... tycks de flesta par ha. Och speciella saker och låtar. Vi har inget sånt. Visst har vi platser som vi båda tycker om och som vi har varit på mycket tillsammans, visst finns det låtar vi tycker om, men om de ska kallas speciella för oss så får vi liksom ta i lite mer än vad som känns naturligt. Jag är annars mycket för sånt... dofter, platser, saker som påminner mig om vissa personer. Jag älskar att känna mig sådär sorgset melankolisk när jag ser eller hör eller doftar eller befinner mig nära något ting som är stark förknippat med någon som inte är där just då.

Vi träffade vår bröllopsfotograf i helgen. Helt underbar var hon, proffsig men personlig, och detta kommer att bli hur bra som helst! Jag börjar verkligen längta nu. Hon ville ju förstås veta vart vi ska fota någonstans på dagen D och vi har valt området kring Pålsjö slott och vidare ner över "kanten" till Vikingstrand ungefär. Det är nog det närmast vi kan komma "vårt ställe". Vi har många, många gånger parkerat bilen så att vi har utsikt över havet och Danmark på andra sidan medan vi har mumsat i oss burgare från McDonald's. Låter kanske inte så romantiskt, men det är det faktiskt!

Vi har ju som bekant en del problem med att välja låt till vigseln, och detta är också svårt eftersom vi inte har någon smäktande ballad som är "vi". Att komma dragandes med November rain på en vigsel känns inte riktigt lämpligt. Videon innehåller förvisso ett bröllop, men det slutar hyfsat tragiskt det hela. Det är det närmsta "vår låt" som vi kommer, och den känns väl ganska så äkta faktiskt.

Jag antar att om det skulle ta slut mellan oss skulle hela hemmet, varje ting, varje låt och varje gathörn i varje stad vi någonsin besökt tillsammans plötsligt bli "våra". Kanske är det för att det liksom räcker med att vara vi två för att det ska bli bra, som låtar, ting och platser tappar sin betydelse. Jag vet inte. Eller är vi helt enkelt hopplöst oromantiska.