Igår blev jag kidnappad på jobbet. Izabella lurade iväg mig på vad jag trodde var en gemensam vårdplanering på korttidsenheten. När vi kom till Artillerigatan och in genom dörrarna möter oss en kvinna som presenterar sig och leder oss in på första våningen (korttidsenheten är på andra). Fortfarande fattade jag nada och trodde att det var en anhörig eller så. Det visade sig att hon jobbade på dagverksamheten för dementa och att jag skulle vara där hela förmiddagen. Så där satt jag och pratade med dementa, käkade ostmackor och sjöng gamla svenska sånger och hade lite småpanik för hur jag skulle hinna med högarna som jag nästan kunde känna växa på skrivbordet. Men för all del, det var både trevligt och lärorikt att vara på dagverksamheten. Frågan är om jag var mest personal eller mest gäst...?

Sedan kom Izabella och hämtade mig igen där jag satt snällt vid bordet, ungefär som man hämtar någon på dagis... "Så, nu ska jag hämta Anna. Hejdå alla, ha en bra dag!" och så traskade vi ut därifrån. När vi kom tillbaka till Myndighetsenheten stod de flesta utanför och väntade och så hoppade vi in i bilarna och körde ut på landet. Tomatens hus var målet och där blev jag bjuden på lunch; världens godaste tomatpaj! Det är så mysigt där, man sitter och äter i deras trädgård liksom, i skuggan under fruktträden och dricker iskallt vatten till ur gamla ölflaskor med gammaldags kork. Så hade de samlat ihop för att ge mig en söt liten blomma, ett kort och ett "nyckelband" från Georg Jensen. Så söta de är!



Fint va? Tyckte i alla fall jag. Om jag sen verkligen använder det till att hänga nycklar i tvivlar jag på, det kommer nog mer att bli ett halsband.






Och sen hade de skrivit på ett kort till mig också, allihopa. Till och med "min" sköterska som jag har på det ena hemvårdsområdet hade varit med och lagt till mig.

Jag har ju glömt att visa våra fina inbjudningskort (för er som inte fick något). Detta är tomt på insidan för det är ett som blev över.




Inte alla, men de flesta av de hjärtan som ska hålla placeringskorten. Blir nog snyggt, tror ni inte? Ett jävla jobba bara, har ett enda futtigt hjärta kvar att göra nu, men det har tagit många timmar. Värre än inbjudningskorten till och med, eftersom det är nästan dubbelt så många och jag inte har fått nån hjälp (inte för att det är brist på folk som erbjudit sig). En enda bit ståltråd har jag använt till varje hjärta, så det har varit en del vikande och klämmande med tång. 66 stycken ska det blir förresten.

Jag har som ni förstår en del att pyssla med de här sista skälvande dagarna innan man är fast för resten av livet. "Ångerveckan" sa Liselotte på jobbet. Haha, skulle inte tro att jag ångrar mig! Aldrig! Att det sedan håller hela livet, det kan ingen människa veta säkert, men det är förstås med den intentionen man går in i det hela. "Tills döden skiljer oss åt" heter det av en anledning. Oavsett kommer jag aldrig att ångra att det var Christoffer jag gifte mig med, så mycket vet jag. 

Efter lördag börjar en ny tid i livet - som fru Nilsson. Så då har väl den här bloggen tillsist tjänat sitt syfte färdigt. Håller på att fundera över om jag kanske skulle byta till Wordpress, för en ny blogg blir det nog trots allt. Jag kommer inte att beskriva bröllopsdagen i den här bloggen, vill ni läsa om den får ni följa med till nästa. Jag återkommer när jag vet vad jag ska kalla den, när jag hittat på en godtagbar adress som inte redan finns.

Idag har vi (och alla pensionärer) varit på City Gross. Det var visst någon sorts kortkundkväll och jävligt mycket folk i butiken. Vi gjorde verkligen rätt för oss idag, notan hamnade på över 3000 kronor. Vi köpte strax över 5 kilo godis, tio chipspåsar och 70 liter vatten, bland mycket annat. Någon tyckte att hon var rolig när hon undrade om vi hade vunnit pengar, med tanke på hur mycket vi handlade. Nej, det finns något som heter spara, hört talas om det? Jag hatar att ha folk överallt omkring mig, jag blir en aning lättirriterad då. Och då är det ingenting emot Christoffers humör i folksamlingar... Anyway, nu har vi handlat vad vi ska till bröllopet, nästan. Fattas lite mjölk till kaffet, annars har vi nog allt tror jag. Hela förrådet är fyllt med grejer och grannarna hänger ut genom fönsterna och tittar på när vi bara lassar in. Det är bitsocker, chips, citroner och öl i en härlig blandning. Det är nästan så att man skulle gå ut och ta en bild på det hela.

Det är ofattbart nog nästan bara en vecka kvar nu. Det känns fortfarande helt overkligt, och samtidigt inte. Jag vet inte, det bara känns. Jag längtar, längtar, längtar nu och vill bara att tiden ska gå fortare! Sen får själva dagen B gärna gå väääldigt långsamt, så jag verkligen hinner njuta av den. Den kommer ju aldrig tillbaka.