Day 2 - Your first love
Första kärleken... det finns egentligen flera olika historier att berätta när man talar om första kärleken. Från första oskyldiga intresset, via förälskelse, första killen att älska och till den stora kärleken.
I lågstadiet tyckte jag illa om killar. De var högljudda och sprang mest runt och var störiga, tyckte jag. Först på mellanstadiet kunde jag umgås med dem, men att "vara ihop" med någon - nej tack! I sexan började jag väl få ett visst intresse och jag och min dåvarande bästa vän Sabina hade vars en kille som vi "gillade". Vi åkte inlines och spanade efter dem på helgerna, haha! Sabinas favorit var Jacob, en ett år yngre kille på skolan och jag höll mig till Joakim som gick i samma klass som jag. Tala om oskyldigt, och hemska tanke att någon av killarna skulle få reda på att vi faktiskt gillade dem! Jag hälsar fortfarande på Joakim när jag ser honom, men det var länge sen senast.
En bild på en något äldre Joakim än vad han var när han var föremålet för mitt intresse. Fråga mig inte varifrån jag fått den, men jag hade den visst på datorn.
I åttonde klass blev det plötsligt betydligt mera allvar. Återigen var föremålet för mitt intresse en kille i samma klass (mindre begåvat kanske, särskilt på högstadiet, men förälskelse är knappast logiskt). Och håll i er nu, ni som inte redan visste det; hans namn var Roger! Jag hoppas innerligt att han aldrig kommer att läsa det här (minimal risk såvida ingen av er tipsar honom), men snygg var han inte. Liten, kort och tunn med råttfärgat hår och underlig ansiktsform. Inte särskilt speciell på något vis, egentligen. Likaväl var han definitivt min första riktiga kärlek. Jag var galet förälskad i honom! Vi pratar inte allmänt tonårsintresse, utan riktig förälskelse med hjärtklappning, svimningskänslor, svårt att sova och allt det där ni vet (eller kanske inte vet). Den enda jag verkligen sett som drabbats så av förälskelse var han! Men tyvärr riktad mot denna Sabina... Vilka draman detta ledde till under de nära två åren jag var förälskad i honom och han i henne varken orkar eller vill jag ta upp här och nu. Det blev i alla fall aldrig vi två, och lika bra var kanske det. Jag säger bara: herregud, skönt att inte vara tonåring mer!
Rogers presentationbild på facebook. Ganska lik sig får jag nog säga, men kanske något snyggare ändå.
Under senare tonåren träffade jag Navel, eller Daniel som han ju förstås heter egentligen. Om man går tillbaka i arkivet till 2006 kan man läsa delar av slutet på en rätt tragisk kärlekshistoria. Vi blev tillsammans, han blev den första killen jag verkligen älskade, och så gjorde han slut utan synbar anledning. Några månader senare var vi tillsammans igen och sedan gjorde han slut en gång till. Vi hade otroligt roligt ute i Ödåkra med hans vänner och Fia till att börja med, men en riktig heartbreaker är han, och till på köpet en tämligen underlig person som jag aldrig riktigt blev klok på (och fortfarande inte har blivit klok på!). Det tog verkligen tid för mig att komma över honom, men innerst inne trodde jag ju aldrig att det skulle vara livet ut, ens medan vi var tillsammans. Samtidigt är han en stor anledning till att jag och Christoffer träffades, och till att jag har den relationen jag har till Fia idag, och han lärde mig väldigt mycket. Så tacksam mot honom är jag på något sätt ändå.
Navel som han såg ut precis efter att vi gjort slut. Det är viss skillnad idag.
Den stora kärleken behöver nog inte presenteras närmare. Christoffer är mitt allt, bättre kan det inte sägas. Jag tror inte heller på flera stora kärlekar, för en av dem är alltid störst. Och vad som än händer, vem jag än möter, kommer jag aldrig att träffa någon annan som blir en större kärlek för mig än Christoffer, det är jag helt övertygad om. Mer om detta i något senare avsnitt.
Min blivande make!
Ett till!
Om inte detta betyder något (förutom att det är gott om meteorer kring jorden just nu) så måste jag sluta tro på alla typer av händelser som sägs ge tur! Idag, på väg hem från jobbet, fick jag just när jag svängde av motorvägen och ut på den mörka landsvägen se ännu ett stjärnfall! Vad händer? Jo, meteorskuren Geminiderna drar förbi. Sådana tillfällen brukar jag alltid missa, och natten då Aftonbladet påstår att det skulle vara som mest intensivt (mellan måndagen och tisdagen) var den natten jag mycket riktigt inte såg ett enda stjärnfall.
Även om det "bara" är ett astronomiskt fenomen är det ändå magiskt! Nu har jag önskat samma sak för fyra stjärnfall sammanlagt, varav tre stycken inom loppet av några dagar. Det måste ju helt enkelt slå in!
Den som väntar på något gott...
...väntar kanske ibland för länge. Jag har märkt ett visst intresse av fortsättningen på "Introduce yourself". Det kommer, men det kommer antagligen att bli ett långt inlägg om första kärleken också, så det krävs tid.
Hela den här helgen har bestått av bordshockeyspelande. Fredag med Matos och Björn, lördag med Isac och Helena, söndag med Klas, måndag med Zurka. Det är så kul att vara barn på nytt! Minns att det blev en hel del bordshockey på fritids efter skolan i lågstadiet.
Jag brukar vara hyfsat bra på att fatta mig kort i skrift, men på bloggen är det fan omöjligt... det jag egentligen ville berätta var om den vackra kvällen igår. Vi körde ut till Klas på kvällen och himlen var alldeles klar och luften nästan krispigt kall. Eftersom det inte finns en enda gatlykta på vägen mellan Kattarp och Norra Häljaröd (förutom i Utvälinge) såg man varenda stjärna. När vi var mitt ute bland fälten dök någonting upp i högra delen av framrutan. Ett stjärnfall så tydligt att jag aldrig sett något liknande gled över himlen med en svans av ljus efter sig. Christoffer och jag utbrast samtidigt "Ett stjärnfall, titta!". Det varade i flera sekunder och vi var tvungna att stanna bilen en liten sekund, pussas och önska oss något. Så fortsatte vi. Ända framme i Norra Häljaröd, mindre än femton minuter senare, föll nästa stjärna! Återigen samtidigt sa vi "Kolla, ett till!". Vi bara tittade på varandra och Christoffer sa "Det måste betyda någonting!" och gav mig utterligare en puss och vi önskade oss ytterligare en sak. Nu är det så, att när jag önskat mig något vid ett stjärnfall, så har det alltid slagit in. Kanske för att jag aldrig berättat vad jag önskade. Ingen av oss ville säga det rakt ut, men vi insåg att vi önskat oss samma sak igår. Den vackraste önskan jag kan tänka mig.
Stjärnfall inträffar en vanlig natt mellan fem och tio gånger. Jag har sett kanske fyra stycken sammanlagt tidigare i mitt liv. Vad är då oddsen att få se två stycken under loppet av mindre än en halvtimma? Magiskt!