... säger mer än tusen ord. Så därför kommer det en så småningom. Än så länge får ni nöja er med att den åtminstone kommer innefatta en hand. Jag kan bara säga att jag är så lycklig, så nöjd med livet! Bara ett jobb, så är det helt enkelt perfekt.

...Men jag har så lite tid, så lite pengar och så lite jobb... Både pengarna och jobbet ska jag ändra på, med början på försöken idag. Det där med tiden lär det väl bara bli mer ont om, men jag måste börja planera och prioritera så jag får gjort vad jag vill. Sova mindre än vad jag vill göra och inte skjuta upp sådant som måste bli gjort, i alla fall inte för att istället sitta i soffan och läsa en bok eller kolla på TV, helt i onödan. Fast är det världens bästa bok (Den andra kvinnan / The pursuit of happiness)... men nu är den ju slut, för 5:e gången eller så. Sidospår.
Nu ska jag som sagt ta tag i saker som måste tas tag i. To be continued.

Ja, då var det dags för ännu ett steg i livet. Somliga skulle göra det lättvindigt, andra tar det på allvar, för dess riktiga betydelse, precis som jag. Det senaste året känns det som om jag gått från tonåring till vuxen på allvar. Man har alltid saker kvar att göra och att lära, men jag skulle inte kalla mig tonåring längre (med andra ord: jag skulle inte vilja vara en). Dessutom blir man av omgivningen behandlad med en ny sorts respekt nu. När man tar sådana steg som jag pratar om vill man inte bli sedd ner på som ett barn som inte begriper vad det faktiskt gör. Så som tonåringar många gånger gör saker, som blir med barn eller nåt.

Lugn, jag planerar inget sånt (!). Inte på flera år än. Nej, först vill jag ha ett eget liv. Ett som jag delar med Christoffer, men jag vill inte vara bunden vid den här staden eller av rutiner förrän jag känner att det faktiskt skulle vara riktigt trevligt att bli det.
Jodå, jag kommer att bli en såndär riktigt vanlig människa tror jag. Utåt alltså, men barn och lägenhet och det där, precis som i stort sett alla blir tillsist. Men bara om jag trivs med det. Om jag skulle känna mig instängd så kommer jag också att resa jorden runt och hoppa bungyjump och slåss med lejon eller nåt. Fast om det nu skulle vara så otroligt tråkigt att skaffa vovve, villa och Volvo, varför lägger då folk ner miljoner som de inte ens har för att förvekliga det? Av rädsla för något annat? Nej, i motsats till vad tonåringar tror så är jag ganska säker på att det inte är så. Människan har alltid gjort så och få är olyckliga med det. Och om de är det, beror det varken på djuret, huset eller bilen utan på den de delar sina liv med eller för att de inte lever ut sina drömmar. Det flesta har inte drömmar om att resa jorden runt och vara borta i åratal, utan kanske att börja spela trummor på äldre dar, eller börja med hunduppfödning eller vad vet jag.

Jag ska bara göra vad jag känner för med andra ord. Och vill jag bli villaägare (vilket jag inte alls vill, jag vill ha en bostadsrätt med 5 kvadratmeter gräsmatta, max!) så låt mig då bli det. Att vara tråkig behöver inte alltid vara tråkigt!

Egentligen, egentligen, skulle min blogg kunna vara riktigt bra. Den skulle kunna innehålla djupa tankar som jag faktiskt tänker, dagligen, men utan att skriva ner dem. Det borde jag göra. För min egen skull, och för att folk ska slippa harva igenom vad min helg bestått av på den här urtrista bloggen. (Jobb har den senaste helgen bestått av, om ni undrar. I princip bara jobb.) Om jag nu ens orkar klottra ner det. Men för en bra blogg krävs några saker:

- Skrivkunnighet. Det har jag, stor sådan också om jag lägger ner jobb.
- Kloka tankar om sånt som rör alla. Det har jag.
- Tid. Det har jag, men bara ibland.
- Engagemang. Däri ligger min största brist, jag orkar inte lägga ner all den tid det krävs för att överföra mina kloka tankar, genom snygga meningsbyggnader och snärtiga poänger till en meningsfull blogg.

Så kanske är det lika bra att jag ger upp? Mn ändå så tror jag att om jag tar mig den tiden ibland, och slutar skriva meningslösa inlägg om inte alls meningslösa händelser och tänker till lite istället innan jag skriver så skulle folk inte ge upp om min blogg. Och inte jag heller. Hellre kvalitet än kvantitet. Eller, vad tycker ni? Fast just nu är det varken eller. Eller, detta inlägget ligger det i alla fall lite tanke bakom, även om spåket med lite finputs skulle kunna göra det ännu bättre. Men som sagt, det engagemanget, eller faktiskt idag; tiden, har jag inte. Jag har en present att inhandla.

Och sen finns det förresten en sak till som gör en bra blogg, som inte är nödvändigt men gör det fan så mycket lättare; och det är självutlämnande. Men det, sysslar jag helst inte med. Bara lite då och då.