...av kraven och stressen. Jag lever för stunden, precis som du" sa han som vet hur man säger det. Winnerbäck menar jag förstås. Hatar hans musik nu för tiden, men texterna är fortfarande som alltid mitt i prick. En parentes.

Jag har vansinnigt mycket att göra på jobbet just nu. Saker och ting fortsätter att välla in, men jag måste också ligga i fas eftersom mitt ena område går in i LOVen på fredag... Gud. Tur man har en bra enhetschef. Vi var på internat med dem torsdag-fredag och jag kände direkt att jag hade så mycket mer att prata med henne om än jobbet. Och inte bara för att hon också ska gifta sig år. Synd att vi jobbar så långt ifrån varandra trots samarbete, och att hon ska sluta! Jag tycker om att ha mycket att göra på jobbet, men det är inte alls kul att inte hinna med. Inte inspirerande ett dugg, bara stressigt. Jag har dock bra kollegor, och framför allt två av dem har verkligen ställt upp och hjälpt mig. Eva har gjort det trots att hon själv har helt fullt i kalendern egentligen.

Jag vill njuta av vardagen igen, men just nu är det mest stressigt. Det är roligt att planera bröllop, men samtidigt ska det bli skönt när det är över, eller snarare när vi är där! Börjar verkligen längta! När man har så vansinnigt mycket på jobbet också blir det lätt lite väl mycket. Kommer förresten aldrig att göra om den Tysklandsresan vi företog oss förra helgen. Det skulle vara när det är dags för 30-årsfest då. 24 flak öl, 10 flak cider, 54 flaskor rödvin, 8 lådor vitvin, 6 flaskor whiskey, 3 flaskor Bayley's, 2 flaskor Xanté, 1 flaska cognac och 1 flaska gin. Tror ni att det räcker till bröllopet? Ginen och tre flak öl var bara till oss själva respektive till pappa, men ändå. Hela kalaset hade gått på över 20 000 kronor på Systemet, så det var mer än värt resan till Tyskland i pengar. Ingen dålig timpenning då det kostade en bit under halva det priset allt som allt på det här sättet.

Jag trodde att bloggen skulle leva upp av bröllopsplanering, men det blev tvärt om! En del kan jag inte säga, resten hinner jag inte skriva ner. Suck. Jag har i alla fall varit och lagt upp min klänning i rätt längd och provat den med de där jävla skona som kom tillslut. Det blev perfekt! Stackars tärna dock, som ska snöra fast  klänningen på mig. Det kommer att ta tid, men gud vad jag kommer bli vacker i den klänningen. Förlåt, jag vet att man inte får skriva så, men jag känner mig bara så fin i den!

Christoffer ligger här hemma och snörvlar i en rejäl förkylning. Egentligen skulle vi till hans mormor idag och fira hennes födelsedag, men av förklarliga skäl ville de inte ha Christoffer där idag. Klas hade varit och hämtat sin nya Merca, så det blev en tur till Burger King i den idag istället. Jag behövde en kväll off, så det var välkommet! Stackars älskling bara som är sjuk. Jag hoppas att jag inte får det, för jag kan inte vara hemma från jobbet just nu, det går bara inte! På Burger King pratade vi lite om bröllopet, och om talen. Det ska bli väldigt spännande att höra vad folk har att säga till oss. Varning för tårar. Jag är rädd att jag kommer att gråta mig igenom hela vår bröllopsdag. Av glädje och kärlek förstås, men ändå. Tur jag har köpt en fantastiskt bra vattenfast mascara i alla fall! 

I måndags var vi och beställde tårta. Hoppas ni gillar choklad lika mycket som jag, kära gäster! Smak före utseende får jag nog säga om valet, men gott var det verkligen. Jag som inte ens gillar tårta! I helgen var vi hos en florist i Ängelholm och bokade brudbukett, tärnbukett och corsage till brudgum och bestman. Olika vita blommor med detaljer av antagligen riddarsporre och kanske något annat blått. Vita rosor känns som ett måste i buketten också. Droppformad men inte för stor eller yvig. Ska tillbaka till floristen när det närmar sig, och då planerar jag att ta tärnan med mig också (som förhoppningvis valt ut en klänning då). Det är inte ens två månader kvar nu... herregud. Har pratat med prästen också och vi ska träffa honom i april och gå igenom cermonin. Då om någon gång kommer det väl bli verkligt! Hjälp, jag börjar ju snart bli nervös...

Vi har valt låt som kusinen Mari ska sjunga i kyrkan, mina brudskor är äntligen på väg och jag håller som bäst på att göra hållare till bordsplaceringskorten. Kommer att ta sin tid eftersom jag ska vika ca 70 stycken för hand i ståltråd. Well, medan jag pratar i telefon på jobbet får jag gjort några i alla fall. Varför inte vara dubbelt effektiv? Har också inhandlat lite blåa glaslyktor som ska stå på borden tillsammans med andra ljushållare i klarglas tänkte jag. Eller vad då jag? Emelie menar jag förstås! Hon är utsedd till ansvarig för dukningen och hon sköter sig bra såhär långt. Pappa har fått i uppdrag att göra någonting att förvara kort i. Den sorten om potentiellt innehåller pengar ni vet. Får se vad han kan sätta ihop. Funktionen är jag inte orolig ett dugg för att han lyckas med, det är mer utseendet på denna skapelse jag antagligen får lägga in mitt veto kring. Funktion framför form resonerar han.

På fredag blir det "vinprovning" av potentiella viner för bröllopet (för vad annars?). Tre flaskor vitt, tre flaskor rött och två "champagne". Nån som ska ut och vill ha resterna? Swansons i Osby är målet på lördag, men det är inte helt spikat... Vågar man börja drömma än? Och på söndag blir det Tyskland. Tur man har stor bil, för här ska handlas! Allt för att ni ska kunna bli fulla på vår bekostnad. Snällt va? Haha... förlåt. Vi bjuder faktiskt mer än gärna!

Nu har vi fått svar från alla gästerna utom Johan och två släktingar till Christoffer. Sorry, kan man inte ens svara på en bröllopsinbjudan så kan man bli väck. Så är det med det. Vi har bara fått ett nej, från Christoffers morfars bror, som brukar vara med vid släktträffar på Christoffers sida. Han tyckte inte att han passade i sådana sammanhang, sa han. Nej, men då kan kan han också bli väck. Mattias i Mexico hade troligen inte råd att flyga hit... han kommer att saknas! Sedan har vi ett par som ska ha barn två veckor senare, som av förklarliga skäl var lite tveksamma. Men de kommer om hon mår bra!

Jag kommer att ha miljoner bilder att visa er efter bröllopet. Jag förstör ju lite grann det roliga om jag berättar allt och visar bilder på allt här på bloggen innan (för de som är blivande gäster alltså), så det kan jag ju inte. Lite tråkigt för er, men jag lovar att varenda detalj kommer att dokumenteras. De flesta av er kommer ju att få se det live dessutom.




Riddarsporre (för er som liksom jag inte är helt bevandrade i det där med blommor...) De är ganska små och växer på stänglar kan jag också tillägga.



Ljushållaren. Fast den har en helt annan färg i verkligen, mycket mörkare. I brist på idéer om andra bilder man kan pryda ett blogginlägg med!

Snälla, delta inte, så blir det några färre... Vi gifter oss 14 maj kl. 15.30. När tror ni att starten går för Springtime 2011? Just det, 14 maj kl. 15.30. Halleluja! Vi kommer i alla fall att få publik. Alla kommer att springa precis bakom kyrkan, och förbi Jacob Hansens hus. Målgången är på Kullagatan som vanligt. Stackars, stackars gäster... Ca 2000 personer deltog i Springtime förra året, och de satsar på att höja den siffran med 500 i år. Som sagt, stackars, stackars gäster!

Ja, det är väl på tiden med detta inlägg, eller hur? Så vad kan man säga om sina föräldrar? Allt och inget. Ens föräldrar har alltid funnits där (för de flesta av oss), men hur väl känner de en? Inte så väl som de vill antar jag... haha.

Vi kan väl börja med den enkla; mamma. Sedan jag var liten har det varit mamma och jag på många vis. Vi flyttade från pappas hus när jag var fem år och sedan dess har mitt hem inte varit på Eskilsminne längre. Jag var mest hos mamma, så jag antar att det blir så. Varannan helg hos pappa bygger inget hem där, inte för en femåring i alla fall. Och definitivt inte med den som så småningom blev pappas nya fru i huset. Men tillbaka till mamma. Om man bor bara två personer blir det ju så att man spenderar en hel del tid ihop. Mamma har dessutom varit med mig i stallet tusentals gånger. Hon stod och hoppade i stallgången mitt i vintern medan jag var ute och red, och ibland mockade hon hela stallet för att hålla sig varm... haha. Men hon lät mig i alla fall hålla på med det bästa jag visste, eller ja, kanske vet om vi ska vara noga. Anyway, mitt problem har väl knappast varit att få mammas uppmärksamhet, snarare att avstyra den när det blivit lite väl bra för min smak. Jag jobbar fortfarande på det där då och då... Nu är det enklare, jag svarar helt enkelt i telefonen bara när jag har lust att prata, haha. Mamma vet att om hon vill träffa mig så får hon vara så snäll att tala om det, så ordnar det sig för det mesta rätt snabbt. Hon brukar locka med god mat och att göra tillräckligt för att jag ska få lunch på jobbet dagen efter också. Så lurar man hem Anna till sig en söndags- eller vardagskväll! Mamma och jag har djurintresset gemensamt, och intresset för människor. Mamma är förskolelärare och jag är socionom. Det är väl egentligen inte så mycket mer än klientelet som skiljer om man ska vara lite generell. 



Mamma och Dylan. Det sägs att vi är rätt lika... men neeej, det är vi väl inte?

Så har vi pappa då. Ungefär lika lätt att skriva om som att hitta presenter till - inte alls med andra ord. När jag var liten var jag pappas tös, helt klart. Han har aldrig varit lika överbeskyddande som mamma (men så brukar det väl vara), det är verkligen två skilda världar där. Och jag avskyr när folk tycker synd om mig, så den sidan har alltid varit uppskattad. Jag fick dessutom vara på garagetaket, åka rullebör, titta ut över klippkanter och klättra på Kullaberg. En gång när jag hade varit ute och lekt i leran spolade han av mig och min kompis med högtryckstvätten i trädgården innan vi fick gå in med våra regnkläder. Sådana saker. Mamma ska vara glad att hon inte har sett allt... haha. Jag undrar alltid hur vår relation hade sett ut idag om det inte varit för det som idag är hans fru. Hur det än hade varit, hade den nog varit bättre än vad den har blivit. Vi ses väldigt sällan. Pratar i telefon när han ringer, vilket för det mesta är någon gång per vecka, men jag ringer nästan aldrig. Man vet ju aldrig vem som svarar... Men man får väl ta det goda med det onda; om det inte vore för Maj-Lis hade jag inte haft någon Fia heller. Det är bara väldigt synd att Maj-Lis fått komma emellan mig och pappa, det har hon inte precis förtjänat. Pappa har gett mig "det-ordnar-sig-attityden", men han har den mycket mer utpräglat än jag. Han är lugnet själv, men precis som jag så går man inte över tålamodsgränsen, som verkligen är långt bort, ostraffat. Har man lyckats göra pappa arg bör man akta sig, haha, precis som för mig! Och vi förlåter inte så lätt när någon verkligen gått för långt. Men jag tror att hans favorituttryck är "Det ordnar sig".



Pappa. Gammal mobilbild, jag upptäckte att det är den enda bild jag har på honom på datorn, förutom en där jag ser så hemsk ut att jag inte ens kan bjuda på den, haha.