Inatt vaknade jag av att det stormade. Vände mig och fann Christoffers famn. Han viskade: "Tänk vad det är mysigt att ligga här och sova med dig när det är oväder ute". Somnade om och vaknade av att han sa att han gick ner och lät mig morgna mig. (Hur fan stavar man det? har jag aldrig skrivit förr.) När jag öppnade ögonen nästa gång kom han just in genom dörren. Sedan åt vi frukost och gick som vanligt och la oss igen. Sedan gjorde vi ett litet misstag genom att inte tänka på hur rummet såg ut när det visades bilder... eh, ja. I alla fall, sen stack vi och kollade på havet i hamnen, (vågorna piskade in över vågbrytaren i kaskader) solade, tankade och sen hem till mig och duschade här båda. Sen ville vi inte ha varken "kassler" eller "något lätt" som var erbjudandena hemma så vi stack och käkade pizza. Mycket god sådan, nog typ den godaste jag ätit, på ett ställe som jag inte vet vad det heter ens men som kommer att få fler besök! Sedan körde vi ut till Pålsjö och parkerade där vi stod för över 2 månader sedan på vår första... ja, dejt kan man väl säga. Satt där och snackade och sen körde han mig hem.

(Mellanstick) "Hela dan, varje dag", den är tuff! Ladda ner den vetja eller lyssna på P3. MTV går också bra, haha. (Mellanstick)

Vad ville jag säga med detta? Helt enkelt att vi inte har gjort så värst mycket idag. Ändå trivs vi så jävla bra ihop. Visst, jag är kär, han är kär. Mm. Men det är mer än så. Ingen har någonsin stått mig så nära, vetat så mycket om mig eller mina tankar. Och samma omvänt. Jag kan säga såhär; det är ingen som förstår till fullo mer än vi två vad det är vi har. Det finns de som anar men även om vi berättat allt kunde de inte förstå om de inte själva varit med om det. Inte vänner, inte föräldrar, ingen. De kan inte föreställa sig vår öppenhet mot varandra heller. Vad vi har är nästan för bra för att man riktigt ska våga tro att det händer. Vi har visst haft våra svåra stunder vi också men de har vi löst genom timmar av prat utan minsta hårda ord eller höjda röst. Vi bråkar inte i den bemärkelsen, vi har fantastisk sex, vi pratar om allt, vi trivs med vardagen ihop och så vidare. Men det är ändå känslan av att vara på så exakt samma våglängd och att det är absolut 100 % rätt utan minsta tvekan som gör det till vad det är. Vi har inte ens varit tillsammans i två månader och avslutar varandras meningar och uttrycker varandras tankar som om vi känt varandra hela livet. Detta känns som något så otroligt värdefullt att jag inte ens vågar hoppas på att få uppleva det igen med någon annan om det mot förmodan skulle ta slut någon gång. Ni kan snacka om ekonomi men det ska vi helt enklet lösa, och det kan vi också, för jag vill bo ihop med Christoffer och jag tänker göra det. Helst redan till hösten men så fort som möjligt.
Det dök upp något i mina tankar när vi satt där i bilen som lät alltför... ja, tillgjort poetiskt för att säga. Så då skriver jag det här så att alla kan läsa det istället. Smart... eh, ja, whatever, jag menar det i alla fall.

Jag ser min framtid i dina ögon