...om inte alldeles, alldeles underbar! Nja, riktigt så fint och riktigt så kul var det inte, men nästan. I lördags var vi först hemma hos Klas och firade att han fyllt år i veckan som gick och åt oxfilé och potatisgratäng. Mums! Sedan var vi på Örenäs slott på kvällen med alla chefer, tjänstemän och deras respektive från hela Veidekke Skåne. Kan säga att det var fint värre. Fick champagne i salongen först och gick runt och tog alla i hand... hemskt, och som jag sa: det är så man sprider svininfluensan! Det var säkert över hundra personer i klänningar/kostym och slips. Det hade inte riktigt vi fattat så vi kom i vanliga festkläder (läs klädda för utgång ungefär) och kände oss som de bönner vi har blivit nu... haha. Sedan var det trerätters middag och massor med alkohol. Vitt vin, rött vin, snaps, dessertvin, avec och drinkbiljetter. Måste vara ett rikt företag! Någonstans mellan rött vin och dessertvin blev tillställningen riktigt trevlig. Min bordsherre var ungefär dubbelt så gammal som jag, men det var ganska trevligt folk vid bordet faktiskt, även om inte heller Christoffer kände någon av dem. Det hela slutade med dans till typ "Summer of '69" efter att klockan passerat midnatt. Det var mer i min smak än kasedansen tidigare. Eftersom vi redan missat sista tåget hem ringde vi lite och kollade om folk var ute när vi kom tillbaka till stan med den hyrda bussen, men icke. Fick bli taxi hem för 350 kr. Bra att veta vad det kostar och ett billigt pris för den kvällen!

Igår kom Isac, Helena och Magnus hit och fikade och hälsade på katten. Isac berättade att han hade lånat en bok om katter på biblioteket och sedan hade han köpt två bollar och en leksaksmus till kisen. Undrar just om Isac eller jag tyckte det var roligast att vi har skaffat katt?

Mamma var här tills nyss, hon kom och lämnade ett adventsljus så att vi kan räkna ner till resan och de obligatoriska chokladkalendrarna. Ja, jag vet att jag är tramsig, men det är ingen jul om man inte får chokladkalender! Man kan inte köpa den själv heller, man måste få den...

Ja, det är nog en liten påg vi har fått hem. Jag är säker nu. Alla mina inlägg handlar om kisen numera, (som fortfarande inte har fått något namn) märker jag... Men så är det ju dels det roligaste som sker just nu och dels är det ju faktiskt lite kattema på bloggen! Jag är så glad att jag valde att skaffa katt, han förgyller verkligen vardagen. Kommer att vara hönsmamma sedan när han ska gå ut, men det tycker jag är varje katts rättighet. Tror inte han lever så himla farligt här ute heller, förutom att han nog kommer hamna i bråk med alla andra kisar som tassar omkring. Och jodå, han skulle upp och nosa på allt jag målade häromdagen så nu har han vita morrhår och hela dagen igår gick han omkring med en liten vit fläck på nosen. Det är som att passa ett litet barn som ska pilla på allting och ibland ska han var glad att han är söt...


Vad blir det till middag? Katt kanske?

... ni kommer med. Alltså: Morris, Sotis, Majsan, Jöns, Flisan, Flisen och sedan har vi Baghera och Maestro också från annat håll. Verkar som det är lättare med killnamn! Jag får inget svar när jag frågar vad han/hon vill heta... det bara soves, ätes och lekes hela dagarna. It´s a cat´s life, kan man väl i alla fall säga! Det är inget dåligt liv, lite utevistelse på det och kisen kommer leva happily ever after. Sover just nu i mitt knä, skönt det, annars hade den suttit uppe på tangentbordet och jagat bokstäverna på skärmen. Man önskar att man hade den livsglädjen och den tron på livet. Inget är svårt, inget oroar, allt är ett äventyr!

Själv sitter man och våndas över skoluppgiften och undrar hur man ska bli klar med den till jul. Känner att jag har gjort mitt för idag ändå, så nu ska jag plocka fram målarpenseln och färgburken och jobba lite på min tvättkorgslösning. Den är rätt fyndig om jag får säga det själv, fast pappa och Christoffer är också inblandade i idén. Lägenheten blir bara bättre och bättre, och snart har vi stadsnät också. Ska bara få igång skiten. Matos var här igår och försökte hjälpa oss men det slutade bara med en felanmälan till Öresundskraft och Tele2. Jaja, det var dagens i-landsproblem! Ska sluta gnälla nu och underhålla kisen som eventuellt kommer att vara delvis vit om en stund när den klivit runt i färgen...

...här kommer lite bilder på underverket, men i gengäld vill jag ha namnförslag! Både tjej- och killnamn (eftersom jag verkligen inte vet vad det är för något), så många ni kan komma på. Det ska vara så pass kort att man orkar ropa det sedan när katten är ute utan att grannarna tror att man har köpt en travhäst.


Vill du vara mus? Inte jag heller!

Liten har tröttnat...

... men bara tillfälligt. Frågan är vad som händer här?

Som sagt så svart att den knappt fastnar på bild!

Var och hämtade vår bebis idag. Mer sällskapssjuk katt får man leta efter. Ska inte bara vara där man är, utan helst på en. Satt nyss på tangentbordet och går just nu runt och undrar vad han ska klå sig på. För det är nog en han... tror jag. Får fråga veterinären när jag vaccinerar honom (?). Fastnar knappt på bild eftersom han är så svart, men det kommer en så småningom. Jag är helt kär, han är söt så man smälter!

Igår var det dags för första utgången sedan man flyttade till landet. Det var i och för sig mycket smidigt eftersom Christoffer både hämtade och lämnade mig, så eldprovet kommer väl när vi båda ska ut. Det var jag, Anna och Annika igår och det var en sjukt rolig kväll! Åt "dejtingmat" hemma hos Anna först; pasta med kräftstjärtar och sedan mjölkchokladpannacotta. Så gott! Drack vin och snackade skit tills vi drog ner i stan. Vi hann med både Telegrafen, PL13, Utposten och Helsing. Träffade Johan på Helsing, det hade man ju inte direkt väntat sig. Men han hade lagt av sig fleecen, så han kände kanske för att blanda sig med det fina folket? Haha. Och just det, vi hann in på Bakom också och visade småglinen hur man dansar! Jag är som sagt inte mycket för utgång, men ibland så blir det bara bra, och igår var en sådan kväll! I december kommer tjejerna hit så då blir det min tur att bjuda på mat... kanske ska ta och göra Charres nationalrätt? Tror nästan det! Då kommer förhoppningvis Gabriella också som inte kunde vara med igår.

Idag har man krälat runt på knä och skurat gamla lägenheten från golv till tak, lätt bakis. Roligare lördag eftermiddag kan man ha, men skönt att få det gjort. Känns konstigt att det nog var sista gången man var där, trots att det är rätt skönt också. Imorgon blir det fler kompletterande inköp till nya lägenheten. Vi jobbar rätt bra med den och det börjar se ganska klart ut faktiskt, även om det återstår en hel del. Om ett par timmar kommer Matos och Paulina hit och blir de första av våra vänner som får se det nya. Nu ska jag slänga mig på sängen och vila någon timme!




Annika, Anna, Gabriella, jag förra gången hemma hos Anna. Söt dubbelhaka man får när man tar en sådan bild...

Idag är det tre år sedan det blev vi, ofattbart! Tre år sedan han sa "Jag tycker att vi gör det officiellt", bara en vecka efter att han suttit och sagt att han inte ville göra det officiellt, att han ville vänta, och jag trodde att han skulle dra när han fått vad han velat. Oj, så fel jag hade. Nu sitter vi här i vår andra gemensamma lägenhet, och alla nära och kära ser vårt förhållande som lika självklart som att solen går upp på morgonen. Det gör nog vi också, men vi glömmer inte bort att vara rädda om varandra och tacksamma för att vi får vara tillsammans. Fortfarande skickar vi tramsiga, gulliga sms, kallar varandra för smeknamn och har egna ord för saker. Fast inte så att andra märker förstås, man vill ju behålla någon värdighet utåt... haha.

Samtidigt som tre år är en lång tid, kan jag inte förstå att jag för tre år sedan inte kände hans föräldrar, syskon och släktingar eller att jag inte visste vem Zurka och alla de andra var. Känns ju som att jag känt alla de här människorna hela livet! För att inte tala om Christoffer! Jag visste vem han var redan för tre och ett halvt år sedan, men då kände jag honom som CN, den som skulle överdriva allt han gjorde och som jag tyckte var ganska skum... Inte undra på när det nästan fanns vandringshistorier kring honom i mitt umgänge då. Fast min uppfattning ändrade sig snabbt när jag väl lärde känna honom. Han visade sig vara världens kärleksfullaste och snällaste människa! Nu är han helt enkelt det bästa som finns för mig och jag älskar honom över allt. Kan inte beskrivas bättre än så. Är lite kul att gå tillbaka i bloggen och läsa vad jag skrev om honom vid den här tiden för tre år sedan, 2006. Tänk om jag hade kunnat gå framåt i tiden då och läsa det här inlägget... det hade gjort mig glad i så fall!

Det finns en bra förklaring till den kassa uppdateringen; äntligen har flytten blivit av. Har varit fullt upp, och sedan har man försökt sköta skolan också, vilket inte har gått sådär jättebra om jag ska vara ärlig. Nu har vi kommit något sånär iordning, trots att målarna inte blev klara förrän igår eftermiddag. Jag plockade fram städgrejorna direkt och städade bort det värsta byggdammet och sedan ägnade vi kvällen åt att skruva ihop helgens IKEA-skörd, precis som vi ska göra idag. Det är sjukt så fort man vänjer sig vid att vara bonne! Man sover som en stock och det är mycket trevligare att vara hemma, fast det står flyttkartonger lite vartans och IKEA-kartonger överallt. I och med att vi nu har varsin bil finns det bara fördelar som jag ser det. Det är underbart dött här, inte en människa i rörelse, det enda man ser är någon som är ute med hunden. Och så en massa katter.

Var ute och red idag också utanför Fleninge (varför lämna lannet?) och körde dit på bonnastigar. Mycket trevligt. Det är inte konstig man trivs härute. Vi har egen trädgård, några futtiga kvadratmeter mark som ingen får gå in på om de inte har vårt tillstånd... bara det! Vi har uterum, och alltså har vi inte behövt bo bland kartongerna utan tagit in en och en efterhand som vi har packat upp dem. Nu väntar vi bara på att hämta vår lilla kise till helgen och sedan på besök från alla vi känner! Ska bli så mycket trevligare att ha folk här än i vår lilla etta och tänk till sommaren... grillfest, javisst! Det blir till att inhandla utemöbler och sådant till våren. Vi kommer att trivas här, eller det gör vi förresten redan. Kommer kännas konstigt att åka tillbaka till Guldsmedsgatan till helgen och flyttstäda där, men no more Söder och no more idiotgrannar. Här har vi bara två, och de är någonstans mellan 85 och graven, vi har inte hört minsta lilla ljud ifrån dem eller någon annan.

Det är skillnad; inget äckel som stönar och spelar musik för hela kvarteret, ingen Göken som skriker fotbollsresultat, ingen sinnessjuk zigenare som hänger ut genom fönstret natt och dag och iakttar alla andras liv, ingen Fröken Nyfiken, ingen dansk arab som städar trapphuset med klorin mitt i natten och ingen Auschwitz som hänger nedanför fönstret och käkar mars och kedjeröker. Halleluja!

Som sagt, var och vaccinerade oss igår. Jag hade tid ner i hamnen och Christoffer på vårdcentralen i Råå så vi tog en vaccinationstur genom staden. Kom ner i hamnen vid halv fem och väntade mig en jävla kö, men väntade sammanlagt ett par minuter tror jag, enda kön var vid registreringen. Gick sedan förbi Zoegas lager och råttgiftet som låg i hörnorna (jo, det är säkert!) och upp en trappa till denna jättelokal som jag nog inte var ensam om att reagera över. Vid varje sliten pelare fanns en station med några läkare/sjuksköterskor som representerade en vårdcentral och det låg en konstig lukt i luften (låt oss hoppas att det var desinfektionsmedel). Där satt redan en sjuksköterska med en nål redo, så det var bara att sätta sig ner, få sprutan, ett plåster och ett infoblad och sedan gå därifrån. Hur smidigt som helst. Reagerade dock över att hon inte tvättade huden innan hon satte dit nålen, men ja, som ni förstår har jag överlevt. Vi kände oss lite halvkonstiga igår kväll men nu är det bara finfint, förutom att min arm känns som om jag har fått en rejäl box där, alternativt har rejäl träningsvärk. Lika lite väntetid var det i Råå, men mottagandet lite mindre "löpandebandprincip" och sköterskan informerade Christoffer om att han inte skulle gå och träna (antar att det syntes att han gärna gör det...) och att han nog skulle få ont i armen. Tänk om all sjukvård kunde vara såhär smidig, verkligen välorganiserat alltihop! I hamnen fick jag dock en känsla av att krig pågick eller något i den stilen, nästan lite obehagligt med avspärrningar, vakter och folk i gula västar överallt. Man var en del av samhället, kollektivet, och varje liten människa var inte så viktig.

Jag sitter här och tittar på bilderna som hänger på väggen, och en av dem är på Christoffer framför moppen vi hyrde och utanför hotellet i Agios Gordios på Korfu. Jag tänker att jag knappt kände den människa jag valde att åka flera hundra mil iväg med. Visst älskade jag honom redan då över allt annat, men med facit i hand så kände vi inte varandra särskilt väl, vi hade bara varit tillsammans i några månader. Faktum är att jag minns att jag till och med längtade hem någon kväll, hem till tryggheten. Löjligt kanske, men ni får tänka på att jag inte varit på charter på fjorton år då och aldrig utomlands utan mina föräldrar (det kom jag på nu). Man tittar alltid tillbaka, minns att man tyckte man var mogen och inser att man inte var det. Undrar just om jag kommer att göra detsamma tre-fyra år framåt i tiden också? Antagligen och förhoppningsvis.

Vi har varit på ganska många mindre resor tillsammans efter den här första och inte på någon av dem har jag längtat hem, långt ifrån! Jag kan resa vart som helst i världen, bo där om det skulle vara så, om jag bara får ha min Christoffer med mig! Att resa till Paris och vara ifrån Christoffer en hel vecka var däremot inte lika kul. Tala om hemlängtan! Det blev dyra samtal vi ringde till varandra mellan Berlin och Paris.

Det är dags för vår andra charter tillsammans nu och om man tänker tillbaka på Korfu känns det otroligt avlägset, men vi pratar fortfarande om den resan ibland. Nu har vi dock blivit så stora att vi kan ha våra föräldrar med igen, om ni förstår vad jag menar. Det stör mig absolut inte att Klas ska med, det ska bara bli roligt! Jag känner mig dessutom stolt över att jag räknas så mycket till familjen att han bjuder mig också på det här. När man tittar ut, klockan är innan fyra och det börjar redan mörkna, kan man bara längta. Drömde till och med om det inatt, men då hade jag glömt att vi skulle åka och bara tagit med mig en kamera och mobilen, inget annat, haha!

Nu ska vi iväg och vaccinera oss. Ingen grispest här, inte när vi ska på semester!




Min lilla älskling på bilden som hänger i köket.

...i huvudet är jag just nu. Känns inte kul med en ny vecka nu efter en trevlig helg. Har varit duktig och skött lite saker som att handla det absolut nödvändigaste på IKEA inför flytten. Detta var sista helgen i stan, så vi bestämde oss för att ta en riktig Helsingborgarutekväll med allt vad det innebar! Tura var en av sakerna, naturligtvis. Om jag säger såhär: Jag får i princip aldrig minnesluckor, men Emma var den enda som kom ihåg att jag, Christoffer, Viktor och hon hade varit på McD mitt i natten. Ja, det var en stilfull sortie från Helsingborgs nattliv i alla fall. Aldrig mer ska man gå den inte helt korta biten hem från stan mitt i natten. Det är alltid för kallt, och det regnar nästan jämt då. Sedan får det bli sista tåget hem, eller i värsta fall; första, om ingen erbjuder en soffa att sova i förstås!

Nej, nu känns helgen långt borta och det är dags att ta tag i att skriva skolarbete, CV och gå ner och tvätta för allra sista gången i en tvättstuga. Det sistnämnda ska i alla fall bli underbart!

Ja, borde varit i skolan nu sedan en kvart tillbaka. Inte för att det är obligatoriskt, och jag känner inte att det kommer att hjälpa mig ett enda dugg med uppgiften jag har framför mig, men det skapar dock lite ångest att jag inte tar tag i det och går dit ändå. Tänkte vara flitig hemma istället; dammsuga det värsta och städa toan så att man står ut ytterligare en vecka i den här lägenheten. Äntligen klara besked i alla fall: vi flyttar nästa helg.

Var i skolan igår, fem timmar föreläsning. Hur intressant det än är; försök hålla dig 100 % vaken när du ska sitta still och lyssna så länge. Som tur var, var sista 1½ timmarna med en gästföreläsare som pratade om empowerment (egenmakt). Hon hade själv varit klient hos socialtjänsten under alla sina sjutton år som heroinmissbrukande prostituerad, mamma och langare. Det som dock var behållningen av föreläsningen var att hon pratade om den känsla av vanmakt, hjälplöshet och frustration som hon upplevde i mötet med myndigheterna. Vad tänkte då jag på? Just det, Helsingborgshem. Om jag står och darrar av ilska när jag pratar med idioterna där och känner mig fullkomligt maktlös när de bestämmer över min boendesituation, hur känner sig då en klient vars hela liv jag kommer att ha i mina händer? Tänkvärt faktiskt. Ska försöka komma ihåg hur jag kände mig när det var jag som var i totalt underläge, sedan när jag står med all makten. Det gäller att vara ödmjuk.

Har ångest över alla jobb jag inte har sökt, över uppgiften i skolan som jag inte vet hur jag ska lösa och över en flytt som aldrig tycks bli av men som ändå upptagit min tid och tankekraft sedan tidiga augusti. Fatta att jag längtar tills januari! Hur allting än blir, så blir det i alla fall, det kommer att hända något. Det är denna eviga ovisshet som gör en knäpp.

Idag fick jag äntligen en liten seger mot stora stygga företagen. Är så sjukt trött på myndigheter och stora företag överhuvudtaget men tvingade mig själv ner på banken idag. Var där innan i veckan och skulle sälja fonder, fick då svaret: "Det finns inga fonder registrerade på dig här, det skulle vara om du har dem i någon mindre bank som är kopplad till oss." Jaha, så jag fick gå hem och gräva fram papper och så ner där igen idag, och prickade in samma kille som sist. Jo, visst fanns fonderna i Ekeby sparbank men hans problem var att han inte hade velat erkänna förra gången att han inte visste hur man sålde fonderna om de inte låg hos stora Swedbank. Men när jag pressade honom lite fick han gå och fråga någon annan och sedan bad han nästan om ursäkt för att han bara hade skickat iväg mig förra gången. Inte mitt fel att inte han har koll på grejerna! Äntligen en liten seger! Var ute i lägenheten och de hade börjat lägga golv också, ytterligare ett steg i rätt riktning. Kanske kan det bli flytt i helgen.

Ja, nu har jag äntligen fått orken att lägga in bilderna sedan i lördags på datorn, så här är några:



Sofistikerad häxa? Haha



Joker, blackmetal-idiot, häxa



Viktor och de besvärliga linserna...



Djävul, Dr Phil (på namnskylten står det You're fat, typisk Haraldhumor)

Den där klubban var en del av någons outfit...