Igår gick en liten barndomsdröm i uppfyllelse. Ni vet att man alltid ser på film hur hjältinnan galopperar med sin vackra springare på stranden i solnedgången, gärna barbacka? Som alla hästtjejer på 10 år ville jag göra detsamma. Riktigt så romantiskt som på film var det inte och det tog Fia och mig över en timmes hårt arbete att lyckas få hästjäveln att ens doppa hovarna men sen så! Det var riktigt härligt och imorgon ska vi göra om det!
Kvällens sämsta var dock att sedan dök det upp ollonborrar vid stallet... och då menar jag inte en utan kanske 50 på samma ställe. Observera: "Ollonborren är en 20-30 mm lång (!) skalbagge som svärmar i skymningen maj-juli och lever av trädens blad." Fy fan, har du insektsskräck så besök inte ängarna ovanför Örby en vacker sommarkväll! Dansen jag och Fia visade upp under vilda skrik gick inte av för hackor, hästarna i hagarna flydde i galopp och mamma som kom körande trodde vi lekte spöken med våra vita handdukar...

Herregud, jag är så trött på. Trött på... det mesta. Fast det är sommar, fast vädret är underbart och det är ljusare än någon annan gång på året, trots lata dagar på stranden och kvällsritter i vattenbrynet så fattas det. Något eller någon. Eller några är det nog? Jag vill vara en i ett gäng igen. Jag vill ha några som jag/vi kan grilla på stranden med, skoja med, vara uppe hela natten med, festa med, göra saker med! Några som är med på allt (inget "jag orkar inte" här!) och som man kan leva med. Konceptet vi hade då liksom. Jaja, jag vet att jag tjatar men jag saknar det så sanslöst mycket!

Det värsta med hela saken är nog faktiskt att jag är avundsjuk, Navel. Och inte på Anna egentligen. Nej, på dig och att du har hittat nytt folk och jag inte. På att du har hittat vad jag letar efter! Det är inte en ny pojkvän. Samtidigt, det gör att jag fattar en massa också. Jaja, jag får vänta och se.
Men är man vädur så är man; otålig!