Jag heter Anna. Gustafsson än så länge, snart Nilsson. Kan nog så vara ett -sson-namn funkar överallt, men Anna Nilsson... känns ju verkligen orginellt. Alternativet är dock ännu sämre; att behålla Gustafsson. Funkar av flera skäl inte.

Hur presenterar man sig? Det är inte enkelt. På jobbet blir det allt som oftast "Anna - handläggare", som i biståndshandläggare och ett handslag. Punkt. På fritiden känns det nästan tomt att inte kunna lägga till en titel när man någon gång tar i hand. Bor med m2b (slå upp det på Bröllopstorget om du inte kan gissa vad förkortningen står för) och katt i radhus i Kattarp utanför Helsingborg. Drömmer om att flytta till eget hus på landet någon dag och leva ett äkta svenssonliv med hund och katt och barn (som tydligen många åttiotalister gör, läste jag någonstans). Som tonåring fick jag kalla kårar av att tänka på att livet skulle bestå av hus och barn och jobb och däremellan en eller annan charter till Kanarieöarna, men det verkar inte så illa längre. Tvärtom. Det finns väl en anledning till att så många väljer det livet? För tillfället njuter jag verkligen av livet som det är och konstaterar allt som oftast att jag har det fantastiskt bra och att jag verkligen är lycklig. Jag saknar ingenting just nu, utom möjligen tid, och vem gör inte det med ett heltidsjobb?

Eftersom jag är socionom måste jag klargöra att jag tror på människors egen kraft och förmåga och inte tror på förbud och tvång, jag är absolut inte den "vårdande" typen som vill ta hand om och ingen människoälskare i största allmänhet bara, men med stor respekt för de som inte gett mig en anledning att inte ha det. Följaktligen är jag inte särskilt kristen... haha.  Jag tror däremot på kärleken eftersom jag sett vilka under den kan uträtta, även om det följer tragedier i dess spår också.

Som person är jag... oj hjälp. Hur förklarar man något så komplext som sin personlighet på några få rader här? Det går ju inte, men jag ska ge er några hintar. Jag blir ofta först missförstådd som en blyg, snäll, känslig och högst alldaglig person. Jag vill inte påstå att jag är mer speciell än någon annan, men det döljer sig mer under ytan än vad folk förstår under de första månaderna som de umgås med mig. Jag är inte så jävla snäll alltid som folk först tror. Jag är en trogen vän om du förtjänar min vänskap, men jag är ingen dörrmatta. Däremot har jag ett stort tålamod med människor jag tycker om och jag är heller inte särskilt känslig och kan skaka mycket av mig utan att behöva anstränga mig så hårt för det. Äldre personer och män (vet inte varför) har ofta en förmåga att tro att det inte går att skämta med mig annat än med största försiktighet därför att jag annars tar illa upp. Helt fel, jag tål det mesta! De flesta som verkligen tagit sig tid att lära känna mig, för tid tar det, tycker mycket om mig, men inte alla är beredda att lägga ner det jobbet.

Hur tuff som helst är jag inte, om det var så jag fick det att låta nu. Vid tillfällen som man traditionellt mäter mod i är jag en riktig "harkrank" som pappa brukade säga. Jag är rädd för vatten, tycker inte om karuseller eller att ringa till människor, är lätt hypokondrisk och lider av klaustrofobi. Höjdrädd, farträdd och rädd för djur är jag inte, annars har jag de flesta vanliga fobier tror jag, plus ovanstående. Jaja, jag har i alla fall både lärt mig att simma, kan låsa dörren på toaletten, åka hiss och prata i telefon. Tro mig, det har kostat på att lära sig. Fast så feg är jag kanske inte ändå i så fall, om man får tro Nalle Puh: "Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Nu orkar ni inte läsa mer ändå, så jag tror jag slutar här. Hoppas ni har lärt er något nytt om mig!