... det är bara att erkänna det. Jag har inte lust att skriva blogg därför att jag måste, skriver på beställning gör jag tillräckligt i skolan. Jag vill skriva för att det är kul. Jag vill inte sitta och fundera på nästa mening eller nästa ämne att ta upp, jag vill bara att inläggen ska skriva sig själva så att säga. Så jag kommer inte att skriva av dåligt samvete, men jag kanske kommer att... ja, om inte väcka liv i bloggen igen så kanske ge den lite konstgjord andning då och då och se till att den överlever. För ibland, så som den senaste tiden, så vill man skriva av sig på det här sättet. Som jag har sagt tidigare, kanske är det det där behovet av uppmärksamhet, behovet av att känna att det man skriver är tillräckligt viktigt för att andra ska vilja läsa det.

Jag och Emelie hade bestämt med henne att vi skulle ta en fika i måndags. När jag träffade Emelie några minuter innan vi skulle ses alla tre så berättade hon att Elin skulle följa med. Ta inte detta fel, jag tycker väldigt bra om Elin, men varför? Rädd att vi skulle fråga något? Bara ett infall? Det blev i alla fall underligt. Hon och Elin gick iväg på sitt håll i stan och jag och Emelie travade efter. När vi sedan satte oss och fikade hade vi i och för sig riktigt trevligt. Men jag tror att både jag och Emelie hade hoppats att det var "vår tur" på något sätt. Det är själviskt att känna sig besviken, det erkänner jag gärna, men man kände sig... ja, degraderad. Samtidigt, jag vet inte vad som låg bakom det valet. Kanske finns det en helt förståelig förklaring och jag ska inte fundera så djupt över det. Men jag kan inte hjälpa att jag kände det som en sorts bekräftelse på hur vi står i förhållande till varandra, vilket (om det nu var så) inte stämde överrens med min bild.

Hon var i princip som hon brukar vara. Naturligtvis förstår jag att det inte är så egentligen men jag förstår också mycket väl att man vill att allt ska vara som vanligt. Jag hade gjort likadant, tror jag i alla fall. Fast en liten skillnad fanns det. Hon hade verkligen tänkt efter, funderat. Över livet liksom. Jag antar att det är oundvikligt när något sådant här händer, men jag tyckte mycket om det.