Min älskade patient fick äntligen lämna djursjukhuset igår! Det var lite tidigare än jag trodde, men inte mindre härligt för det. Så skönt att ha honom hos sig och med egna ögon se hur han mår. Busfröet ville gå ut det första han gjorde. Med tratt och bandage, blåslagen och nyopererad och dessutom halvnaken eftersom de rakat bort massor av päls. Men ut, det ville han ändå. Burvila är det som gäller nu och vi har byggt ihop en bur av kompostgaller där han har allt han behöver; sin filt, lådan och maten. Ska strax gå in och göra fint till honom. Han tycker otroligt synd om sig själv. Inte för att han är skadad och tvingas ha morfinplåster och har fått smärtstillande utskrivet, utan för att han sitter i bur. Det är det värsta. Men det är lika bra han vänjer sig, för där får han bli tills det är dags att ta stygnen den 3 juni. Han får absolut inte hoppa, och därför finns det bara alternativet bur. Om han tar ett rejält skutt kan hela det invändiga såret gå upp och det vill vi inte!

Han ser förjävlig ut på magen, alldeles blåröd och med ett stort operationssår. Han uppskattar heller inte att inte kunna tvätta sig eftersom han är mycket noga med hygienen. Baktassarna och svansen kommer han åt, så de är extremt vältvättade med andra ord.



Ciscos sjukbur. Stackarn, sitta i fängelse.

Trött och tagen Cisco. Kolla magen, ser ganska läskigt ut... Han har heller ingen päls mitt på frambenen, så han ser just nu inte precis ut som han ska göra. Men bara han mår så bra han kan!

Han är piggare idag. Står vid altandörren och vill ut!