Var på bio nyss och såg "John Tucker must die". Lite skrattkramp faktiskt. Men jag ville ju se "Säg att du älskar mig"! Aja, nerröstad av alla de andra tjejerna. Men då kunde ju lilla Fredrik varit med, nu när vi inte skulle se en svensk film? Haha!

Jag insåg dock en sak när jag såg den, suck. Jag vill inte ha de lätta killarna, jag vill ha de där som ofta riskerar att faktiskt såra mig i slutändan. Inte därför förstås! Men, utan spänning; ingen attraktion. De som berättar sin livshistoria första veckan man känner dem och vill att man ska tycka lite synd om dem eller... usch så hemsk jag känner mig nu men ja... tofflar, de tröttnar jag på innan jag hunnit bli intresserad. Inte som vänner dock! Men... jag vill liksom inte ha någon som avgudar mig. På samma nivå? Ja, that's it.
Var hittar man honom då? Jag hittade en. Han har aldrig har tofflat på fel sätt och definitivt inte berättat sin livshistoria... nånsin. Och som jag aldrig tröttnat på heller. Men ibland var det för mycket åt det hållet.

Så är det och fy vad svårt det gör livet. Jag har svårt att bli intresserad... varför ska det var så när alla andra faller för typ... många?  Jag kommer nog att vara singel lääänge... Tja, jag överlever det också alldeles utmärkt. Fast det är tråkigare förstås.
Nä, nu får jag ta och bli lite positiv här! Livet är alls inte illa. Varken som singel eller som ickesingel! Dessutom; hittade jag en kan jag hitta fler. Och med så fina vänner av alla sorter som man har så är det finfint just nu.

"Alla djur, utom möjligen människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det!"