... det är bara att erkänna det. Jag har inte lust att skriva blogg därför att jag måste, skriver på beställning gör jag tillräckligt i skolan. Jag vill skriva för att det är kul. Jag vill inte sitta och fundera på nästa mening eller nästa ämne att ta upp, jag vill bara att inläggen ska skriva sig själva så att säga. Så jag kommer inte att skriva av dåligt samvete, men jag kanske kommer att... ja, om inte väcka liv i bloggen igen så kanske ge den lite konstgjord andning då och då och se till att den överlever. För ibland, så som den senaste tiden, så vill man skriva av sig på det här sättet. Som jag har sagt tidigare, kanske är det det där behovet av uppmärksamhet, behovet av att känna att det man skriver är tillräckligt viktigt för att andra ska vilja läsa det.

Jag och Emelie hade bestämt med henne att vi skulle ta en fika i måndags. När jag träffade Emelie några minuter innan vi skulle ses alla tre så berättade hon att Elin skulle följa med. Ta inte detta fel, jag tycker väldigt bra om Elin, men varför? Rädd att vi skulle fråga något? Bara ett infall? Det blev i alla fall underligt. Hon och Elin gick iväg på sitt håll i stan och jag och Emelie travade efter. När vi sedan satte oss och fikade hade vi i och för sig riktigt trevligt. Men jag tror att både jag och Emelie hade hoppats att det var "vår tur" på något sätt. Det är själviskt att känna sig besviken, det erkänner jag gärna, men man kände sig... ja, degraderad. Samtidigt, jag vet inte vad som låg bakom det valet. Kanske finns det en helt förståelig förklaring och jag ska inte fundera så djupt över det. Men jag kan inte hjälpa att jag kände det som en sorts bekräftelse på hur vi står i förhållande till varandra, vilket (om det nu var så) inte stämde överrens med min bild.

Hon var i princip som hon brukar vara. Naturligtvis förstår jag att det inte är så egentligen men jag förstår också mycket väl att man vill att allt ska vara som vanligt. Jag hade gjort likadant, tror jag i alla fall. Fast en liten skillnad fanns det. Hon hade verkligen tänkt efter, funderat. Över livet liksom. Jag antar att det är oundvikligt när något sådant här händer, men jag tyckte mycket om det.

... att kanske skulle man återuppliva den här gamla bloggen? I vilket fall har den fått en liten ansiktslyftning. Det är inte precis något jag har lagt ner mycket tid på, men en aktuell bild kan man i alla fall sätta in, för trots allt kommer bloggen att finnas till allmän beskådan även om jag inte skriver.

Jag har tänkt mycket på det som förra inlägget handlade om. Flera nätter sedan dess har jag drömt samma dröm, att vi träffas hon och jag, och att vi har extremt roligt. Jag minns bara just detta av drömmen, men vi viker oss av skratt tillsammans åt något som jag inte kan minnas i efterhand. Jag vet inte vad drömmen betyder, bara att jag nog går och tänker en del på det som har hänt. Kanske betyder det att jag vill göra eller åtminstone se henne glad igen, jag vet inte.

Jag skriver om "henne", i tredje person, kanske för att det är lättare. Och jag vill heller inte att människor som inte känner henne nyfiket ska uppdatera sig via min blogg. Det får de göra via hennes i så fall, om de känner till adressen. Gör de inte det, har de heller inte någon anledning att läsa det hon skriver. Så tycker i alla fall jag. Därav att jag inte har någon länk till den.

Jag har förstått att hon träffat ett par vänner, men inte mig ännu. Hon sa att vi får ses någon dag och det vill jag gärna, men jag har inte bråttom. Om vi ses nästa vecka, nästa månad eller nästa år spelar inte så stor roll, jag ska inte försvinna. Jag befinner mig på ett svårt avstånd från henne. Inte så nära att jag går och knackar på i Ramlösa, inte så långt bort att jag kan låtsas som ingenting. Man ställs, som vän, inför en ny situation i det här läget. Vi har inte hörts varje dag tidigare heller. Men man måste ändå se till att hålla kontakten och visa att man inte bara drar sig undan och försvinner, vilket jag inte har planer på att göra. Tänk vad bra tekniken är i det läget. Lite för bra kanske.

... jag skrev här. Sidan ser inte ens likadan ut. Jag skrev senast i augusti förra året, men redan innan dess hade jag sagt att jag skulle lägga ner bloggen. Och ja, det hade nog varit klokast...

Men plötsligt så kanske den, i alla fall en sista gång, kan fylla den funktion som blogg alltid har haft för mig och för somliga andra; att skriva av sig. Inte fan använder jag den till modetips i alla fall, för det vore hemskt om Sverige började klä sig som jag! Vilken tråkig massa vi skulle bli...

Jag fick ett bryskt uppvaknande igår av ett sms med mist sagt dåliga nyheter. Först trodde jag det inte. Vad då hennes bror är död? Det fanns ingen anledning att betvivla sms:et, jag menar, det är inte precis något som man skämtar om, men jag visste inte hur jag skulle använda den informationen. Så fick jag senare ett samtal från någon annan med samma information, och insåg att jag måste ju ringa henne. Men vad säger man till någon som just förlorat en familjemedlem, och som man dessutom just för tillfället är ovän med? Det kan så lätt bli så fel, det skulle kunna misstolkas som att man ringer av nyfikenhet, av viljan att trösta någon och känna sig som den barmhärtige samariten, den fina vännen. Titta här, jag hjälper mina vänner när de är i nöd, är jag inte duktig?

Inga sådana motiv låg i alla fall bakom det samtal jag ringde. Helst av allt hade jag velat slippa ta tag i det, låtsas som att jag aldrig fått reda på det, vänta på att hon själv skulle höra av sig. Men så kan man bara inte göra. Jag satt länge med telefonen i handen innan jag ringde upp, utan att ha en aning om vad jag skulle säga. Jag vet inte riktigt vad jag sa heller, men jag vet att det var ett sorgligt samtal och att det var jag, inte hon, som hade närmst till gråten. Jag vet inte varför detta har berört mig så starkt och jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så när hon svarade. Jag vet inte vad jag ska säga, förlåt att det var jag som flippade ut. Jag önskar jag visste varför. Jag blev samtidigt förvånad och glad över att hon lyfte luren. Tydligen var mitt samtal det första hon svarade på från vänner även fast hon visste att det var jag som ringde.

Alla kommer med uppmuntrande ord på bloggen, berättar hur stark hon är, hur hemskt det är, att de finns där för henne och allt det där andra som man brukar säga. Allt det är naturligtvis sant och verkligen fint skivet, men jag undrar om det finns något jag kan säga som inte redan sagts och som gör den minsta skillnad. Om hon orkar och vill ska vi ses på lördag, med Emelie också. Jag kommer inte att fråga något. Men jag lyssnar bra.