Såg idag på jobbet att min favorittant hade dött för ca en vecka sedan... såg hennes namn i systemet och det var rödmarkerat. Mina brukare dör, och det är ju mitt jobb att ge dem ett så bra slut som möjligt, men vissa människor stannar hos en. Inte alltid är det de mest hjärtknipande historierna som gör att man minns någon med sådan värme, utan fantastiska personligheter. Hon och jag klickade verkligen personlighetsmässigt och jag minns att jag satt på ett av flera hembesök och vi pratade i över två timmar om både det ena och det andra som knappast hade med biståndshandläggning att göra. Hon var verkligen en fantastisk person; en liten kvinna med en enorm vilja och inte minst en otrolig livslust trots att hon passerat 90 för ett rätt bra tag sedan. Hon tyckte om att hålla sig uppdaterad, läste tidningen varje dag och sa alltid att det var mycket roligare att tala med unga människor än gamla, så att man kunde ha lite utbyte av varandra. Hon hade kanske inte haft ett bättre eller sämre liv än någon annan, men ett långt, och hon hade så mycket att berätta om både hemska och trevliga upplevelser. Sista gången jag såg henne sa hon "Tack för allt, Anna. Men vi ses väl fler gånger?". "Javisst" sa jag, "det gör vi säkert" fast jag tvivlade på det. Tyvärr fick jag rätt.

Det är synd att jag har tystnadsplikt, för jag skulle så gärna vilja skriva hennes namn som rubrik! Hon skulle knappast ha misstyckt till att få ett blogginlägg tillägnat sig.

Det är så kontigt hur jag fortsätter att vara jag utan märkbar förändring, hur mitt liv fortsätter att se ungefär likadant ut, att jag går på samma gator, äter vid samma matbord på lunchen och skriver med samma penna på hembesök till och med, när hon inte finns längre. Hur kan hennes liv ta slut, och mitt inte ens ruckas av det? Hur kan jag inte ens förrän idag få veta det? Det känns som att jag liksom, genom någon sorts kosmisk rubbning eller något, borde känt det på mig. Jag brukar inte sörja mina brukare, det går ju inte, men det här kvinnan kommer jag nog inte att glömma bort i alla fall. Life goes on, obarmhärtigt. Antingen man ser fram emot det eller fasar för det. Som tur är ser jag verkligen fram mot det!

Jag kommer nog att bli en bridezilla innan bröllopet är här, tyvärr. Fram tills nu har jag tagit det ganska lugnt, inte stressat upp mig över småsaker (vilket jag lovat mig själv att låta bli att göra) och tagit en sak i taget. För inte särskilt länge sedan kom jag plötsligt på att om ca fyra månader kommer jag att vara gift! Och god lord vad mycket saker som är kvar att fixa tills dess!

I måndags lämnade inbjudningskorten Kattarp och idag tror jag att de flesta har landat i brevlådan hos nära och kära. Fyra par vänner har redan tackat ja, så vi blir i alla fall tio stycken på bröllopet. Haha. En god början! Imorgon ska vi träffa det tilltänkta cateringföretaget och till helgen blir det bröllopsmässa, precis som nästa helg. Förhoppningsvis kommer vi hinna åka och titta på ringar också i helgen, känns som att det börjar bli dags.

Idag kom klänningen äntligen! Nu ska jag bara snabbt ha tag på ett par vita skor (hur ska det gå till mitt i vintern?!) så att jag kan komma in till butiken och börja göra ändringar. Ska bli kul att få se sin klänning efter så lång tid. Jag hoppas att jag kommer tycka att den är lika vacker nu som jag tyckte då!

Frisör har jag fortfarande (och ännu mer nu) panik över. Ska gå och klippa mig i nästa vecka tänkte jag, så kanske att jag pratar med den frisören om uppsättning också.

Jag måste börja tänka på och prata om annat också... helst. Bara det att igår träffade jag Emelie och pratade med henne om bröllop och idag träffade jag Anna och Annika och pratade om bröllop. Det är ju så kul att det är omöjligt att låta bli att prata om! Dessutom måste jag skylla lite på mina fina vänner som hemskt gärna vill höra också.



40 stycken kort... á minst en timmes arbete, blir... en hel arbetsvecka! Inte kontigt att det har tagit tid att få iväg dem. Men nu är det på allvar alltihop! No retreat, no surrender.

...som ni kanske väntat på. Håll koll i brevlådan, ni som tror ni förtjänar det. Haha!

Det blir mycket tjat om bröllop snart, jag tror att jobbet med att få ihop detta kommer att intensifieras en under tid framöver, med början imorgon. Det kommer också snart ett inlägg med titeln "Day 03 - Your parents", men just nu är det inte riktigt läge att skriva det inlägget känner jag.

Käkade förresten sushi till kvällsmat idag - från sushibutiken på Badhusgatan som enligt tips ska vara bäst. Och det var bra! Sushi är något jag aldrig trodde att jag skulle fastna för, men det är faktiskt gott! Kuriosa: Sushi betyder "smaksatt ris".

...är det här året. Över en vecka sedan vi kom hem från Sälen då också, uppenbarligen. Vart tar tiden vägen? Bara 51 veckor to go, och sedan är det 2012 och jorden ska gå under. Himla trist om det vore sant!

Sälen var helt fantastiskt! Christoffer blev också biten av snömonstret och har börjat drömma om skidsemester i Österrike. Ja, inte mig emot, det har jag sagt länge! Vi hann med sjukt mycket också trots att vi bara var borta söndag till torsdag. Skidor (a fan), snöskoter, hundspann, icekart (gocart på is) och middag hos Christoffers farbror och hans familj som också var i Sälen och åkte skidor. Kul är det också att man börjar bli bra på att åka skidor. Märkte att jag och Christoffer plötsligt åkte om de flesta andra även i de röda backarna och hängde med bra i de svarta förutom vid de verkliga stupen. Det var dock mer feghet är problem med skidåkningen, i alla fall för min del. Jag tycker inte om att titta ut över kanten och konstatera att det bara finns en väg att åka, och det är ner för något som ser typ lodrätt ut...




Min julklapp; hundspann rakt ut i ett helt orört naturreservat. Så... mysigt är rätta ordet! Var imponerad av hundarnas ork och styrka. De såg inte mycket ut för världen, men åtta hundar drog med lätthet mig, Christoffer och hundföraren (vilken borde bli en bra bit över 200 kg) även i motlut och i nästan två timmar utan att stanna.



De ställde sig att yla av otålighet eller glädje (?) innan vi skulle iväg. Man såg ivern när de fick börja jobba!




Haha, svårt det är att fota någon som åker skidor! Blev många misslyckad bilder, och någon halvbra som den här.




Haha, fin outfit va?



Rysk spion på fjället! Skämt åsido, kolla vad vackert det är! Soluppgång över Hundfjället och -22 grader. Det gällde att täcka ansiktet så man inte såg ut som somliga danskar som fick gå med plåster på kinderna efter köldskadorna, men annars var det bara att njuta!




Snöskoter! En bild fick jag, sedan immade kameran igen. Så häftig upplevelse det var! Kändes dock som om man antingen skulle flyga av eller köra och välta mest hela tiden, vilket var precis med verkligheten överrens stämmande. Vi körde inte och trillade, men det gjorde andra på vår tur och dessutom sa guiden att det varje dag är någon som ramlar av eller välter. Fort gick det också, men man vågade aldrig prova full gas. 50 mph räckte för mig.




Vår skitsöta lilla stuga med bilen framför! 22 kvm räckte precis till oss!

Jag minns Lunarstorm. Nej, nej, jag vet att det inte är samma sak, det är vuxna människor också och inga fjantiga statusuppdateringar etc. Men det är likaväl en community, och ett sätt att hålla koll på varandra även om det så fint heter "hålla kontakten". Med folk man inte träffat på åratal och inte skulle bry sig om, om det inte vore för facebook... Nej, tack, jag låter det gärna vara upp till mig själv hur mycket folk ska hålla koll. Ja, jag vet också att man ger folk tillträde själv medan till exempel den här bloggen är helt öppen, men allt är inte till för alla. Period. Sen får man på fan på ett annat sätt när man är öppen i sin blogg (se bara kommentar till föregående inlägg), men sånt får man ta. Jag vet i alla fall vad jag gör här.

Updateringen har varit obefintlig ett bra tag, men jag har knappt ens varit hemma sedan dess! Helgen innan jul var jag i Köpenhamn med Christoffers familj, bodde på Tivoli-hotellet och gick på julmarknad på Tivoli. Hur mysigt som helst!



Vi åt sushi på en riktig sushirestaurang där det var en hel vetenskap att bara beställa. Det syns inte, men vi sitter på golvet i badtofflor till och med. Christoffer, Isac, Helena.

Läskig bild, kolla i spegeln! Svävande barnet!

Sedan var det den vanliga julpaniken med sena kvällar på Väla för att få tag i alla julklappar. Lika hemskt varje år! Jag älskar att ge, men helst en i taget! På juldagen var vi fullt upptagna med att ordna allt inför vår ganska spontant planerade Sälenresa. Berättar mer om den i ett senare inlägg när jag har lagt in alla bilderna i datorn! Sedan var vi hemma en natt innan det var dags för nyår i Köpenhamn. Man kan säga att jag utnyttjat min ledighet till max, men det är ändå nästan en underdrift.