Idag har vi varit och träffat vår präst och gått igenom vigselcermonin. Oh god, bokstavligen, det är verkligen på riktigt nu. Vi gick igenom cermonin, valde psalmer (200 & 411 för er som vill smygträna) och övade på att gå i kyrkgången, stå framför prästen och hela det där. Vi tänkte att vi ska säga våra löften själva, utan att prästen förestavar dem. Väldigt enkelt, men jag är rädd för komplett hjärnsläpp... Löftena är, som de flesta säkert har hört; NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt. Här pratar vi blodigt allvar.

Det är så lååångt att gå nerför hela gången i kyrkan. Som tur är har jag en stadig hand att hålla mig i, annars finns väl risk att svimma. Alltså, ni ska inte tro att jag är nervös nu, nej, men jag vet att jag kommer bli svimmfärdig när kyrkportarna slås upp och vi ska gå in där framför alla vi känner och älskar. Jag lider inte av rampfeber heller, men det är så... personligt att gifta sig. Det var så lätt att föreställa sig det hela också när man stod där i kyrkan och gick, stod och knäböjde på samma sätt som vi kommer att göra då. Det är inga moderniteter här inte, ska man gifta sig i kyrkan ska man göra det ordentligt, så här ingår förbön och allt. Inte för att prästen ens funderade på något annat, men det har inte vi heller gjort.

Tänk om jag hade vetat när vi var i Mariakyrkan och filmade vår film om Helsingborg i historia/engelska att jag bara några få år senare skulle gå ner för samma kyrkgång med min blivande make istället för en kamera. Jag blev kär i kyrkan redan i gymnasiet. Den är så pampig och stor men samtidigt så välkomnande. Det var den kyrkan vi båda ville, men från början tyckte vi att den var för stor. Det tror jag inte att den kommer att vara och förresten spelar det ingen roll, det känns helt rätt.


 





Här kommer vi snart att gå...