Vet ni? Det här sättet att skriva är tråkigt att läsa. Det som står här sedan innan alltså. Hört talas om krönikor? Jag tror att jag ska försöka satsa mer på den stilen. Jag ska ta små utdrag ur mitt liv och skriva dem som historier. Inte riktigt en krönika, men i alla fall. För skriva historier; det kan jag åtminstone.

Vi tog till höger vid skylten ”Bo på lantgård” och körde längs den lilla grusvägen. Vi fick syn på en jättestor paddock där en tjej red en palomino barbacka och sedan mötte vi en stor brun häst med westernsadel och vita benlindor. Vi svängde in på en stor gårdsplan och hela atmosfären skrek tävlingsstall. Vi möttes av några kattungar och in på gården kom då och då någon ridande på hästar värda sin vikt i guld eller så medan vi väntade på ägaren till Lucas. Flera gånger hörde vi en häst gnägga förtvivlat. Så kom ägaren och vi gick in i stallet. Lucas var hästen som gnäggat så. Han var guldbrun med mörk man och svans samt en vit bläs. Han sprang fram och tillbaka i boxen, frustade och småstegrade sig, vände så tvärt att han halkade och svettades rejält. Han såg ungefär livsfarlig ut som han höll på men han var otroligt vacker! Hon förklarade att han inte klarade av att lämnas ensam utan andra hästar eftersom han blivit misshandlad under två perioder av sitt 13-åriga liv. Medan vi pratade målade hon upp bilden av min drömhäst. Gudasnäll mot de han litar på, villig att lära och med stor personlighet. Sen kom pengarna och satte stopp för det hela. Ja, en liten stund fick man vara i hästhimlen. Så ska jag ha häst själv en dag!

På vägen ut slog det mig plötsligt; namnet på gården! Vad jag vet om ägarna till den är inget som tål att skrivas ner, men det är högst roande fakta kan jag lova. Om de bara visste vad jag vet!