Ja, borde varit i skolan nu sedan en kvart tillbaka. Inte för att det är obligatoriskt, och jag känner inte att det kommer att hjälpa mig ett enda dugg med uppgiften jag har framför mig, men det skapar dock lite ångest att jag inte tar tag i det och går dit ändå. Tänkte vara flitig hemma istället; dammsuga det värsta och städa toan så att man står ut ytterligare en vecka i den här lägenheten. Äntligen klara besked i alla fall: vi flyttar nästa helg.

Var i skolan igår, fem timmar föreläsning. Hur intressant det än är; försök hålla dig 100 % vaken när du ska sitta still och lyssna så länge. Som tur var, var sista 1½ timmarna med en gästföreläsare som pratade om empowerment (egenmakt). Hon hade själv varit klient hos socialtjänsten under alla sina sjutton år som heroinmissbrukande prostituerad, mamma och langare. Det som dock var behållningen av föreläsningen var att hon pratade om den känsla av vanmakt, hjälplöshet och frustration som hon upplevde i mötet med myndigheterna. Vad tänkte då jag på? Just det, Helsingborgshem. Om jag står och darrar av ilska när jag pratar med idioterna där och känner mig fullkomligt maktlös när de bestämmer över min boendesituation, hur känner sig då en klient vars hela liv jag kommer att ha i mina händer? Tänkvärt faktiskt. Ska försöka komma ihåg hur jag kände mig när det var jag som var i totalt underläge, sedan när jag står med all makten. Det gäller att vara ödmjuk.

Har ångest över alla jobb jag inte har sökt, över uppgiften i skolan som jag inte vet hur jag ska lösa och över en flytt som aldrig tycks bli av men som ändå upptagit min tid och tankekraft sedan tidiga augusti. Fatta att jag längtar tills januari! Hur allting än blir, så blir det i alla fall, det kommer att hända något. Det är denna eviga ovisshet som gör en knäpp.