Tenta... skjut mig direkt istället?

Jävla tenta, har suttit med den i två dagar i sträck nu och är nästan, men inte riktigt klar med fråga 1. Av 4... va fan ska den vara svårt för? Kräver timmar av läsning och tankeverksamhet innan man ens kan börja skriva.

Jag trodde jag var en riktig bloggare, och jag höll ut i många månader faktiskt, för att det var roligt. Det tycker jag fortfarande att det är, men saken är den att jag sällan sitter vid internet längre. En av anledningarna är tenta, en att jag tappat intresset lite, en att jag alltid är med Christoffer på helgerna om jag inte gör något annat och i veckorna är jag för lat. Och sen att jag X antal år efter alla andra upptäckt hur kul Age of Empire II är, haha. Roligare än internet i alla fall. De där engelsmännen ska få på nöten imorgon, haha! Sist jag satt här var förra tisdagen och då haffade Ida mig och tyckte vi skulle spela biljard. Gärna det! Jag vann 3 av 4 rundor trots att jag spelade sämre, åtminstone i början. Men man får akta sig för den lille svarte, haha!

Jag måste ju bara berätta: när jag, Zurka, Göran och Christoffer var och spelade nattbowling förra lördagen så var det nån jävla kille på banan bredvid som inte var alltför liten som envisades med att sno mitt klot. En 7:a, men kom igen! Alla andra killar runt oss spelade med 13 eller 14 eller så men mina fingrar passar inte till dem. John hette han såg jag på datorn. Skärp dig, John! var min tanke. Så kommer jag hem till Christoffer på måndagen när han hade lagat nationalrätten och han visar mig tidningen. På framsidan var där en kille med armen i mitella och gissa hans namn? Just det, John någonting. Han hade varit med i en truckolycka och klämt ansiktet och en nerv i armen som försvagat den. Därför hade han stulit mitt klot! Haha, inte ofta man får veta anledningen till sådana saker men där ser ni (säger den blivande socionomen inom mig); man ska inte döma människor för snabbt!

Känns som jag har bytt hela mitt tidigare liv mot Christoffer. Inget dåligt byte i och för sig men det är absolut inte min avsikt! Men av någon anledning som faktiskt! inte jag kan styra har vissa, inte alla då ju, dragit sig undan. Ja, om jag säger så här; vissa delar av det var verkligen dags att byta ut, om än inte alla människorna i det! Andra saknar jag. Mer än en. Men här talar vi delvis klarspråk nu, det är lika bra. Naffie, inte fan vet jag vad jag har gjort men åtminstone kan du ju tala om det för mig. Jag har frågat många gånger men inte fått något svar och då backar jag. Du är välkommen tillbaka när som helst, men jag har lagt ner nog energi utan att få någon respons nu. Sist vi pratade sa du "Jag ringer dig sen" och det var det sista jag hörde. Detta är mitt sista ord i det hela, it's your call now.

Min älskling är så klok, så klarsynt. Det ger mig verkligen någonting att prata om saker med honom. Han förstår vad jag menar och han ser det som jag annars så ofta är ensam om att se. Det innebär att han ser brister hos mig också men det är ett billigt pris att betala för det möte det skapar, han är lika genomskinlig för mig och det är så vi vill ha det. Jag kan inte riktigt greppa hela det som är vi, det är för stort, för bra för det. Jag gör bara vad jag kan för att njuta av det, det är ofattbart underbart. Jag ska aldrig, aldrig, ta det för givet, det är ett heligt löfte.


Älskar dig!

Älskar dig!

Ja, vad mer än så behöver jag egentligen säga? Kärlek liksom.

Jag är så trött just nu. Till och med för trött för att orka gå ut, för trött för att skriva jobbansökningar, för trött för att orka företa mig någonting. Jag har ingen aning om varför vilket är det läskiga i historen. Hur som helst så orkar jag sitta och vänta på att min älskling ska komma hit. Vet inte när han dyker upp men det spelar ingen större roll, jag ska få krama honom inatt i alla fall, det räcker att veta det! Fast kanske lägger jag mig och sover innan han kommer...

 Jag tänkte på det idag när jag cyklade från Campus hem hur roligt det är att kolla på folk, se vad de har för sig, hur de lever. Ibland, eller ja, ganska ofta faktiskt, kan jag se någon som på något sätt ser intressant ut (jag sa inte snygg) och undra hur han eller hon lever sitt liv, vad de tänker just då, vart de är på väg, vad de har upplevt och är på väg att uppleva. Tänk hur många potentiella bästa vänner eller till och äkta kärlekar du har passerat! Tänk om du visste lite om killen mitt emot dig på bussen eller tjejen som snor ditt provrum på MQ, kanske hade du aldrig låtit chansen till en relation gå dig ur händerna då. När man tänker så inser man också hur slumpmässigt du träffat alla de som står dig nära (utom släkten då förstås).
Ta mig som exempel. Jag träffade Christoffer på en fest på Tågaborg när jag var tillsammans med Navel. Jag visste inte vem han var, han visste inte vem jag var. Vi har genom gemensamma bekanta kommit fram till att jag var tjejen i sängen som han tyckte synd om och han var den store killen i soffan med ölen. Om jag hade vetat då... I så fall hade jag av rädsla för att aldrig få uppleva vad jag upplevt nu sett till att jag kunde få kontakt med honom igen, på något sätt. Faktum är att det finns två mycket kritiska punkter i vår historia (bland flera). Hade Christoffer inte bott i hotellrummet ovanför Navel och Jonas i Spanien hade de aldrig blivit vänner och jag hade aldrig träffat honom på det sätt jag nu gjorde. Och hade inte Christoffer, mot alla odds, vaknat (bara 2 h senare!) efter att ha deckat hemma hos Jonas och på grund av fyllan vågat "förnedra sig till" att fråga Toilet om mitt nummer när han inte tänkt på att fråga mig under kvällen och ringt upp mig, hade vi inte setts mer. Han jobbade hela november, helg som vardag, och jag slutade umgås med Navel och därmed med hans vänner. Vill man hårddra det hela ska jag vara tacksam Malin Håkansson den kärlek jag nu delar med Christoffer. Det var nämligen genom henne (jag ska berätta hur en annan gång) jag på sätt och vis träffade Navel även om inte de två känner varandra.
Det är läskigt, ja nästan otäckt, att i efterhand veta hur mycket jag aldrig hade fått uppleva om vi ovetandes om dem inte hade klarat dessa två stunder! Sedan finns det fler ställen där det kunde gått fel såklart, men vid dessa två hade det varit helt kört. Med Christoffer har jag upplevt de bästa stunderna i mitt liv! Jag hade inte vetat vad jag gick miste om, men jag är så, så tacksam för att det blev som det blev.
Ibland har man bara svårt att tro på slumpen.

Länge sen

Ja, det var en liten stund sedan man skrev här, eller var inne på internet alls för den delen faktiskt. Har inte tid och ändå är det det enda jag har, hm. Ja, sen sist har det hunnits med både det ena och det andra kan jag säga. Till exempel var jag och Christoffer på Vallåsen i helgen och åkte skidor. Jag gillade Isacs kommentar om vår utflykt: "Ska ni åka skidor på riktigt?!" Skitkul var det faktiskt! Roligare än fredagen till och med kunde vi enas om, som vi tillbringade hos Jonas först och sedan på Tivoli. Jag säger bara: "Leve Tivolipasset!" Inget köande i iskylan, bara rakt in och Matos fick bli min lilla gäst. Sen stack jag och Christoffer hem och nannade i Raus men eftersom min lilla chaufför aldrig åker buss hamnade vi på Ättekulla istället och fick gå sista biten. Kaaallt!

Igår var det som vi ni vet Alla Hjärtans Dag och den första som någon av oss spenderade tillsammans med en kille/tjej. Helt underbart var det, den bästa i mitt liv utan tvekan. Han knackade på min dörr med tre rosor med varsin betydelse, ett underbart kort och en parfym. Han fick ett kort, en ros och lakan med tiger på av mig. Han är mitt allt (och min tiger), så är det bara!

CN på skidorJag på skidor

Hur skånskt är det inte? Snöig backe och barmark i bakgrunden, haha. Och inte var det några stup man åkte i heller, nästa gång blir det Hestra. Men roligt var det i vilket fall som helst!

Reder ut tovorna

Mhm, just vad jag gör det. Allt som var bra innan vill jag ha tillbaka (och jag jobbar faktiskt en del för det själv) och dessutom vill jag har nya bra saker. Såklart, alltid människans strävan. Fast det är klart, man kan ju aldrig få allt! Ändå fixar jag allt som skulle fixas nu, allt från ny piercing till bröstvårtan till UM till kompletteringar till jobbansökningar till Tivolipass... Dessutom vänskaper som kräver ansträngningar, och mer än en av den sorten. Äh, det behöver väl i och för sig alla. Ändå känner jag mig inte särskilt företagsam och det krävs rejält med energi som jag inte har för att dra igång något. Känns så... januari. Ändå, jag är glad för det jag har, min underbara pojkvän som ett exempel. Det går verkligen framåt på den fronten. Framtiden med att flytta ihop och allt det där känns belagd med mer än ett hinder, men det ska vi helt enklet se till att klara för hinderna är yttre faktorer.
Alltså; trots energibrist och en "downperiod" inklusive halsfluss och ögoninflammation (på samma gång) så känner jag mig ändå rätt nöjd. När morgondahen är över kkommer jag känna mig ännu mer nöjd för då är ännu mer fixat.

Jag var inte glad i helgen som gick, men jag fick stöd när jag som mest behövde det (vilket är skrämmande att behöva faktiskt) och nu känns det som det vänder. Vintern, skolan, vänskaperna, livet i allmänhet. Det går framåt.

When the power of love overcomes the love of power the world will know peace

Varför det?

Ja, det kan man fråga sig faktiskt. En till nu. Vad får folk att inte se en enda utväg och välja att göra det mest själviska man kan göra? Och varför ska killar alltid hänga sig? Hur schysst är det?! Tänk för fan efter, det är någon som ska hitta dig också...
Visst har man allvarligt lekt med tanken när allt känns totalt svart, det kan jag erkänna. Men att verkligen göra det? Nej... det räcker att tänka på alla som skulle sakna en, det finns alltid någon man skulle göra verkligt illa. Man måste ha en tro någonstans på att även om det inte ser ut att finnas någon ljusning just nu så kommer alltid bättre tider. Jag ser mig själv som ett levande exempel på det. "Nothing last forever, even cold November rain", som Guns n' Roses säger. Fast vissa saker önskar man att de ska vara för evigt... Om jag säger såhär:

- Första gången vi träffades väcktes intresse för personligheten
- Första gången vi pratade ville jag veta mer
- Första gången vi pratade på riktigt ville jag inte sluta
- Första gången jag fick ett telefonsamtal kunde jag inte sluta le
- Första gången vi träffades själva gick det som det gick
- Första gången vi sågs mitt i veckan kunde vi inte säga hejdå
- Första gången vi stack iväg någonstans upplevde vi den bästa stunden i våra liv
- Första gången vi var vakna en hel natt tillsammans sa vi saker ingen av oss kan glömma
- Första gången vi uttalade orden Jag älskar dig visste jag att jag hittat rätt
- Och för första och sista gången i mitt liv vet jag att jag har hittat min Mr Right. Han som jag vill leva med.