Ibland känner man för att skriva ett lite seriösare inlägg. Och jag vet, det är bara såna som är intressanta att läsa på den här bloggen. Egentligen har jag tusen idéer om inlägg som jag vill skriva, men tiden, folks, tiden. Christoffer tycker dessutom att jag är så jävla tråkig när jag sitter framför datorn. Sedan glömmer man den där intressanta tanken som man vill fästa på det digitala pappret, alltså borde man skriva ner dem på en lista eller något. Men tar man det i efterhand har inlägget förlorat den där känslan som gav upphov till tanken och gör det intressant.

Well, till saken. Man tror man är så jävla speciell. Alla tror det. Varför skulle det annars finnas så många bloggar? (Som är ett talande exempel). Alla är förvisso unika, men långt ifrån alla kan väl med rätta kalla sig speciella. Inte jag heller. Ändå är det just det man vill vara. Och inte bara speciell, utan på rätt sätt, med andras godkännande. Vad som är intressant med detta är att inte sällan överrensstämmer ens självbild inte med vad andra ser. Någon på jobbet sa till exempel till mig att jag var tystlåten. Tystlåten?! Fråga Emelie, som av någon outgrundlig anledning får mig att snacka i ett, om jag är tystlåten. Det tycker jag inte att jag är på jobbet heller. Jag lägger mig kanske inte i alla diskussioner, men definitivt de diskussioner som jag tycker tjänar på min kommentar. Folk ser mig ofta (innan de känner mig på riktigt) som blyg, mesig och ointressant. Jo, det är så. Blyg är jag, och rädd för allt i princip, men mesig är inte ett av mina attribut i alla fall. Det tror dock folk direkt tills de får motsatsen bevisad för sig. På jobbet är jag ganska säker på att de fortfarande tror så. Ja, det innebär bara att det ännu inte uppstått någon situation som krävt att jag visar den sidan av mig själv. Det finns till och med folk i min närhet som tror så. Jaja, det stör inte mig. Eller jo, naturligtvis gör det det, varför skulle jag annars sätta mig ner och skriva ett inlägg om det?

För att liva upp detta inlägg, ett klockrent exempel på humor när den är som bäst; på låg nivå, men med finess!




Från Roast på Berns nu nyligen. Jag tittar inte på det programmet, plumpa skämt och pajkastning från b-komiker, men Henrik Dorsin äger minst sagt föreställningen!