Vila i frid, min älskade kise

1997-04-03 - 2011-04-23

Vet ni vad jag hittade utanför min ytterdörr i förrgår? En död mus. Min duktiga kise har äntligen blivit stor och kan fånga möss! Jag blev lika stolt som om jag vore hans mamma. Jag antar att jag borde bli äcklad, men Cisco fick istället beröm. Trevligt att han bidrar till hushållet, synd att jag inte äter begagnade möss... Han lät den ligga och tuggade lite på den varje gång han passerade den och nu är den borta, gud vet vad som blev av den.

Fyra lediga dagar i rad, detta kommer rädda bröllopsplaneringen! I fem timmar har vi suttit med vigselprogrammen idag, vilken mardröm. Då var ändå texten i programen redan färdig. Skrivaren ville inte som vi ville och förstörde 8 stycken program och kletade färg på ytterligare några. Texten blev emellanåt helt gul. Gul? Vi sa svart! Nu är de i alla fall klara, och fina blev dem tillsist!





Min jägare!

Vilken helg, eller snarare; vilken lördag! Jag har inte en enda bild att bjuda på tyvärr, men det får ni (och jag) helt enkelt leva med så länge. Jag ska se till att jag får varenda bild sen, och det var många!

Klockan 9 på morgonen i lördags stormade Anna, Annika, Gabriella, Fia och Emelie in genom dörren med bullar, juice och pålägg. Jag trodde att jag skulle rensa rabatter med grannarna, så jag hade just duschat och stod i handduken och borstade håret när de kom. Alla var klädda i ridbyxor eller ridvänliga byxor, så jag gissade att jag borde gå ut i förrådet och hämta ridgrejorna. Jag gissade rätt. Jag skulle även ta med mig smink, borste, vita stringtrosor, bikini, tandborste, vita ballerinaskor (hade jag inga) och om jag ville fick jag ta med en handduk. Huh? Vi red först islandshäst på Kullaberg och hade skitkul. Tjejen som red ut med oss var hur trevlig som helst och lyckades göra det kul för oss alla trots att Annika aldrig klappat en häst och jag, Fia och Gabriella hållit på med hästar i åratal. Visst, jag hade gärna sett mer fart, men samtidigt var det underbart vackert där vi red och jag hade verkligen roligt. Fina islänningar också, inga typiska uthyrningshästar som var fullständigt förstörda i mun och sidor, utan lyhörda och glada hästar! Så fick man ridit islandshäst också, har jag aldrig gjort. Tölt är en häftig gångart, skulle velat prova pass också...

Därefter var de lite elaka mot mig, men bara lite... De låtsades tvinga mig att bada i havet, klädde mig i bikini och allt och just när jag hade bestämt mig för att resignera och hoppa i så stoppade dem mig med förskräckta miner "Nej, men kom upp därifrån för guds skull, kom hit!", så det blev bara doppat fötterna. Det var inte så kallt som man skulle kunna tro. Kan tro att det blev många roliga bilder på det där!

Sedan satte de på mig ögonbindel och så körde vi iväg. Inte förrän jag kände doften insåg jag vart vi var någonstans: hemma hos mamma. Hon hade gjort ceasarsallad och den intogs med champagne, mycket gott! Därefter blev jag och Gabriella (som också hade långt hem) hemkörda till Fia där vi duschade och de fixade till sig. Jag fick sitta där i mina joggingbyxor medan alla andra anlände uppklädda. De lagade trerätters middag till mig med toast skagen, Annikas underbara kamben och någon typ av chokladmousse. Tror ni att man blev mätt? Innan middagen fick jag dock min fina outfit: vita leggings, vit klänning med tyllskjol, tyll i håret (som en slöja), kattöron, tiara, plastörhängen, plasthalsband, fluga och svans (!). Det kunde varit värre... haha. Ni ska få se sen.

Efter tjejsnack, ölspel och en del uppdrag (som jag misstänker kommer att spela viss roll på bröllopsfesten) var det dags för utgång. De hade ordnat VIP på Cardinal och efter en sväng inom Lila Helvetet med Goldstrike (tydligen en shot, och den var jävligt stark på fler än ett sätt) och ungefär hälften av alla de kalsonglappar som skulle samlas in var vi redo för dansgolvet. Emelie, Anna och Annika gav upp vid två redan (lite synd, även om jag verkligen förstår främst Emelie) men vi andra tre dansade hela kvällen, eller förlåt, natten. Jag ska ge er ett gratistips också; kattöron och svans är hett om du vill ragga! Dessutom verkar repliken "Har du en lapp i kalsongerna som jag kan få klippa?" vara en rätt bra raggningfras. Inte för att jag nu var ute efter några ragg, men jag har sällan haft så många möjligheter. Sista kvällen i frihet heter det ju! Värre än pussar på kinden blev det inte dock. Vid halv fyra-fyra anlände min blivande tillsammans med Zurka. Fia fixade in honom VIP genom att helt enkelt tala om för vakterna att det var blivande maken till bruden. De frågade inte vem hon menade...

Vi missade första tåget hem och fick ta taxi. Vi hade ingen lust att sitta på Knutan och vänta på nästa, med tanke på att klockan redan var 5. Gabriella släpade fötterna efter sig hem till Fia, och dit var vi tvungna att gå först för att hämta min grejer (jag hade ju inte ens en tandborste hemma). Taxichaffisen reagerade inte på min utstyrsel, inte ens när "slöjan" fastnade i dörren och han fick vänta på att jag skulle trassla loss den och trots att jag dessutom bar ett par hyfsat skitiga gympaskor och en ridhjälm i handen. Jag antar att han sett det mesta...

Jag kunde verkligen inte hoppats på en roligare dag och kväll. Efter 20 timmars möhippa var man hyfsat mör i söndags, och är väl egentligen fortfarande, men vad gör det? Det var helt fantastiskt roligt! Så mycket jobb mina vänner måste ha lagt på detta, men så blev det också jävligt bra! Tusen tack för att ni ville göra detta för mig!

Idag har vi varit och träffat vår präst och gått igenom vigselcermonin. Oh god, bokstavligen, det är verkligen på riktigt nu. Vi gick igenom cermonin, valde psalmer (200 & 411 för er som vill smygträna) och övade på att gå i kyrkgången, stå framför prästen och hela det där. Vi tänkte att vi ska säga våra löften själva, utan att prästen förestavar dem. Väldigt enkelt, men jag är rädd för komplett hjärnsläpp... Löftena är, som de flesta säkert har hört; NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt. Här pratar vi blodigt allvar.

Det är så lååångt att gå nerför hela gången i kyrkan. Som tur är har jag en stadig hand att hålla mig i, annars finns väl risk att svimma. Alltså, ni ska inte tro att jag är nervös nu, nej, men jag vet att jag kommer bli svimmfärdig när kyrkportarna slås upp och vi ska gå in där framför alla vi känner och älskar. Jag lider inte av rampfeber heller, men det är så... personligt att gifta sig. Det var så lätt att föreställa sig det hela också när man stod där i kyrkan och gick, stod och knäböjde på samma sätt som vi kommer att göra då. Det är inga moderniteter här inte, ska man gifta sig i kyrkan ska man göra det ordentligt, så här ingår förbön och allt. Inte för att prästen ens funderade på något annat, men det har inte vi heller gjort.

Tänk om jag hade vetat när vi var i Mariakyrkan och filmade vår film om Helsingborg i historia/engelska att jag bara några få år senare skulle gå ner för samma kyrkgång med min blivande make istället för en kamera. Jag blev kär i kyrkan redan i gymnasiet. Den är så pampig och stor men samtidigt så välkomnande. Det var den kyrkan vi båda ville, men från början tyckte vi att den var för stor. Det tror jag inte att den kommer att vara och förresten spelar det ingen roll, det känns helt rätt.


 





Här kommer vi snart att gå...