi träffade honom och Cn, Ek, Jenny, Niklas, Ida, Toilet, Tutti och några andra i slagersalongen. Sen gick vi ut på gatan när de stängde och så kom Anna. Hon slog armarna om Navel och började kyssa honom.

Tutti: ”Är du dum i hela huvudet, Navel, eller är det mobilen det är fel på?” Tackar.

Han tyckte det var pinsamt. Haha, mer än jag kanske? Nja.

Jag kunde inte motstå att tränga mig emellan dem, sträcka fram handen, fråga om hon inte skulle hälsa och presentera mig. Hon fann sig snabbt måste jag säga. Efter det visste hon vem jag var och hon kunde bara inte släppa honom i två sekunder. När hon gått fick jag svar på alla frågor som inte hon redan hade besvarat genom att göra som hon gjorde.

Äh, det var ju bara en sån!

AD-Danne bjöd oss på efterfest men det blev inte att vi följde med. Vi satt i hamnen och snackade med Toilet, Ek, Navel & Cn. Cn är ju riktigt trevlig, utom mot Antun, haha! Konstigt. Han som aldrig hamnar i bråk med dem vi känner. Haha, attitydproblem eller säger alltid fel saker i fel läge? Bägge tror jag.

Ojoj, känns som vi känt dem så länge, de där grabbarna. Vi var självklara där.

Lördag:

Jobba, jobba, ända till halv 12. Igen. Sen bort till röken och kebaben på GA och sedan träffade vi Marielle och Jaquline på Knutan. Jag & Marielle gick och träffade Jocke, Fia & Jaquline åkte karusell och sen träffades vi igen. Mötte Cn & Navel utanför hamnpaviljongen och Navel såg ut som om han badat och gnällde över att Tutti hade hällt cider över honom så han blev utslängd ur tältet. Varför? Sen kommer Anna skuttande igen och knuffar undan Fia och slänger sig över Navel just när han börjar berätta en sak för mig. Marielle höll på att dö av skratt och jag var bara tvungen att le jag också. Sen skuttade hon vidare, Navel & Cn gick till Arom, Marielle & Jaquline åt sitt håll och jag & Fia träffade Walli, Mackan, Kimma, Span och en annan Kim. Så tog vi en öl/cider på Viking Bar och gick hem till Kimma. Där satt de och sniffade lustgas och hade skitskoj, haha. Jag var dödens trött så jag gick hem vid 3.

Vet ni? Det här sättet att skriva är tråkigt att läsa. Det som står här sedan innan alltså. Hört talas om krönikor? Jag tror att jag ska försöka satsa mer på den stilen. Jag ska ta små utdrag ur mitt liv och skriva dem som historier. Inte riktigt en krönika, men i alla fall. För skriva historier; det kan jag åtminstone.

Vi tog till höger vid skylten ”Bo på lantgård” och körde längs den lilla grusvägen. Vi fick syn på en jättestor paddock där en tjej red en palomino barbacka och sedan mötte vi en stor brun häst med westernsadel och vita benlindor. Vi svängde in på en stor gårdsplan och hela atmosfären skrek tävlingsstall. Vi möttes av några kattungar och in på gården kom då och då någon ridande på hästar värda sin vikt i guld eller så medan vi väntade på ägaren till Lucas. Flera gånger hörde vi en häst gnägga förtvivlat. Så kom ägaren och vi gick in i stallet. Lucas var hästen som gnäggat så. Han var guldbrun med mörk man och svans samt en vit bläs. Han sprang fram och tillbaka i boxen, frustade och småstegrade sig, vände så tvärt att han halkade och svettades rejält. Han såg ungefär livsfarlig ut som han höll på men han var otroligt vacker! Hon förklarade att han inte klarade av att lämnas ensam utan andra hästar eftersom han blivit misshandlad under två perioder av sitt 13-åriga liv. Medan vi pratade målade hon upp bilden av min drömhäst. Gudasnäll mot de han litar på, villig att lära och med stor personlighet. Sen kom pengarna och satte stopp för det hela. Ja, en liten stund fick man vara i hästhimlen. Så ska jag ha häst själv en dag!

På vägen ut slog det mig plötsligt; namnet på gården! Vad jag vet om ägarna till den är inget som tål att skrivas ner, men det är högst roande fakta kan jag lova. Om de bara visste vad jag vet!

Förra veckan var det ingenting som gick min väg. Nada. Nothing. Jag ville verkligen inte mer. Med min tur ska man väl inte vänta sig att det löser sig för än är allt bara snack, men det ser lite ljusare ut åtminstone.
Cykeln; hm, den lär jag väl aldrig se igen men jag letar ny. Skrot vill jag ha den här gången, eller nåt som ser ut som skrot men inte är det, haha.
Romresan; glöm den, men jag får väl hitta nån annan som vill ut och resa med mig nånstans där det är billigt att leva.
Den där vänskapen; ja, imorgon får den en liten chans i alla fall, om än en tilltjatad... jaja, kanske bättre än inget.
Jobbet; går fint men jobbiga gnälltanter gör det mindre... hm, spännande.
Körkortet; det får en chans på onsdag.
Hästen; får en chans imorgon. En ny på G. Verkar seriöst. Ägaren till Mirran var inte riktigt redig i huvudet faktiskt. Tror ni mig inte kan ni läsa här under vad hon skrev till mig och Fia när vi inte ville betala henne i förskott och se vad jag svarade. Det var lätt kul att skriva det och dessutom bifogade jag en film med världens största landkrabba till häst i vattnet. Där fick hon.

När något händer måste man ner på bottnen först innan man kan börja kämpa sig uppåt igen. Jag var längst nere i källaren i början av förra veckan och redan nu är det bättre. Accepterande kallar psykologerna det... motsatsen till förnekelse.


-----------------------------------------------------


HELENA SKREV:

JAG SVARADE:

Haha, och inget svar tillbaka. Den knäckningen!