Ja, så här bra var det länge sedan jag mådde. Sen i våras åtminstone. Det enda som är tråkigt med den saken är att mitt liv inte längre är en dokusåpa som under den senaste tiden, eller senaste åren faktiskt. Bra för mig; tråkigt för mina trogna bloggläsare. Men man ska inte vara sådan, historien med Fia och Navel may be over, men det innebär inte att den är det med Toilet och Jonas och co. Tro mig när jag säger att det inte är slutet detta även om det lär dröja med en fortsättning. För även om jag inte har några som helst bevis så brukar jag, oturligt nog ibland, alltid ha rätt i såna spekulationer. To be continued.

Ja... skolan är lite tuff just nu, inte för att vi har så väldigt mycket att göra även om en tenta kommer på fredag men för att det känns som jag behöver ett lov för att inte tappa sugen. Äh, det kommer snart! Liksom en planerad resa, vart vet vi dock inte än, haha. Så skönt att fly iväg, om än inte så långt, om än inte så länge. Och att göra det med dig. Yeah. Äntligen någon som vill göra saker och som dessutom ser till att det inträffar. Vilken drivkraft. Men man måste stanna upp och njuta också, man får inte glömma att leva i nuet. Det har jag verkligen lärt mig att göra där ute i Ödåkra, man blev ständigt påmind att inget varar förevigt. Jag vägrar tänka längre än en vecka fram i tiden annat än när det gäller sånt som nästan är garanterat, typ som att ta socionomexamen och så vidare. Det är enda säkra sättet att kunna njuta av här och nu fullt ut. Och det gör jag idag. Fick just ett samtal från Emma som sa att vi var lediga imorgon, wiiieee! Ovanpå allt med Christoffer, att det snart är jul, att... ja, mycket, så mår jag bara så bra! Jag önskar jag kunde dela med mig av det. Fast på sätt och vis gör jag ju det. Jag delar det med honom. Och ja, Naffie också. Lever vi spegelliv eller vad är det frågan om egentligen? Vi går igenom ungefär samma sak samtidigt, mår dåligt samtidigt, träffar varsin kille samtidigt, mår bra samtidigt och blir tillsammans med dessa killar på samma dag! Oh my god, haha! Nästan så det är läskigt.

Hela kvällen har jag spenderat sittandes på golvet. Ja, det är sant. Lyssnat på musik, snackat och gjort absolut ingenting. Men ändå; helt perfekt. Bara så, det finns inget mer att tillägga liksom.
Grannen sa som vanligt: "Tjena, granne" när han såg mig när CN stack efter att vi med gemensamma krafter slitit oss. "Var det pojkvännen eller?" "Japp!" Återigen, bara så. Damn, kan det verkligen vara sant att det är så här enkelt men samtidigt inte tråkigt på något sätt? Ja, helt uppenbart är det faktiskt möjligt.
Jag känner inga händer idag... för få timmar? Men jag känner annat.

Jag har tänkt på en sak som jag bara måste slänga in här också. Det som bloggen är till för. Tillfällen då man gråter är bara tillfällen då man på något sätt känner frustration. När man inte kan göra något åt den situation man hamnat i så gör man det enda man kan; gråter. Bara då, tro mig för jag har testat min teori i år sedan jag kom på den. Det var länge sen jag grät nu. Jag som ärligt talat gråtit nästan dagligen under hela hösten. Ja, inte in public 95% av gångerna alltså då. Såklart.

Hjälp vad jag har blivit öppen då. Vad gör du med mig, Christoffer? För det är nog ditt fel. Haha.

Dagens, lätt:

Anna . säger:

på torsdag ska jag kanske vara med ida och passa min lillasyster

Alex {Den som frågar riskerar att verka dum i fem minuter. Den som inte frågar förblir dum hela livet} säger:

       Din lillasyster? Kan inte Fia ta hand om sig själv?