Var ute på Långeberga och tittade på en häst idag. Ett arabsto uppfött på Blommeröds stuteri, det ni. Var ett jäkla skitväder så jag fick bara se henne longeras. Jag hade så klart velat rida men att se henne in action var inte illa det heller, hon kunde verkligen röra sig! Och hur trevlig som helst i stallet, en riktig gosehäst där. Ska dit på lördag och rida. Då kommer där en till som vill ha henne på foder men jag tror ändå det finns goda chanser att få henne, och det hoppas jag verkligen jag får! Så perfekt det hade varit. Inte långt dit, en underbar häst (gillar henne redan) och dessutom gratis. Det var nästan ett måste eftersom jag trots jobb inte lever i lyx precis även om det knappast går någon nöd på mig. Den andra som kommer dit har redan ridit henne en gång, men trillade av när hon skyggade. Ja, inte fan ska hon få av mig, haha. Dessutom antydde ägaren att hon tvivlade på att den andra klarade av henne. Jag tvivlar inte på mig själv vad det gäller det. (Ja, vaddå? Man måste få vara lite kaxig ibland också!) Så, nu ska jag bara se till att hon blir min. Ja, eller att jag blir medryttare rättare sagt.

Träning, häst, skola, jobb. Jag gillar att hålla mig sysselsatt! Hoppas att jag inte tagit på mig fööör mycket nu. Träningen är det som ryker först i så fall.

...har jag det. Ändå känns allt så trist just nu. Jag är trött på att vara ledig och sitta hemma på eftermiddagarna, men det är ännu värre att sitta och lyssna på maladet av någon tradig gästföreläsare i skolan. För att inte tala om jobbet. Det är inte annorlunda nu än innan men det känns så tungt att gå dit. Särskilt som att från och med första mars ska jag jobba dubbelt så många timmar som innan, på samma antal dagar. Alltså två 10-timmarspass varannan helg. Ja, ska man ändå förstöra sin helg med jobb kan man ju göra det ordentligt. Men nu är jag långledig, ingen skola igen förräns tisdag och bara jobba 4 ½ h på söndag. Ah, lyx.

Ska gå och träna med älsklingen imorgon. Jag får plocka av en hundra kilo från varje maskin och korta varenda pinne på gymmet eftersom där annars bara tränar killar i Christoffers viktklass (det vill säga typ 100 kg) eller ännu större, haha. Men hellre det än ett fjollegym där man måste sminka sig och bereda sig på att redogöra för veckan innan man går dit. Då svettas jag hellre med grabbar som drar skämt som "Har ni hiss hemma?" när jag kör benpress. Det var inte så kul när han sa det men hans skämt blev bara roligare dagen efter. Tyckte i alla fall Christoffer. Det är faktiskt skitkul att träna, det trodde jag aldrig att jag skulle tycka! Men ja, vi får se hur det blir. Ska träna upp alla gästkorten och sen köpa ett månadskort. Tycker jag fortfarande att det är roligt efter det blir det ett årskort. Men det ska vara kul, annars pallar jag aldrig gå dit och så billigt är det verkligen inte att jag skänker bort pengarna.

Mamma var här och fikade i eftermiddags, trevligt! Imorgon kommer Fia hit när Christoffer ska se HIF-PSV med David. Jag ville faktiskt också se matchen, HIF i UEFA är stort. Men det går troligen bättre för dem om jag inte ser den, jag brukar ha dåligt inflytande, haha. Ska bli trevligt att snacka skit med Sis! Hoppas att HIF och Tottenham går vidare eftersom de kommer mötas i nästa match då... och då blir det kanske, kaaanske en Londonresa...

Vi försöker träffa någon varje vecka och har skött oss denna. I måndags var vi hos Klas, mycket trevligt. Stack bara in om på kvällen och hämtade kläder som han köpt till Christoffer i Florida. Har liksom saknat honom när han varit borta så länge. Är det lite konstigt kanske? Beror nog på att även Christoffer saknat honom, särskilt efter allt med hans farfar och så. Sen kom Christoffers mormor och morfar hit igår. Coola människor, särskilt hans mormor. Tala om hårding, haha. Sen då mamma idag och Fia/David imorgon. Mm, vi är duktiga, men så är det ju trevligt också.

Men alltså; ville egentligen bara säga att jag ska verkligen inte klaga. Allt är egentligen skitbra. Jag har den mest godhjärtade och omtänksamma människa jag vet vid min sida i alla väder, vad som än händer. Jag litar på honom till 100 % och älskar honom så mycket att det gör ont. Ingen kan vara snällare, omtänksammare... och så vidare. Jag ska inte tråka ut er, för jag kan fortsätta i en evighet. Ett liv utan honom kan jag inte ens föreställa mig. Just därför sitter det en ring på mitt vänstra ringfinger. Känns så bra att alla runt om en har tagit det på allvar. Vi har fått blommor och kort och förlovningspresenter från alla möjliga. Ingen enda har tvivlat på att vad vi menar är att vi ska gifta oss. Även om det lär dröja. Eller jo, haha, Charre tittade bara misstroget på mig och trodde inte att jag kunde mena allvar. Om jag gör. Nä, nu kommer han snart hem så jag slutar här.