I fredags var jag med älsklingen som kom och hämtade mig direkt efter jobbet. Sen fick vi igång Super Mario och spelade Bros 3. Yeah, skitkul ska jag ärligen säga fast det finns få personer som kan göra av med liv fortare än mig. I TV-spel då alltså... får jag hoppas! Sen var det nationalrätten i det Nilssonska huset till kvällsmat och ett Marabou på det. (Lägg märke till stavningen av Marabou). Choklad är goouu, precis som min tiger är. (Det är då Christoffer som är tigern som ni kanske förstår. Förmodligen en sibirisk sådan.) På tal om nada var vi och såg den nya Bond i lördags. Riktigt bra får jag säga om än med ett hyfsat orealistiskt slut, men det vet ni väl alla redan eftersom vi måste varit typ de sista att se den, haha. Bond har riktigt blåa ögon i filmen. Precis som Christoffer i verkligheten. Nu vecklade jag in mig här... ah, ni får fatta ändå.

Planen var att träffa Charre i lördags. Trodde jag i alla fall. Hon ringer halv 6 och säger att vi ska vara där 6. Vart "där" är vet jag än idag inte men jag antar att det inte spelar nån roll. I alla fall blev hon sur för att jag inte ringt. Skulle jag det? Ja, så blev det. Hela grejen fick mig att tänka över det här med vänner. Hon säger att jag aldrig tar med henne någonstans. True. Men, nu råkar det vara så att:
1. Om jag blir bjuden någonstans så känner jag sällan den jag ska till särskilt bra eller inte alls och vill därför inte ta med ytterligare folk
2. Mina vänner är så pass olika varandra att de enda jag kan kombinera med lyckat resultat är de som gått i samma klass tidigare
Ville bara påpeka detta för att försvara mig. Ja, men så kom jag också fram till en annan sak som var mindre kul att upptäcka men som jag egentligen vetat länge innerst inne: Det vänner jag har, och även pojkvän och ex, de har skaffat mig, inte jag dem. Alltså; det är de som skapat vår vänskap/förhållande från början även om jag senare hjälpt till att hålla det vid liv såklart. Tänk efter så inser ni att det är sant. Jag är dålig på att skapa relationer, men att behålla dem måste jag till min fördel säga att jag klarar rätt bra.

Allt är väl ganska bra i livet just nu egentligen. Med Christoffer är det helt underbart! Men ändå är jag inte så glad som jag skulle önska att jag vore. Mycket beror det på detta jävla skitvädret. Regn, regn och regn. Men nu kom lite snö och lättade upp det, det hjälper! Mest av allt är det dock mörkret, jag avskyr det. Det tar död på all min initiativförmåga, faktiskt. Jag orkar inte ta itu med någonting. Jag klarar det ett tag, men när jul och nyår är över brukar det bli riktigt jobbigt och detta året är inget undantag. Jag vet att jag borde söka ett deltidsjobb, att jag borde komplettera det jag ska av termin 1, att jag borde ringa till Scandlines och fixa en massa o.s.v.. Ändå har jag slängt bort en hel dag framför meningslösa serier på TV som jag inte ens minns i efterhand. Jag måste ta tag i mig själv nu trots vintermörkret. För trots allt finns det många ljuspunkter. Christoffer är nog en liten sol faktiskt om jag tänker efter! För vår framtids skull ska jag ta tag i allt. Yes, så får det bli! Imorgon är en ny dag. Has to be.