Ja, det är väl på tiden med detta inlägg, eller hur? Så vad kan man säga om sina föräldrar? Allt och inget. Ens föräldrar har alltid funnits där (för de flesta av oss), men hur väl känner de en? Inte så väl som de vill antar jag... haha.

Vi kan väl börja med den enkla; mamma. Sedan jag var liten har det varit mamma och jag på många vis. Vi flyttade från pappas hus när jag var fem år och sedan dess har mitt hem inte varit på Eskilsminne längre. Jag var mest hos mamma, så jag antar att det blir så. Varannan helg hos pappa bygger inget hem där, inte för en femåring i alla fall. Och definitivt inte med den som så småningom blev pappas nya fru i huset. Men tillbaka till mamma. Om man bor bara två personer blir det ju så att man spenderar en hel del tid ihop. Mamma har dessutom varit med mig i stallet tusentals gånger. Hon stod och hoppade i stallgången mitt i vintern medan jag var ute och red, och ibland mockade hon hela stallet för att hålla sig varm... haha. Men hon lät mig i alla fall hålla på med det bästa jag visste, eller ja, kanske vet om vi ska vara noga. Anyway, mitt problem har väl knappast varit att få mammas uppmärksamhet, snarare att avstyra den när det blivit lite väl bra för min smak. Jag jobbar fortfarande på det där då och då... Nu är det enklare, jag svarar helt enkelt i telefonen bara när jag har lust att prata, haha. Mamma vet att om hon vill träffa mig så får hon vara så snäll att tala om det, så ordnar det sig för det mesta rätt snabbt. Hon brukar locka med god mat och att göra tillräckligt för att jag ska få lunch på jobbet dagen efter också. Så lurar man hem Anna till sig en söndags- eller vardagskväll! Mamma och jag har djurintresset gemensamt, och intresset för människor. Mamma är förskolelärare och jag är socionom. Det är väl egentligen inte så mycket mer än klientelet som skiljer om man ska vara lite generell. 



Mamma och Dylan. Det sägs att vi är rätt lika... men neeej, det är vi väl inte?

Så har vi pappa då. Ungefär lika lätt att skriva om som att hitta presenter till - inte alls med andra ord. När jag var liten var jag pappas tös, helt klart. Han har aldrig varit lika överbeskyddande som mamma (men så brukar det väl vara), det är verkligen två skilda världar där. Och jag avskyr när folk tycker synd om mig, så den sidan har alltid varit uppskattad. Jag fick dessutom vara på garagetaket, åka rullebör, titta ut över klippkanter och klättra på Kullaberg. En gång när jag hade varit ute och lekt i leran spolade han av mig och min kompis med högtryckstvätten i trädgården innan vi fick gå in med våra regnkläder. Sådana saker. Mamma ska vara glad att hon inte har sett allt... haha. Jag undrar alltid hur vår relation hade sett ut idag om det inte varit för det som idag är hans fru. Hur det än hade varit, hade den nog varit bättre än vad den har blivit. Vi ses väldigt sällan. Pratar i telefon när han ringer, vilket för det mesta är någon gång per vecka, men jag ringer nästan aldrig. Man vet ju aldrig vem som svarar... Men man får väl ta det goda med det onda; om det inte vore för Maj-Lis hade jag inte haft någon Fia heller. Det är bara väldigt synd att Maj-Lis fått komma emellan mig och pappa, det har hon inte precis förtjänat. Pappa har gett mig "det-ordnar-sig-attityden", men han har den mycket mer utpräglat än jag. Han är lugnet själv, men precis som jag så går man inte över tålamodsgränsen, som verkligen är långt bort, ostraffat. Har man lyckats göra pappa arg bör man akta sig, haha, precis som för mig! Och vi förlåter inte så lätt när någon verkligen gått för långt. Men jag tror att hans favorituttryck är "Det ordnar sig".



Pappa. Gammal mobilbild, jag upptäckte att det är den enda bild jag har på honom på datorn, förutom en där jag ser så hemsk ut att jag inte ens kan bjuda på den, haha.

Jag heter Anna. Gustafsson än så länge, snart Nilsson. Kan nog så vara ett -sson-namn funkar överallt, men Anna Nilsson... känns ju verkligen orginellt. Alternativet är dock ännu sämre; att behålla Gustafsson. Funkar av flera skäl inte.

Hur presenterar man sig? Det är inte enkelt. På jobbet blir det allt som oftast "Anna - handläggare", som i biståndshandläggare och ett handslag. Punkt. På fritiden känns det nästan tomt att inte kunna lägga till en titel när man någon gång tar i hand. Bor med m2b (slå upp det på Bröllopstorget om du inte kan gissa vad förkortningen står för) och katt i radhus i Kattarp utanför Helsingborg. Drömmer om att flytta till eget hus på landet någon dag och leva ett äkta svenssonliv med hund och katt och barn (som tydligen många åttiotalister gör, läste jag någonstans). Som tonåring fick jag kalla kårar av att tänka på att livet skulle bestå av hus och barn och jobb och däremellan en eller annan charter till Kanarieöarna, men det verkar inte så illa längre. Tvärtom. Det finns väl en anledning till att så många väljer det livet? För tillfället njuter jag verkligen av livet som det är och konstaterar allt som oftast att jag har det fantastiskt bra och att jag verkligen är lycklig. Jag saknar ingenting just nu, utom möjligen tid, och vem gör inte det med ett heltidsjobb?

Eftersom jag är socionom måste jag klargöra att jag tror på människors egen kraft och förmåga och inte tror på förbud och tvång, jag är absolut inte den "vårdande" typen som vill ta hand om och ingen människoälskare i största allmänhet bara, men med stor respekt för de som inte gett mig en anledning att inte ha det. Följaktligen är jag inte särskilt kristen... haha.  Jag tror däremot på kärleken eftersom jag sett vilka under den kan uträtta, även om det följer tragedier i dess spår också.

Som person är jag... oj hjälp. Hur förklarar man något så komplext som sin personlighet på några få rader här? Det går ju inte, men jag ska ge er några hintar. Jag blir ofta först missförstådd som en blyg, snäll, känslig och högst alldaglig person. Jag vill inte påstå att jag är mer speciell än någon annan, men det döljer sig mer under ytan än vad folk förstår under de första månaderna som de umgås med mig. Jag är inte så jävla snäll alltid som folk först tror. Jag är en trogen vän om du förtjänar min vänskap, men jag är ingen dörrmatta. Däremot har jag ett stort tålamod med människor jag tycker om och jag är heller inte särskilt känslig och kan skaka mycket av mig utan att behöva anstränga mig så hårt för det. Äldre personer och män (vet inte varför) har ofta en förmåga att tro att det inte går att skämta med mig annat än med största försiktighet därför att jag annars tar illa upp. Helt fel, jag tål det mesta! De flesta som verkligen tagit sig tid att lära känna mig, för tid tar det, tycker mycket om mig, men inte alla är beredda att lägga ner det jobbet.

Hur tuff som helst är jag inte, om det var så jag fick det att låta nu. Vid tillfällen som man traditionellt mäter mod i är jag en riktig "harkrank" som pappa brukade säga. Jag är rädd för vatten, tycker inte om karuseller eller att ringa till människor, är lätt hypokondrisk och lider av klaustrofobi. Höjdrädd, farträdd och rädd för djur är jag inte, annars har jag de flesta vanliga fobier tror jag, plus ovanstående. Jaja, jag har i alla fall både lärt mig att simma, kan låsa dörren på toaletten, åka hiss och prata i telefon. Tro mig, det har kostat på att lära sig. Fast så feg är jag kanske inte ändå i så fall, om man får tro Nalle Puh: "Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Nu orkar ni inte läsa mer ändå, så jag tror jag slutar här. Hoppas ni har lärt er något nytt om mig!