Igår var jag med CN på kvällen. Hans familj var i Sthml och såg HIF vinna cupen så vi hade huset i Raus för oss själva. Vi spelade Playstation 2 och ”Pone Joels” (Wales målvakt) blev favorit vid straffläggningarna. Vilket jävla namn, haha! Sen satt vi och lyssnade på musik och snackade en om allt mellan himmel och jord. ”Mannen är den nya kvinnan.” Ja, sant kanske, haha. Jag fick även höra något som ingen sagt till mig innan. Menat, jo, men inte sagt.

Idag var jag hos hästen med Fia och hamnade från början mot min vilja hos Krisse. Sen kom Johan också och vi hittade Mackan gående på vägen. Även lille Kecke var med på ett hörn. Så hittade vi en kundvagn och så var allt plötsligt skitkul. Jag har lärt mig att man inte ska leka med sådana (sist jag var med på såna lekar slutade det på akuten för min del med ett knä som behövde sys) men Mackan var som vanligt den som ställde upp på dumheterna, haha. Det slutade för hans del, inte oväntat, med att kundvagnen välte, Mackan fastnade och blev släpad efter bilen några meter och fick ett hål i långkallingarna, haha! Dock även en skrapad rygg. Han är lite av en Jackass den killen alltså, haha, men han är härlig!

Så pratade jag med CN i telefon, länge som vanligt, och sen kom Navel, Rikard och Terra. Så stack vi till McDonald’s för andra gången idag och Navel, Terra och Fia käkade. Navel och Johan höll på att krocka uppe på Berga, jag och Rikard som satt i en egen bil bara höll andan medan Fia och Terra som åkte med Johan skrek som idioter enligt historien. Vem vet vad Navel gjorde? Läskigt. På vägen tillbaka insåg jag att Rikard vet lite för mycket om exakta delar av mitt sexliv, haha. Gissa vems fel? Jaja, jag var med när han berättade det en gång så det är väl så dags att klaga nu… Jag, Navel och Rikard snackade lite när vi kom tillbaka till Krisse och väntade på sista bilen. Sen körde Terra mig och Fia hem.

 

Kontentan av detta? Ja… oförglömliga minnen väcktes till liv när alla var där. Så sjuka grejor vi har gjort! Terra var dock inte en del av det. Och jag har förlorat det. Faktum. För jag har förlorat det som var klistret och känslan i det, båda två. Jag har hittat nya delar att bygga nåt nytt på å andra sidan. Kanske kan det också bli bra, men på ett annat sätt förstås. Vad som sas på msn fick mig att tro mer på det.

Ni vet känslan när man var liten och hade sjukt kul när man hittat på en lek? Och sen försökte man avbryta och återvända till samma lek några dagar senare. Det gick aldrig, det blev inte detsamma. Det konstiga med det här gänget var att vi återskapade en sån känsla varje gång vi sågs men leken skiftade.

 
Att förlora en vän svider som fan. Mer än något annat (i längden i alla fall) om man ska vara ärlig. En vän kan vara många olika personer, tänk på det. Det är så det ser ut som det har blivit. Det finns ingen tillit längre och vad har man då? En häst. Försök bygga något utav det… samarbete kanske, men inget annat. 


Flames to dust. Nothing to some kind of fire. An explosion of feelings burning me inside.