Som precis alla andras kanske? Midsommar? Jag låter för övrigt bilderna tala.


Lek kring midsommarstången på Ringstorps sommarstad. Jag gillar posen... haha.

Notera skeden i Christoffer mun. "Ey, domaren!" var kommentaren när Dennis låtsasfarsa fuskade i midsommarleken. Notera även hans val av tröja...



Jag ser ut att vilja komma så långt bort som möjligt från min bordherre. Riktigt så illa var det inte, men så sugen på att posa med honom var jag inte heller...

Alla andra äter jordgubbar. Dennis? Ja, han njuter av livet.



Har ni sett så sött? Dennis bjöd upp sin mamma till en dans.



Christoffer och Sandra sjunger fyllevisor. Och ja, det lät lika illa som det ser ut att göra.



Min vackra älskling. Mitt allt!

Well, jag ska inte säga att allt helt plötsligt har blivit lätt, men nu känner jag mig ändå ganska trygg på jobbet. Sommarvikarierna frågar mig hur man gör. Mig?! Hallå?! Jag kan ju ingenting. Men jo, det kan jag tydligen visst det. Jag vet inte allt, god no, jag hade så sent som i veckan Christina med mig på en vårdplanering som jag inte kunde reda ut själv, men jag klarar de vardagliga arbetet utan att en ångestattack varje gång någon vill att jag ska ordna något. Jag känner mig faktiskt rätt duktig. Jag tycker dessutom så himla mycket om mina underbara kollegor! De är helt fantastiska. Idag var vi och käkade på Tomatens hus (har ni inte varit där så besök det, helt underbart mysigt) och bara umgicks på en långlunch. Vi är ganska bra på att hitta på sånt. Det var Lotta som bara fick den idéen och genast var alla som kunde med.

Imorgon är det midsommar. Då bär det av till Dennis kolonistuga. Om jag känner folket rätt kommer vi att vara uppe hela natten och dricka sprit och äta jordgubbar och i bästa fall kommer vi hinna med första morgontåget hem. Jag vet redan hur jag kommer att må på lördag. Well, well, det är bara midsommar en gång om året!

Synd bara att vi var hos Annika till halv fyra på morgonen i lördags också. Himla trevlig kväll som började med knyte och slutade med tryckare. Jo, riktiga tryckare, som på lågstadiedisco! Och att vi var mycket trötta. Både Annika och Marcus är föresten väldigt härliga människor, och de andra som var med är definitivt också trevliga. Synd att inte Anna och Patrik kunde, men det ger ju oss å andra sidan en anledning att göra om det hela. Och då vill jag ha mera underbart goda kamben!

Det är något magiskt med midsommar, är det inte det? Så här såg det ut förra året:



Zurka, Harald, jag, Christoffer. En jävligt rolig resa, men stressig! Prag tur och retur med bil på tre dygn. Faktiskt skönt att slippa åka iväg i år. Fast ändå... resa är det roligaste som finns!

Ja, det är sommar. Vem har tid att blogga? Det finns saker som jobb, som varit rätt tufft senaste tiden, och det finns vänner och släktingar och en underbar pojkvän som redan får för lite tid. Var i Småland i helgen. Nostalgi. Har inte varit i farmor och farfars stuga på många år och ändå var allt som vanligt. Hela "Småland" (som för mig inte innebär landskapet utan stugan, kusinerna och skogarna kring Älmhult) var som vanligt, förutom att det var väldigt mycket färre träd. Gudruns fel såklart. Christoffer tyckte nog att det var trevligt, men han kan knappast förstå vad ställena betyder för mig. Fia vet nog, som vi lekte där uppe i skogen när vi var små!

I måndags unnade vi oss riktig vardagslyx. Klas hade ställt bilen på en parkering på Kastrup som kostade 200 dkr per dygn och ville helst att vi skulle hämta den innan han kommer hem från USA i mitten av juli. Well, det kan jag förstå. Efter jobbet i måndags tog vi alltså bilen över bron till Kastrup, hämtade Mercan och körde sedan in i Malmö och käkade kvällsmat på Jensen´s. Köpte en trerätter meny med nachotallrik till förrätt, grillburgare till huvudrätt och jordgubbar med mjukglass och chokladsås till efterrätt. Mmmmmmm, så jävla gott det var! Trodde jag skulle spy så mätt jag var när vi gick därifrån. Blev en del mil den dagen också. Hemifrån till jobbet, från jobbet och hem, till Kastrup, till Malmö, till Norra Häljaröd, till Kattarp. Och sedan körde jag i jobbet också förstås. Fuck you miljöpartiet och ännu mer höjda bensinskatter, köra bil kommer jag aldrig sluta med!

Fick lite åldernoja där uppe i skogarna i Småland. Särskilt efter att ha firat en student också. Men, Emelie sa det bättre i ett sms till mig för en vecka sen än jag kunde hittat på själv:

"Jaha. Idag va det 4 år sen vi tog studenten. Helt galet. Jag ska bli mamma å du är utbildad å har heltidsjobb som till på köpet är det du pluggat till. Fy fan vad vi är bra!"

Helt rätt vännen; FY FAN VAD VI ÄR BRA!

...har jag en gång kallat honom i den här bloggen. Och citerat samma låt, eftersom den exakt beskriver anledningen till att jag har en blogg:

Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas då och då av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.

Precis så är det. Den fetstilta raden borde kanske citeras någonstans i designen av den här bloggen, för det är anledningen till att den existerar. Vad vill jag förklara då? Det skiftar, men det är alltid så kallat djupt. Vilket absolut inte innebär att varje inlägg är i den stilen. Jag kan också drabbas av lusten att förklara för någon specifik person. Ofta någon som jag upplever har missförstått mig, men som jag ser upp till. Jag respekterar de allra flesta människor, och erkänner gärna att andra vet bättre, men det är mycket få jag ser upp till. Det har genom livet funnits några stycken. Ingen av dem läser min blogg, det vågar jag sätta det mesta på. Synd. Fast det finns en som gör och gjorde det; Christoffer. Och det var också så han började upptäcka att det inte bara finns tomrum innanför mitt skallben.

Nu är det nog bäst att jag inte går djupare. Det här är en offentlig blogg, och jag skulle lätt kunna bli lite för personlig. Vilket upphovsmakaren till ovanstående rader också gärna blir. Visst ser han ut som en luffare, och han är troligen inte någon särskilt lycklig människa, men han vet hur man hanterar svenska språket med en finess som få personer har. Han kan som ingen annan förmedla en stor och komplex känsla, som du bara förstår om du upplevt den, med några få ord. Winnerbäck är det givetvis vi talar om.

Vilken underbar helg det har varit! I fredags kväll grillade vi ute i Norra Häljaröd och kom då fram till att vi skulle komma dit igen på lördag förmiddag för en båttur. En båttur låter ju trevligt, tills jag fick se båten... 40 kilo lätt och uppblåsbar (tänk Greenpeace-båt). Maxlast 300 kg. Klas + Christoffer + Anna + utombordare + bensin = minst 300 kg. Well, jag trodde att vi skulle trilla i redan innan vi kom ut på havet, men det gjorde vi inte. Väl ute på havet var det ju dock ganska nära både en och två gånger. Särskilt när Chritoffer vänder båtsidan mot en våg... verkligen en skitbra idé. Flytvästar är ju för mesar. Särskilt som jag är en sådan fisk... eller inte. Men roligt hade vi! Jag satt i fören och varje gång båten slog ner i en våg fick jag en kaskad av vatten över mig. Jag var helt dyblöt så när vi kom in på grunt vatten hoppade jag i och drog in de andra två. Sedan passade jag på att ta ett premiärdopp. Var tvungen att gå upp och värma mig i bilen för att sluta hacka tänder. Under tiden körde Christoffer runt i cirklar och hade hur kul som helst. Eftersom jag trodde att man åker båt för att slippa bli våt så hade jag kläder på mig (men klokt nog bikini under). Jag fick låna kläder av Klas (!) för att slippa åka hem naken insvept i en handduk. 3XL, just my size.

Igår kväll träffade vi först Matos för korvgrillning och sedan gick jag för att träffa Anna och Therese, hennes kompis. Vi hade riktigt mysigt i solen på Bunker Bar. Jag beställde spätta och fick in en hel fisk minus huvud och fenor. Dyrt men värt sitt pris! Sedan får man ju räkna med att betala för den fantastiska utsikten och stämningen också. Helsingborg är, återigen, en riktig sommarstad. Sådant borde man unna sig oftare, det var hur trevligt som helst. Därefter fortsatte jag kvällen hemma hos Matos med Christoffer och Zurka. Sedan drog vi vidare till Viktor där Danne och Rebecka också var. Jag och Christoffer kom hem med första tåget klockan fem imorse när det redan var fullt dagsljus. Tala om en händelserik lördag! Den hade ju sitt pris i form av lätt bakfylla och trötthet, men vad gör det? Nu har vi precis kommit hem från släktkalas i Raus som jag mestadels ägnade åt att joja. Nu blir det hemmagjorda hamburgare på grillen. Livet är rätt gött ibland!

Just nu har jag stor lust att vara lite djup... men faktum är att jag inte har något att säga egentligen. Eller i alla fall inget som passar på en blogg. Smått irriterande. Denna plötsliga lust att fundera över livet kommer sig eventuellt av att just ha lyssnat på Brothers in arms med Dire Straights, den brukar ha den påverkan. Uppenbarligen har fler känt så eftersom någon jag känner körde två varv extra i rondellen med tårar i ögonen när han lyssnade på gitarrsolot. Nej, det är inte Christoffer, han får inte tårar i ögonen av musik. Den musiken han vanligen lyssnar på ger en dessutom mer lust att slåss än att gråta.

Jag har sådan lust att vara ledig. Ligga i trädgården och sola och läsa Människor som gått till överdrift och skratta ihjäl mig eller Den förlorade symbolen och bli allmänbildad. Håller just nu på att läsa båda, dagligen, men det är inte precis någon risk att blanda ihop handlingen. Särskilt som den ena saknar handling. Fast egentligen tycker jag om att gå till jobbet, och det gäller väl att njuta så länge man har ett. Känns härligt att ha ett jobb som jag trivs med och som jag ändå känner att jag börjar kunna hantera något så när vid det här laget. Känns bra med härliga arbetskamrater och en förstående chef. På tal om jobbet så gick det inte så bra med vår matchmaking. Well, värt ett försök som sagt. Våra "kärleksobjekt" var tyvärr alltför olika, tror jag.

På tal om förstående chef som knappt förstod frågan om det var okej att komma mitt i borådet (mötet vi har varje torsdag) så var jag med Cisco på återbesök och stygntagning på djursjukhuset imorse. Det gjorde ont på min stackars kille när de drog stygnen och han tittade på mig som "Hur kan du hålla fast mig medan de gör detta?". Ändå jamade han bara och försökte slingra sig. Inte en tanke hade han på att bita eller klösa mig. Djursjukvårdaren frågade: "Är han alltid såhär snäll?". Faktum är att ja, det är han, eftersom han har en fantastisk tilltro till människor och till mig. Underbara lilla katt! På måndag åker han under kniven igen. Stackarn, nu är det dags att kapa kulorna. Sen ska han slippa veterinären för ett bra tag framöver hoppas jag. För hans skull och för plånbokens.