Då har jag och Emelie blivit matchmakers. Våra respektive arbetskamrater har redan hunnit snacka i telefon och det skulle visst bli bio och middag ikväll. Vi får väl se hur det går!

Nuförtiden räknar jag mig till de där som så vackert kallades "bönner" när man var yngre, och trivs helt finemang med det. Var ute och gick igår och bara tio minuters gångväg från hemmet var vi mitt ute på en grusväg vid ett oändligt och illgult rapsfält. Ganska snart kom det både harar och rådjur springande. De glodde på oss - vi glodde på dem. Och njöt av att vi inte gick omkring på smutsgråa trottoarer bland sinnessjuka och andra trevliga människor (jo, det var faktiskt väldigt många sådana där vi bodde förut) utan ute i den vackra naturen i detta Sveriges bästa landskap; Skaune. Tänkte ta en fin bild men glömde kameran. Aja, det kommer fler chanser.

På tal om lannet var jag på Ven i jobbet i tisdags. Halv storm var det på väg dit och bilen var helt översköljd av saltvatten från vågorna som slog in över relingen. Det kändes definitivt inte som att jobba när jag körde runt på vackra Ven med bil. Har ni gjort det någon gång? Nej, och gör inte det heller. 1000 svenska riksdaler får man hosta upp för en tur- och returresa. Tror inte att de vill ha bilar där. Jag blev dessutom fotad för tidningen Lantliv (haha) när vi satt och åt på ett av caféerna. Kommer ut om ett år, inte särskilt troligt att jag lär få se bilderna någonsin eftersom jag omöjligt kommer att komma ihåg det. Anyway, det var rena nöjet att hälsa på gamla, äkta Venbor. Usch för att vara inflyttad Venbo förresten. Naturligtvis har alla koll på alla eftersom invånarantalet (vintertid) ligger runt 300 personer, och gud nåde den som sticker fram hakan och inte är tredje generationens Venbo, eller minst född och uppvuxen där. Nej, som nykomling eller sommargäst får du se till att sköta dig! Att leta adresser på Ven är heller inget lätt kan jag berätta eftersom knappt ens vart femte hus har något nummer. Det blev alltså nästan offroad driving när man skulle vända på någon liten grusväg. Ett stup ner mot havet på ena sidan och en hög häck på den andra, men eftersom jag sitter här förstår ni ju att jag undvek att köra över kanten i alla fall.

Igår var vi en sväng på Lundakarnevalen. Vilken besvikelse det var. Jag hade verkligen inga förutfattade meningar om vad det var för något och ändå blev jag besviken, det var inte dåligt. Det hade med största sannolikhet varit ganska roligt om det inte hade varit så dåligt planerat. Det var alldeles för mycket folk för att de som arrangerat karnevalen skulle kunna hantera det. Det var två timmars kö för att köpa en öl. (Nej, ingen överdrift, snarare motsatsen). Det var en halvtimmes kö till sockervadd. Och dessutom tog sockret slut. Det var en kvarts kö till varje aktivitet i övrigt. Faktum är att kortaste kön var till toaletterna, för det fanns faktiskt tillräckligt av dem. Nej, första, sista och enda gången jag åker på Lundakarnevalen var igår. Lite trist, för det var verkligen ett trevligt initiativ av Anna. Kvällen började dock mycket trevligt med att vi tillsammans med Anna, Annika, Patrik och Marcus och deras vänner var och åt grilltallrik på någon uteservering. Tyvärr var hela Lund på fötter igår och därför var det svårt att hitta någonstans att sitta även efter att vi (ganska snabbt) gett upp det här med festivalen och ville gå och ta en öl någonstans. Till sist hittade vi ett öltält där vi tryckte ner oss men då hade vi tyvärr tappat Anna och Patrik på vägen (och några fler också som vi inte kände). Det blev en ganska tidig kväll och sedan körde vi tillsammans med Annika och Marcus inom McDonald´s när vi återvände till vår egen kära stad. Lund är jättemysigt, men jag föredrar Helsingborg. Det gör jag i och för sig framför alla andra svenska städer jag har varit i, och det är faktiskt de flesta.

Idag var vi hos farmor och farfar eftersom vi inte ville lämna vår kisse hemma själv som i fredags när farfar fyllde år. Pappa kom också en stund eftersom Christoffer och jag bjöd in honom på skattjakt. För omkring 45 år sedan grävde pappa och hans kompis ner en skatt i en glasburk med lock i farmors trädgård. Idag grävde vi upp den. Redan när jag var liten ville jag och Fia leta efter skatten, men pappa sa då att han redan letat. Han visste var den skulle ligga, men kunde inte hitta den. Christoffer hade en metalldetektor från jobbet och med hjälp av den kunde vi äntligen hitta den försvunna skatten. Mycket av det som fanns i var sådant som mest såg vackert ut för ett barn, men där låg även silverringar, guldkedjor och H55-pengar bland annat. Pappa såg verkligen lycklig ut när han grävde upp sin skatt. Jag tog bilder med mobilen, men det gick visst inte att lägga över i datorn. Suck. Måste i så fall kopiera det till minneskort först, och då måste jag köpa ett sådant...

Min älskade patient fick äntligen lämna djursjukhuset igår! Det var lite tidigare än jag trodde, men inte mindre härligt för det. Så skönt att ha honom hos sig och med egna ögon se hur han mår. Busfröet ville gå ut det första han gjorde. Med tratt och bandage, blåslagen och nyopererad och dessutom halvnaken eftersom de rakat bort massor av päls. Men ut, det ville han ändå. Burvila är det som gäller nu och vi har byggt ihop en bur av kompostgaller där han har allt han behöver; sin filt, lådan och maten. Ska strax gå in och göra fint till honom. Han tycker otroligt synd om sig själv. Inte för att han är skadad och tvingas ha morfinplåster och har fått smärtstillande utskrivet, utan för att han sitter i bur. Det är det värsta. Men det är lika bra han vänjer sig, för där får han bli tills det är dags att ta stygnen den 3 juni. Han får absolut inte hoppa, och därför finns det bara alternativet bur. Om han tar ett rejält skutt kan hela det invändiga såret gå upp och det vill vi inte!

Han ser förjävlig ut på magen, alldeles blåröd och med ett stort operationssår. Han uppskattar heller inte att inte kunna tvätta sig eftersom han är mycket noga med hygienen. Baktassarna och svansen kommer han åt, så de är extremt vältvättade med andra ord.



Ciscos sjukbur. Stackarn, sitta i fängelse.

Trött och tagen Cisco. Kolla magen, ser ganska läskigt ut... Han har heller ingen päls mitt på frambenen, så han ser just nu inte precis ut som han ska göra. Men bara han mår så bra han kan!

Han är piggare idag. Står vid altandörren och vill ut!

Hur mycket är det egentligen möjligt att sakna en liten katt? Här är rent och tyst... och ensamt. Bli bra snart älskade kise så du får komma hem till oss!

Dagens rapport från djursjukhuset var att han mår bättre, blivit lite piggare och till och med ätit lite. Kunde inte ta samtalet eftersom jag satt i möte på jobbet men imorgon måste jag fråga hur länge han ska stanna och om vi i alla fall får komma och hälsa på honom! Vill bara pussa hans mjuka nos och få en Ciscopuss tillbaka.

Min älskade kisse kom gående hem igår kväll när vi skulle gå och lägga oss. Cisco går inte, han springer eller hoppar fram. Jag visste direkt att något var allvarligt fel. När han sedan med dimmig blick bara gick och la sig blev jag ännu säkrare. Vi åkte såklart direkt in till djursjukhuset med honom och på röntgen såg veterinären att bukhinnan spruckit och det vi trott var en svullnad längs ena bakbenet var i själva verket inälvorna som liksom trillade ner... Stackars, stackars älskade katt! Han opererades idag på förmiddagen och man såg att hålet i magen var 8-9 cm långt, men huden var hel. Det blev alltså några timmar på djursjukhuset inatt. Håll alla tummar och tår ni har för att han blir bra igen. Det blir han troligen, men det är en allvarlig skada. Tur att han är försäkrad. Tänk om man inte hade haft råd att rädda honom... jag vill inte ens tänka så långt. Dyrt blir det garanterat ändå, men det är det lilla problemet.

De är verkligen duktiga på djursjukhuset förresten. Förutom att de direkt gjorde allt de kunde för min Cisco och noggrant förklarade skadan, eventuella komplikationer och vad man kan göra ringer de också varje dag som han är inlagd och rapporterar hur han mår. Men inga nyheter är bra nyheter, för de ringer också om han blir sämre...

Stackars älskade katt. Som jag saknar honom. Det är så tyst och lugnt här utan Cisco.

Usch, vad slut man blir av att jobba. När man kommer hem har man ingen ork kvar till att göra något roligt ju. Det är ganska turbulent på jobbet nu också, ingenting verkar fungera som vanligt; från vårdplaneringssystemet till chefer, till samarbete med andra yrkesgrupper... Nya rutiner och nytt folk överallt. Well, det blir säkert bra när de har rumstrerat om färdigt.

Har handlat present till min älskling på nätet nu, han fyller ju år i övermorgon. Hoppas att han kommer att bli glad, och att den hinner levereras tills dess också. Det skulle vara så, men det vet man ju som bekant aldrig. Till helgen blir det tårtkalas i trädgården med hela tjocka släkten. Ska bli trevligt, det är bara förberedelserna som inte är så kul. Baka kakor och köpa tårtor...



Min andra älskling; Mr sovkatt! Kan man se mer avslappnad ut?

Det är något visst med valborg, är det inte? Förutom att det handlar om att fira in våren, så brukar det alltid vara något speciellt som händer. Det hände väl inget speciellt igår, men det var speciellt trevligt! Björn, Sandra, Matos och Dennis kom hit överlastade med mat och sedan tände vi grillen och det blev nästan en ätorgie med grillspett, fläskfilé, texas- och californiasteak, bakad potatis, rösti, bernaisesås, vitlökssås, baguette och sedan efterrätt i form av glass med friterad banan och chokladsås. Väldigt gott, och väldigt trevligt! Sedan blandade vi mojitodrinkar och andra godsaker att dricka och satt sedan och lyssnade på musik och skrattade och pratade tills klockan fyra imorse, då flera av oss varit uppe i nära ett dygn och började bli rätt sömniga...

Vi hade som sagt väldigt kul. Ett exempel för att illustera på vilket sätt:

Matos: Jag pratar ofta om mig själv i vi-form, som om jag vore schitzofren eller något.

Sandra: Ja, men det är du ju. Ibland är du skitsnäll och ibland är du ett jävla rövhål.

Matos: Haha...

Sandra: Äh, jag bara skojade. Du är väl inte så känslig? (att han tar illa upp)

Matos: Jo, på morgonen är jag. Om jag hade träffat mig själv på morgonen hade det blivit slagge.

Sandra: På tal om att vara schitzo...




Matdags i uterummet



Christoffer gör ubåt i stöveln han köpte i Berlin.



Cisco leker med Björn.