... jag skrev här. Sidan ser inte ens likadan ut. Jag skrev senast i augusti förra året, men redan innan dess hade jag sagt att jag skulle lägga ner bloggen. Och ja, det hade nog varit klokast...

Men plötsligt så kanske den, i alla fall en sista gång, kan fylla den funktion som blogg alltid har haft för mig och för somliga andra; att skriva av sig. Inte fan använder jag den till modetips i alla fall, för det vore hemskt om Sverige började klä sig som jag! Vilken tråkig massa vi skulle bli...

Jag fick ett bryskt uppvaknande igår av ett sms med mist sagt dåliga nyheter. Först trodde jag det inte. Vad då hennes bror är död? Det fanns ingen anledning att betvivla sms:et, jag menar, det är inte precis något som man skämtar om, men jag visste inte hur jag skulle använda den informationen. Så fick jag senare ett samtal från någon annan med samma information, och insåg att jag måste ju ringa henne. Men vad säger man till någon som just förlorat en familjemedlem, och som man dessutom just för tillfället är ovän med? Det kan så lätt bli så fel, det skulle kunna misstolkas som att man ringer av nyfikenhet, av viljan att trösta någon och känna sig som den barmhärtige samariten, den fina vännen. Titta här, jag hjälper mina vänner när de är i nöd, är jag inte duktig?

Inga sådana motiv låg i alla fall bakom det samtal jag ringde. Helst av allt hade jag velat slippa ta tag i det, låtsas som att jag aldrig fått reda på det, vänta på att hon själv skulle höra av sig. Men så kan man bara inte göra. Jag satt länge med telefonen i handen innan jag ringde upp, utan att ha en aning om vad jag skulle säga. Jag vet inte riktigt vad jag sa heller, men jag vet att det var ett sorgligt samtal och att det var jag, inte hon, som hade närmst till gråten. Jag vet inte varför detta har berört mig så starkt och jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så när hon svarade. Jag vet inte vad jag ska säga, förlåt att det var jag som flippade ut. Jag önskar jag visste varför. Jag blev samtidigt förvånad och glad över att hon lyfte luren. Tydligen var mitt samtal det första hon svarade på från vänner även fast hon visste att det var jag som ringde.

Alla kommer med uppmuntrande ord på bloggen, berättar hur stark hon är, hur hemskt det är, att de finns där för henne och allt det där andra som man brukar säga. Allt det är naturligtvis sant och verkligen fint skivet, men jag undrar om det finns något jag kan säga som inte redan sagts och som gör den minsta skillnad. Om hon orkar och vill ska vi ses på lördag, med Emelie också. Jag kommer inte att fråga något. Men jag lyssnar bra.