Haha, ja, det var precis vad det blev i lördags. Efter Väla stack jag hem till Alex där Jocke och Anna redan satt. De diskuterade kampsport till leda, haha, men så är det väl med klasskompisar. Sedan kom Ted också och så satt vi alla och tränade på att blanda kort och vända snusdosor. Mycket utvecklande måste jag säga. Christoffer ringde och sen kom han och hämtade mig, men konstigt nog så ville han inte vara med och vända snusdosor. Vissa människor, alltså! Hahaha! Aja, hur som helst så stack vi hem hit och snart dök mamma upp. Jaha, så blev det kaffe. Inte till mig dock, nej tack jag klarar mig, så jag käkade nudlar istället. Mm, så gott det inte var.
Så jaha, då fick man inte ha sängen i fred den natten heller, nej. Vafan då! Haha. Men nu fick jag sova innerst, det hjälpte a great deal. Dessutom var jag lagom trött sådär ju och jag kan lova att svaret var bestämt när han väckte mig halv 9 och frågade om vi skulle sova mer eller inte. Jag var nog inte såå trevlig kanske, haha. Sedan lämnade vi inte sängen förrän vid halv 2, eller ja, han i alla fall. Jag gick faktiskt upp och duschade halvtimmen innan typ. Så stack vi iväg i bilen och inhandlade bögafrukost. Det ni. Fil, juice, nyköpt bröd, ägg, ost, skinka o.s.v. Det var mums. Jag tycker inte om frukost, men bögafrukost satt fint vill jag lova! Varför det heter bögafrukost får ni faktiskt fråga någon annan än mig. Men det är ett bra ord... Om jag bara kunde få bilderna från mobilen till datan så skulle ni fått se hur en frukost ska ätas, haha. Men ja, det får vänta eller inte bli av.
Nu har man suttit inlåst på sitt rum i två dagar och skrivit tenta och så lär det nog bli imorgon med. Fast ikväll ska jag ta en paus och bege mig till ett middagsbord en bit bort från mitt eget. Ska bli trevligt. Sen ska det bli Come undone i CN-regi. Japp, japp.

Jag har varit själv mycket i två dagar och vad händer? (förutom tenta) Just det, tankeinvasion, just as usual. Jag kanske skulle säga minnesinvasion dock, för det var väl snarast vad det var den här gången. Det finns inte så mycket att fundera på när det gäller de där sakerna längre, jag har malt sönder de tankarna till mikroskopiska delar redan och vänt och vridit dem i alla riktningar, alltid med samma resultat. Det är bäst såhär. Men det hindrar ju inte att lite sorg smyger sig in i det när jag tänker på hur det var. Litegrann i alla fall. Jag kunde nästan förutsäga vad som skulle hända när jag satte mig på cykeln och trampade den dryga milen ut där en vanlig dag vilken som helst. Jag kunde se framför mig varje vägbit, se exakt hur jag ringde på, blev insläppt, klappade Frida, hängde av mig, gick upp där uppe. Jag visste att att han skulle ligga på rygg i sängen med fjärrkontrollen i handen, var jag skulle lägga mig, att vi skulle dösnacka först. Jag visste att jag skulle höra på när han ringde Krisse eller nån och att vi skulle träffa dem sen. Och ändå var det inte tråkigt en enda gång. Jag minns när vi var ute och gick med Rikard och han blev försedd med info som han inte borde fått. Och det minns han med, det är det värsta! Haha. Sånt. Men hur det än hade varit så är det förbi för länge sen nu. Vad som var nu i höstas med en massa tjafs och skit är jag bara glad att slippa. Det som finns i ens huvud kan ingen ta ifrån en dock. På gott och på ont.

Men jag är glad för vad jag har nu istället. Mycket, mycket glad. Som vi nyss sa i telefon; så länge man uppskattar vad man har hela tiden på det sättet som vi gör så tröttnar man inte. Vad det är lätt att prata med honom! Christoffer, skynda dig och kom och hämta mig nu. Jag saknar dig!