Igår var jag hemma (eller hos Christoffer då, jag vet inte vart jag bor nu för tiden) på lunchen och pluggade och väntade på att han skulle komma hem så vi kunde äta tillsammans. Då ringer mobilen, och gissa vad? Eko (blivande City Gross) vill att jag ska komma på intervju på onsdag halv 3! Jag sägar bara, håll alla tummar ni har, snälla?! Jag måste ha ett jobb och detta skulle vara perfekt. Det skulle lösa så mycket pengaproblem. Kunde jag tjäna en 5 tusen i månaden sådär så skulle jag inte ha några pengabekymmer, trots att vi flyttar. Faktum är att jag kanske kan sänka mina lån ännu mer då, istället för att ta fullt! Varje tusenlapp jag inte tar i lån kommer betala sig tredubbelt när det är dags att börja betala av de jäkla lånen. Underbart det hade varit!

Då kan jag flytta utan ångest, och dessutom hinner jag ändra mina lån för nästa termin. Och jag vet till vilken summa då, för att jag har kunnat testa exakt vad saker och ting kommer kosta först och om jag har råd med det utan lån. Ett jobb krävs för att ha råd att plugga. Sjukt men sant, för vem fan vill ha 240 000 i låneskulder när man är klar? Jag är så lättad, och så nervös! Jag måste ha det här jobbet.

Fast jag kanske är lite machokistisk vad det gäller det så ska det bli kul att tvingas vara skärpt och visa sig från sin bästa sida imorgon. Gonna have to show 'em! Haha.

Nä, nu väntar ett arbete som ska bli klart och sedan en tenta i helgen. Nästa onsdag när den är inlämnad kommer jag vara som en ny människa om allt går bra. Okej, där tog jag kanske i lite, men fan vad härligt när man vet hur det viktigaste kommer att te sig, i alla fall en tid framöver.

Det är förmodligen helt onödigt att upplysa de flesta av er om att ja; vår förlovning innebär att vi tänker gifta oss. I och för sig är den traditionella betydelsen att det ska ske inom ett år, men jag måste tyvärr göra er besvikna och säga att vår ekonomi inte tillåter att vi bjuder er på bröllop så snart, haha. Så har ni redan köpt risgryn får ni konservera dem i ett skåp eller så tills om några år.

Jag kan ju också passa på att säga, fast det tror väl i princip ingen på, att jag bara tänker förlova mig en gång oavsett vad som händer i livet. Det finns bara en för mig. Jag kommer aldrig sluta älska honom, fast ju ingen helt kan garantera att vi får behålla vandra för alltid. Det är bara säkert om vi själva får bestämma.

Jag är otroligt rädd för att dö. Jag vetifan om jag någonsin kan acceptera att vi alla ska det någon dag. För då får jag aldrig mera se min älskling. Jag bara hoppas att jag har fel och att det finns en andra sida, men jag har svårt att tro det.

Det där var dystert. Vi har ett långt liv att leva först, och jag ser verkligen fram emot det på alla sätt!
Nu ska vi först leva en kväll på födelsedagskalas i Svalöv, so got to go. 

Den utlovade bilden!