...har jag en gång kallat honom i den här bloggen. Och citerat samma låt, eftersom den exakt beskriver anledningen till att jag har en blogg:

Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas då och då av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.

Precis så är det. Den fetstilta raden borde kanske citeras någonstans i designen av den här bloggen, för det är anledningen till att den existerar. Vad vill jag förklara då? Det skiftar, men det är alltid så kallat djupt. Vilket absolut inte innebär att varje inlägg är i den stilen. Jag kan också drabbas av lusten att förklara för någon specifik person. Ofta någon som jag upplever har missförstått mig, men som jag ser upp till. Jag respekterar de allra flesta människor, och erkänner gärna att andra vet bättre, men det är mycket få jag ser upp till. Det har genom livet funnits några stycken. Ingen av dem läser min blogg, det vågar jag sätta det mesta på. Synd. Fast det finns en som gör och gjorde det; Christoffer. Och det var också så han började upptäcka att det inte bara finns tomrum innanför mitt skallben.

Nu är det nog bäst att jag inte går djupare. Det här är en offentlig blogg, och jag skulle lätt kunna bli lite för personlig. Vilket upphovsmakaren till ovanstående rader också gärna blir. Visst ser han ut som en luffare, och han är troligen inte någon särskilt lycklig människa, men han vet hur man hanterar svenska språket med en finess som få personer har. Han kan som ingen annan förmedla en stor och komplex känsla, som du bara förstår om du upplevt den, med några få ord. Winnerbäck är det givetvis vi talar om.