Såg idag på jobbet att min favorittant hade dött för ca en vecka sedan... såg hennes namn i systemet och det var rödmarkerat. Mina brukare dör, och det är ju mitt jobb att ge dem ett så bra slut som möjligt, men vissa människor stannar hos en. Inte alltid är det de mest hjärtknipande historierna som gör att man minns någon med sådan värme, utan fantastiska personligheter. Hon och jag klickade verkligen personlighetsmässigt och jag minns att jag satt på ett av flera hembesök och vi pratade i över två timmar om både det ena och det andra som knappast hade med biståndshandläggning att göra. Hon var verkligen en fantastisk person; en liten kvinna med en enorm vilja och inte minst en otrolig livslust trots att hon passerat 90 för ett rätt bra tag sedan. Hon tyckte om att hålla sig uppdaterad, läste tidningen varje dag och sa alltid att det var mycket roligare att tala med unga människor än gamla, så att man kunde ha lite utbyte av varandra. Hon hade kanske inte haft ett bättre eller sämre liv än någon annan, men ett långt, och hon hade så mycket att berätta om både hemska och trevliga upplevelser. Sista gången jag såg henne sa hon "Tack för allt, Anna. Men vi ses väl fler gånger?". "Javisst" sa jag, "det gör vi säkert" fast jag tvivlade på det. Tyvärr fick jag rätt.

Det är synd att jag har tystnadsplikt, för jag skulle så gärna vilja skriva hennes namn som rubrik! Hon skulle knappast ha misstyckt till att få ett blogginlägg tillägnat sig.

Det är så kontigt hur jag fortsätter att vara jag utan märkbar förändring, hur mitt liv fortsätter att se ungefär likadant ut, att jag går på samma gator, äter vid samma matbord på lunchen och skriver med samma penna på hembesök till och med, när hon inte finns längre. Hur kan hennes liv ta slut, och mitt inte ens ruckas av det? Hur kan jag inte ens förrän idag få veta det? Det känns som att jag liksom, genom någon sorts kosmisk rubbning eller något, borde känt det på mig. Jag brukar inte sörja mina brukare, det går ju inte, men det här kvinnan kommer jag nog inte att glömma bort i alla fall. Life goes on, obarmhärtigt. Antingen man ser fram emot det eller fasar för det. Som tur är ser jag verkligen fram mot det!