...det kan vara att göra något man har skjutit upp länge. Vi hade inte städat här på två veckor och med en liten Cisco som tassar ut och in med grus och jord och lera på tassarna så kan ni ju tänka er hur det såg ut. Känns helt underbart att det är rent och fräscht här nu. Lite smått sjukt? Ja, kanske. Nu ska jag hoppa ner i sängen med Fight club som är boken för veckan och min älskling. Härliga måndagkväll!

Tiden går verkligen sjukt fort. Nu när man kommit in i jobbet lite så rullar veckorna bara på och eftersom jag knappast har tid att ha tråkigt på jobbet så går dagarna också fort. Ja, det är väl det som kallas livet...! Hann faktiskt unna mig lite vardagslyx i torsdags när jag var med mamma och hennes jobbarkompisar på Cardinal och käkade i tordags. Mums som vanligt!

I fredags var vi på baklängesmiddag hos Zurka och Emelie med Viktor och Emma. Trevligt, men alla var hyfsat sega efter jobbeveckan så vi orkade inte göra så mycket mer än kolla på tv efter maten, någon av oss. Igår var vi på fest hos Annika och Marcus. Skitkul var det faktiskt! De hade ordnat fördrink och lite mat och sedan var det party, party. När de andra stack ut vid ett följde vi med ner i stan men eftersom det var sjukt mycket folk ute (lite konstigt helgen innan löning?) så tog vi en taxi hem istället för att trängas ute på stan. Det roligaste är ändå alltid förfesten. Glömde kameran hemma, men kanske kan få lite bilder av Annika sen. Idag har man väl inte precis varit på topp... fy fan för att vara bakis. Det värsta är att det inte är synd om en ett dugg... men nu blir det bakfyllemat i form av kebabtallrik. Har längtat efter den maten hela helgen!

Jag är ledsen, men jag har verkligen inte tid att sitta och blogga särskilt ofta längre. Men eftersom det gått ett tag så tänkte jag till att börja med att bjuda på lite kisebilder på min stora påg som fyllde ett halvår 12 mars och som faktiskt har fått sina riktiga rovdjurständer nu äntligen. De sticks lite mindre när han bits än de gamla, men i gengäld hade han bägge paren ett tag...




Sötnosen har hittat nytt ställe i vår tvättkorgslösning...

...och vid datorn, med CD-skivorna som huvudkudde.




Bitig är han i alla fall. Bebis!

I övrigt kan man väl kanske säga att jag satsar på jobbet. Det börjar äntligen kännas som att jag verkligen gör nytta där och inte bara tar mig fram dag för dag och bara gör det absolut mest akuta, som det faktiskt kändes hela sommaren. Jag börjar få grepp om saker och ting nu. Jag kommer hem ganska sent varje kväll och såklart är jag trött efter jobbet, men inte utmattad som i början. När jag sedan kommer hem vill jag umgås med Christoffer de få timmar som blir över. Just nu går han en jaktkurs för att ta jägarexamen och vi ses knappast överhuvudtaget på tisdagar och torsdagar. Well, det tar slut nästa vecka, och har jag klarat det såhär långt ska jag väl överleva en vecka till. Dessutom får jag ju tid över för att blogga lite också, haha. Ikväll när han kommer hem ska vi boka in en resa till Berlin i påsk! Vi har frågat runt lite bland vännerna om någon ville följa med men alltid har det varit något som kommit emellan eller så har den ena i paret vi frågat inte velat. Det spelar ingen roll, vi har nog egentligen roligare om det bara är vi två. Dock på ett annat sätt än om vi skulle åkt flera. Härligt ska det i alla fall bli!

...varierar verkligen med livssituationen, hur man mår och hur mycket tid man har. Tid är inget jag har i överflöd precis nu för tiden. Att vara hemifrån i knappt elva timmar om dagen tar ut sin rätt också i trötthet och jag brukar vara mer död än levande när jag kommer från jobbet. Inte för att jag jobbar så hårt, eller gör så fruktansvärt mycket eller stressar så hemskt, men jag jobbar verkligen med huvudet. Hela dagen ska man hålla småsaker i huvudet; ring till den ena, ring till den andra, skriv det, var där och där på bestämda tider och ta med det och det. Jag som mer än allt hatar att ta kontakt med människor, som satt och grät vid altandörren när jag var liten därför att mamma tyckte att fyra år var gammalt nog att gå in till bästa kompisen i huset bredvid och fråga om vi skulle leka, samma jag sitter nu i telefon dagarna i ända och gör inget annat än tar kontakt med folk. Tusen gånger om dagen slår jag ett telefonnummer jag aldrig har slagit förr och pratar med människor jag aldrig har träffat. Undrens tid är inte förbi...

När jag var arbetslös var helgerna tiden för att leva. Nu är helgerna tiden för att vara med de jag väljer och för att koppla av, men jag känner verkligen att jag lever på jobbet... Om bara heltid inte innebar så många timmars arbete om dagen skulle jag äntligen ha hittat den perfekta balansen mellan arbete och fritid. Helgen till exempel, var perfekt. Fredagen spenderades i Norra Häljaröd där vi käkade svindyr oxfilé och kollade på skräckfilm med Klas och Lena. På lördagen skulle vi på inflyttningsfest hos mitt kära ex som tydligen hade ångrat sig och inte svarade i telefon. Typiskt honom, thank god att man inte behöver bry sig om honom längre. Dessutom hade vi ett ess i rockärmen i form av inflyttningsfest hos Emelie. Riktigt trevligt faktiskt. Viktor med sin brutna fot och sina morfintabletter fällde kvällens kommentar. Jag: "Du ser inte så glad ut, Viktor." Han: "Nej, men är det så konstigt? Jag går ju på neråttjack." Så sant så.

Well, behovet av en blogg var det. Jag tycker det är roligt att läsa bloggar och det gör jag oftare än jag skriver. (Wow, unikt...). Numera har jag förutom för lite tid inte så mycket att skriva om. Jag skulle vilja skriva om jobbet eftersom det till stor del upptar min tankevärld just nu (märks nog), men så finns det ju något som heter sekretess. Jag får vara med om saker genom jobbet som jag aldrig skulle fått annars. Jag får prata med så många intressanta personer. Jag skulle gärna vilja skriva om det, men det går ju naturligtvis inte.

Bloggandet har redan avtagit rejält, men så länge det är kul så tänker jag fortsätta. Så ge inte upp, rätt vad det är kanske det finns ett inlägg där...

...är en bra grej. Det är snart vår så graderoben kanske behöver tömmas på gamla kläder som inte längre ger en glädje att ta fram. Well, så är det också med relationer, ibland måste man stanna upp och tänka efter; vem gör mig glad, får mig att må bra, fyller en om än aldrig så liten funktion i mitt liv? Jag blev jävligt arg när jag blev utnyttjad av Charre, men herregud, sådant går över och jag är egentligen inte en särskilt långsint människa. Jag har dessutom ett tålamod med människor som inte alla har och jag kan överse med mycket. Det hon gjorde var en mindre sak och något jag hade förlåtit om det bara var det.

Nu var det dock så, att jag den senaste tiden, eller kanske egentligen det senaste året, inte ens haft någonting att prata med henne om. Visst, det är alltid kul att snacka lite skit och ta en fika, men jag vill ha ut mer än så av en vänskap. Det är ingenting som hon har gjort egentligen, mer vad hon inte har gjort under den här tiden. När jag slängde ut henne så visste jag mycket väl att hon knappast skulle ta kontakt med mig igen, och inte jag med henne. Jag visste att jag gjorde slut på vår vänskap. Till att börja med blev jag ledsen av den insikten, men utan att ångra mig ändå. Nu är jag lite sorgsen, men stolt för att jag för en gångs skull inte i efterhand sitter och säger att jag borde gjort si eller så, utan att jag faktiskt gjorde det jag kände var rätt.

Under gymnasietiden hade jag och Charlotte om inte så mycket gemensamt så i alla fall jävligt roligt! Emelie fanns där hela tiden, men egentligen kanske jag stod Charre närmare, jag vet inte riktigt. Ju längre tiden har gått sedan dess har Emelie blivit en mer och mer intressant person, medan Charre bara glidit längre och längre bort och brytt sig mer och mer om ytliga ting som inte är särskilt viktiga för mig. Everything comes to an end, tillsist har man inte mer gemensamt med vissa människor och det gäller att göra slut på relationen innan den börjar ta energi ifrån en istället för att vara en källa till glädje. Gäller såväl pojk/flickvänner som vänner. Jag har vänner för att de gör mig glad och får mig att må bra.

Mitt heta tips är: fundera emellanåt på vad du behöver rensa ut. Kläder, pojk/flickvän, skräpet i förrådet, vänner... 

Här är min anledning till att avsluta vår relation sagt med en mening:

A friend is someone you can be alone with and have nothing to do and not be able to think of anything to say and be comfortable in the silence. - Sheryl Condie

Det blev en lugn helg efter en tuff vecka. Somnade i soffan innan 11 i fredags... Var och hälsade på hos Christoffers mamma och spelade nya Super Mario Bros och Fifa10 i lördags och sedan var vi hos hans farmor igår. Hann också med en runda på bokrean där jag handlade en hel del för presentkort jag fick i examenspresent, bland annat uppföljaren till den bästa bok jag läst; En sorts kärlek av Ray Kluun. Att jag överhuvud taget kan utnämna en enda bok till den bästa jag läst visar hur jävla bra den är, för jag har redan läst många fler än de flesta gör under ett helt liv! Har man inte läst En sorts kärlek har man verkligen missat något. Har man läst den utan att få minsta tår i ögonen eller i alla fall ha lust att gråta så är man mentalt rubbad. Sorgligare blir det inte. Änklingen är faktiskt en värdig uppföljare, även om den är bra på ett annat sätt.

Idag fattade jag verkligen varför jag ville bli socionom. Och inte bara därför att större delen av min eftermiddag gick åt till att sitta hemma hos ett mycket trevligt par och äta muffins och dricka te medan de berättade om sitt liv och hur de hade det. Det kändes faktiskt som att jag gjorde en liten skillnad idag i någons liv. Mer än en dessutom. Det är sådant som kallas en bra dag på jobbet!