...kallar Christoffer det som har varit idag. Och det är ju helt underbart! Inte för varmt, inte för kallt, och perfekt väder att hitta på något i. Så vi hoppade in i bilen och tog oss upp på åsen för lite sommarrodel. Sjukt roligt var det! På sina ställen gick det så fort att man var rädd att ramla av rodeln och det snurrade till i huvudet som när man åker bergochdalbana och det går för fort för att man ska hinna registrera hur saker och ting rör sig... Jag älskar när det går fort! Jag tycker inte om när det snurrar eller att bli kastad hit och dit som en vante i någon karusell, men fart gillar jag, särskilt när jag kan styra det till viss del själv. Man känner hur leendet sprider sig utan att man kan stoppa det! Det bästa som finns i den vägen är förstås att sitta på en häst som ger allt... åh, vad jag saknar ridningen så här i slutet på sommaren när alla stubbfälten sträcker ut sig överallt och den klibbiga värmen släpper.

Vi tog sedan en promenad i Ängelholm som vi kryddade med bulle-med-bulle och chokladmjölk i världens minsta stadspark. Kvällen avslutades sedan med Torinomat som vi tog med oss ner till vårt ställe på stranden och avnjöt i solnedgången. Jag vill ha söndag imorgon med. Jag vill bara vara med min älskling och ta dagen som den kommer; det vill säga hitta på saker men i sin vår takt, utan att stressa. Med detta ville jag egentligen bara säga: Vilken underbar dag detta har varit!

...vad kommer du minnas av den? Jag måste säga att det varit en bra sommar, på fler sätt än på väderfronten, men samtidigt flyter den bara ihop i en enda röra av fester och bad och bilkörning och jobb. Jag kan inte direkt påstå att jag kommer att minnas särskilt mycket av den. Det har varit helt underbart väder, men jag har inte solat sedan början av juli och brännan är därför följdaktligen obefintlig. Jag som var så brun för en gångs skull... Men så är det när man jobbar. Sedan första helgen i juli har det inte varit solväder på helgen. Missförstå mig nu inte, jag definierar inte en bra sommar efter graden av bränna, men det är ett hösttecken att inse att man troligen tagit sista badet och att det inte kommer att bli mer solande (ute i alla fall...) förrän nästa sommar. Det har med andra ord varit psykologisk höst för mig sedan ett bra tag tillbaka. Jag har varit så rädd för att det ska bli höst snart att jag har glömt att njuta av sommaren...

Vad har jag då egentligen gjort i sommar? Det kräver en del eftertanke att svara på den frågan. Två mindre "resor" är allt jag kan komma på att vi gjort i alla fall, den ena till Småland och stugan, den andra... också till Småland och stugan, fast utanför Jönköping och Haralds stuga i det fallet. Och så dagsutflykten till Bakken förstås. Sen som sagt blev det en väldig massa bad i juni och juli, och bara ett enda i augusti. Men med tanke på vädret... man kan ju bara gå ut och ställa sig så blir man ju dyblöt på en minut nu. På jobbet kommer jag att minnas två brukare speciellt, den ena med stor värme, den andra med betydligt mindre... vissa tar man med sig hem, på gott och ont. Här hemma har det grillats en väldig massa, och ute i Norra Häljaröd. Och det har druckits en hel del öl. Sen har jag hunnit med att boka in en resa till Rom med mamma (tredje gången gillt, kanske, kanske att jag verkligen kommer dit den här gången) och ett bröllop med Christoffer! Jag vill väldigt gärna bli fru Nilsson snart, även om jag kanske inte direkt ser fram emot att heta så... Dags för en ny blogg då kanske? Ja, det kan det nog vara, eller så lägger jag ner det här tramset helt, vi får väl se.

...kommer det att stå i våra vigselringar. De kommer vi att byta i min absoluta favoritkyrka; Mariakyrkan i Helsingborg.



Jaha, då var det sagt. Men det är ju knappast en hemlighet längre. Har dock ett par personer kvar att berätta för som inte läser här. Älskar att se folks ögon vidgas när det jag sagt sjunker in, haha. Bäst hittills tyckte jag faktiskt om Viktors reaktion: "Det är stort, det är riktigt stort" sa han. Och ja, det är det.

Ett lyckligt äktenskap kräver att man förälskar sig många gånger och varje gång i samma person. / Mignon McLaughlin

Ja, precis så är det. Inte för att vi är gifta, men vi lever ju ihop och jag är verkligen fortfarande förälskad i min prins av just den anledningen. Varje liten positiv händelse i vårt gemensamma liv gör att jag blir lika kär i honom igen som jag blev den första gången. Sedan kommer jag kanske aldrig uppleva en sådan natt igen som den vi hade i Sjunkamossa, men jag älskar honom bara mer och mer med tiden. Åtminstone tror jag det, men det är inte helt säkert att det är möjligt...

...blogga, men det går tyvärr inte. Det finns bara en sak som jag har lust att skriva om, och det har jag inte lust att skriva om här. Just nu.

... definitivt. Både ute på gräsmattan som liknar en afrikansk savann mer än en frodig fotbollsplan (som väl är idealet?) och på bloggen. Det ligger nära till hand att skylla på värmen, så det gör jag; det är för varmt och soligt för att blogga. Så var det med det. Räkna med en revival när det blir höst.

Idag ska vi ta första steget mot att planera för något ganska stort som komma skall i vår/sommar. Nej, jag är inte gravid och det är ingen klädkollektion heller. Så vad kan detta vara? Inte alltför svårt att gissa kanske.

...sees you. Inte för att jag brukar syssla med saker jag inte ska på arbetstid, utom möjligen att skicka ett eller annat sms, men fick i veckan veta vad jag redan anat; de har full koll på allt man gör på datorn på jobbet. Klart som fan att de kollar vilka internetsidor man är inne på, men tydligen har de full koll på vilken minut man går in på vilket vårdtagare i omsorgssystemet och om man är aktiv eller passiv... helt full koll med andra ord. Jag känner mig skyldig fast jag bara gör vad jag ska. Jag hatar att vara övervakad, men det är man ju i alla fall nästan varje sekund utan att ens alltid veta om det. På bussen från stationen till jobbet är man exempelvis kameraövervakad, och antagligen på tåget också. På jobbet har de koll på vilken bil jag kör, när och vart, vad jag gör på datorn och vilka samtal jag ringer/tar emot. Det registreras varje gång jag drar mitt kontokort någonstans i världen eller när jag tar ut kontanter. Mina mobiltelefonsamtal kan avlyssnas hur lätt som helst och grannarna hör vad jag säger när jag pratar i min egen trädgård. Man ska inte gå runt och tro att man är anonym och hemlig på något sätt. Det gäller bara att hoppas att det inte är någon som är intresserad av mina förehavanden eftersom man lämnar digitala spår efter sig vart man än går.

Och för att då riktigt toppa detta så skaffar man en blogg och skriver ner det som den som är nyfiken möjligen kan ha missat. Man är rätt dum. 

Kanske ett av världens bästa festställen? I vilket fall hade vi en helt grymt härlig heldag i lördags. Den hade allt, fan ta mig! Först lyckades vi inte hålla ihop den skara med helt, totalt olika människor som vi hade släpat med oss fast vi befann oss på ett högst begränsat område; mitt kära gamla jobb Aurora. Jag tänkte i mitt stilla sinne att detta skulle komma att bli en mycket jobbig dag, men den blev istället perfekt. Inte minst för att jag hade i stort sett alla mina vänner där. Närapå i alla fall.

När vi väl kom till Bakken försvann bara Dennis och hans kompis Kaj för att tömma ett flak liggande på rygg i solen i skogen. Vi andra åkte karuseller för fullt. Eller ja... de som nu gillar sånt. En annan stod mest som en förälder med tjugotalet väskor på axlarna, men det var ju självförvållat. Skönt att Emelie hade en mage som hindrade henne att följa med så jag slapp stå där själv. God lord så jävla varmt det var! Sedan blev det buffé som jag toppade med sockervadd. Äntligen sockervadd, efter Lundakarnevalens misslyckade försök att få tag på lite! Däremellan var det förstås massor av öl åt alla och när Dennis och Kaj hade tömt flaket så mycket att det inte var lönt att behålla kartongen joinade dem oss också på Bakken... lite lagom lulliga förstås. Sedan blev det fotboll för somliga och andra tog en promenad. Det var dock så hett att Emelie höll på att få bära mig tillbaka. Därav föddes idén med att leta efter kusten och havet. Vi tog med en jättelik "volleyboll" som Dennis inhandlade för dyra pengar och begav oss iväg för att leta efter vattnet, och hittade det utan missöden. Inte illa gjort!

Det var nu bara jag, Christoffer, Dennis och Matos som vågade oss på att hoppa i plurret och de sistnämnda tre gjorde det i underkläderna. Bara jag hade varit klok nog att ta på mig bikinin under men å andra sidan hade jag inga underkläder att ta på mig sen, så det var en aning kallt när vi återvände till Bakken för rond två. Då kastade Emelie och Jan in handduken och begav sig hemåt och Zurka och Emelie hade gett sig av redan på eftermiddagen, men annars var gänget intakt ända till stängning när vi alla hoppade på tåget hem. Innan dess hann vi med mera öl och shotbrickor, karuseller och dansk allsång på någon av barerna. På tåget hem började Dennis montera ner det skruv för skruv. "Man måste ju ha något att göra på jobbet imorgon!" När vi kom till Helsingborg igen var det min och Christoffers tur att ge upp och vi hoppade in i en taxi medan resten fortsatte hos Dennis till gud vet när på morgonen.

Låter det inte som en härlig dag? Det var det. Den kommer troligen att gå till historien som sommaren 2010 års roligaste dag, i alla fall för mig. 




Tack alla fina vänner för en underbar dag!

Har varit en ganska tuff vecka på jobb och jag har haft för lite ork att ta tag i saker där har det känts som, men idag var det en riktigt bra dag. Till att börja med fick jag förlängt lite till, jag har fått mycket gjort och sedan har jag varit på Ven igen. Helt rätt väder för det! Tog min cykel och gav mig ut bland fälten och längs grusvägarna för att leta efter hus som saknade nummer. Snälla, inför husnummerobligatorium på Ven, det skulle göra mitt liv lättare! Eller i alla fall mitt jobb. Fick vänta en stund på båten hem så då passade jag på att äta min lunch på stranden och sedan kunde jag lägga mig och sola lite. Det kallar jag en bra dag på jobbet! Förvisso kan man nog säga att det var min lunchrast men ändå... turisterna betalar för att cykla runt på Ven och jag får betalt för det. Inte fel!

Ikväll har mamsen hållit mig sällskap medan Christoffer är och festar loss med jobbarkompisarna. Trevligt, trevligt. Men nu är det dags för sängen, för imorgon ska jävlar i det också bli en bra dag! Då drar hela gänget till Bakken. Soligt och varmt skulle det bli, helt perfekt. Fram med solkrämen, ölen och sockervadden!

Som precis alla andras kanske? Midsommar? Jag låter för övrigt bilderna tala.


Lek kring midsommarstången på Ringstorps sommarstad. Jag gillar posen... haha.

Notera skeden i Christoffer mun. "Ey, domaren!" var kommentaren när Dennis låtsasfarsa fuskade i midsommarleken. Notera även hans val av tröja...



Jag ser ut att vilja komma så långt bort som möjligt från min bordherre. Riktigt så illa var det inte, men så sugen på att posa med honom var jag inte heller...

Alla andra äter jordgubbar. Dennis? Ja, han njuter av livet.



Har ni sett så sött? Dennis bjöd upp sin mamma till en dans.



Christoffer och Sandra sjunger fyllevisor. Och ja, det lät lika illa som det ser ut att göra.



Min vackra älskling. Mitt allt!

Well, jag ska inte säga att allt helt plötsligt har blivit lätt, men nu känner jag mig ändå ganska trygg på jobbet. Sommarvikarierna frågar mig hur man gör. Mig?! Hallå?! Jag kan ju ingenting. Men jo, det kan jag tydligen visst det. Jag vet inte allt, god no, jag hade så sent som i veckan Christina med mig på en vårdplanering som jag inte kunde reda ut själv, men jag klarar de vardagliga arbetet utan att en ångestattack varje gång någon vill att jag ska ordna något. Jag känner mig faktiskt rätt duktig. Jag tycker dessutom så himla mycket om mina underbara kollegor! De är helt fantastiska. Idag var vi och käkade på Tomatens hus (har ni inte varit där så besök det, helt underbart mysigt) och bara umgicks på en långlunch. Vi är ganska bra på att hitta på sånt. Det var Lotta som bara fick den idéen och genast var alla som kunde med.

Imorgon är det midsommar. Då bär det av till Dennis kolonistuga. Om jag känner folket rätt kommer vi att vara uppe hela natten och dricka sprit och äta jordgubbar och i bästa fall kommer vi hinna med första morgontåget hem. Jag vet redan hur jag kommer att må på lördag. Well, well, det är bara midsommar en gång om året!

Synd bara att vi var hos Annika till halv fyra på morgonen i lördags också. Himla trevlig kväll som började med knyte och slutade med tryckare. Jo, riktiga tryckare, som på lågstadiedisco! Och att vi var mycket trötta. Både Annika och Marcus är föresten väldigt härliga människor, och de andra som var med är definitivt också trevliga. Synd att inte Anna och Patrik kunde, men det ger ju oss å andra sidan en anledning att göra om det hela. Och då vill jag ha mera underbart goda kamben!

Det är något magiskt med midsommar, är det inte det? Så här såg det ut förra året:



Zurka, Harald, jag, Christoffer. En jävligt rolig resa, men stressig! Prag tur och retur med bil på tre dygn. Faktiskt skönt att slippa åka iväg i år. Fast ändå... resa är det roligaste som finns!

Ja, det är sommar. Vem har tid att blogga? Det finns saker som jobb, som varit rätt tufft senaste tiden, och det finns vänner och släktingar och en underbar pojkvän som redan får för lite tid. Var i Småland i helgen. Nostalgi. Har inte varit i farmor och farfars stuga på många år och ändå var allt som vanligt. Hela "Småland" (som för mig inte innebär landskapet utan stugan, kusinerna och skogarna kring Älmhult) var som vanligt, förutom att det var väldigt mycket färre träd. Gudruns fel såklart. Christoffer tyckte nog att det var trevligt, men han kan knappast förstå vad ställena betyder för mig. Fia vet nog, som vi lekte där uppe i skogen när vi var små!

I måndags unnade vi oss riktig vardagslyx. Klas hade ställt bilen på en parkering på Kastrup som kostade 200 dkr per dygn och ville helst att vi skulle hämta den innan han kommer hem från USA i mitten av juli. Well, det kan jag förstå. Efter jobbet i måndags tog vi alltså bilen över bron till Kastrup, hämtade Mercan och körde sedan in i Malmö och käkade kvällsmat på Jensen´s. Köpte en trerätter meny med nachotallrik till förrätt, grillburgare till huvudrätt och jordgubbar med mjukglass och chokladsås till efterrätt. Mmmmmmm, så jävla gott det var! Trodde jag skulle spy så mätt jag var när vi gick därifrån. Blev en del mil den dagen också. Hemifrån till jobbet, från jobbet och hem, till Kastrup, till Malmö, till Norra Häljaröd, till Kattarp. Och sedan körde jag i jobbet också förstås. Fuck you miljöpartiet och ännu mer höjda bensinskatter, köra bil kommer jag aldrig sluta med!

Fick lite åldernoja där uppe i skogarna i Småland. Särskilt efter att ha firat en student också. Men, Emelie sa det bättre i ett sms till mig för en vecka sen än jag kunde hittat på själv:

"Jaha. Idag va det 4 år sen vi tog studenten. Helt galet. Jag ska bli mamma å du är utbildad å har heltidsjobb som till på köpet är det du pluggat till. Fy fan vad vi är bra!"

Helt rätt vännen; FY FAN VAD VI ÄR BRA!

...har jag en gång kallat honom i den här bloggen. Och citerat samma låt, eftersom den exakt beskriver anledningen till att jag har en blogg:

Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas då och då av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.

Precis så är det. Den fetstilta raden borde kanske citeras någonstans i designen av den här bloggen, för det är anledningen till att den existerar. Vad vill jag förklara då? Det skiftar, men det är alltid så kallat djupt. Vilket absolut inte innebär att varje inlägg är i den stilen. Jag kan också drabbas av lusten att förklara för någon specifik person. Ofta någon som jag upplever har missförstått mig, men som jag ser upp till. Jag respekterar de allra flesta människor, och erkänner gärna att andra vet bättre, men det är mycket få jag ser upp till. Det har genom livet funnits några stycken. Ingen av dem läser min blogg, det vågar jag sätta det mesta på. Synd. Fast det finns en som gör och gjorde det; Christoffer. Och det var också så han började upptäcka att det inte bara finns tomrum innanför mitt skallben.

Nu är det nog bäst att jag inte går djupare. Det här är en offentlig blogg, och jag skulle lätt kunna bli lite för personlig. Vilket upphovsmakaren till ovanstående rader också gärna blir. Visst ser han ut som en luffare, och han är troligen inte någon särskilt lycklig människa, men han vet hur man hanterar svenska språket med en finess som få personer har. Han kan som ingen annan förmedla en stor och komplex känsla, som du bara förstår om du upplevt den, med några få ord. Winnerbäck är det givetvis vi talar om.

Vilken underbar helg det har varit! I fredags kväll grillade vi ute i Norra Häljaröd och kom då fram till att vi skulle komma dit igen på lördag förmiddag för en båttur. En båttur låter ju trevligt, tills jag fick se båten... 40 kilo lätt och uppblåsbar (tänk Greenpeace-båt). Maxlast 300 kg. Klas + Christoffer + Anna + utombordare + bensin = minst 300 kg. Well, jag trodde att vi skulle trilla i redan innan vi kom ut på havet, men det gjorde vi inte. Väl ute på havet var det ju dock ganska nära både en och två gånger. Särskilt när Chritoffer vänder båtsidan mot en våg... verkligen en skitbra idé. Flytvästar är ju för mesar. Särskilt som jag är en sådan fisk... eller inte. Men roligt hade vi! Jag satt i fören och varje gång båten slog ner i en våg fick jag en kaskad av vatten över mig. Jag var helt dyblöt så när vi kom in på grunt vatten hoppade jag i och drog in de andra två. Sedan passade jag på att ta ett premiärdopp. Var tvungen att gå upp och värma mig i bilen för att sluta hacka tänder. Under tiden körde Christoffer runt i cirklar och hade hur kul som helst. Eftersom jag trodde att man åker båt för att slippa bli våt så hade jag kläder på mig (men klokt nog bikini under). Jag fick låna kläder av Klas (!) för att slippa åka hem naken insvept i en handduk. 3XL, just my size.

Igår kväll träffade vi först Matos för korvgrillning och sedan gick jag för att träffa Anna och Therese, hennes kompis. Vi hade riktigt mysigt i solen på Bunker Bar. Jag beställde spätta och fick in en hel fisk minus huvud och fenor. Dyrt men värt sitt pris! Sedan får man ju räkna med att betala för den fantastiska utsikten och stämningen också. Helsingborg är, återigen, en riktig sommarstad. Sådant borde man unna sig oftare, det var hur trevligt som helst. Därefter fortsatte jag kvällen hemma hos Matos med Christoffer och Zurka. Sedan drog vi vidare till Viktor där Danne och Rebecka också var. Jag och Christoffer kom hem med första tåget klockan fem imorse när det redan var fullt dagsljus. Tala om en händelserik lördag! Den hade ju sitt pris i form av lätt bakfylla och trötthet, men vad gör det? Nu har vi precis kommit hem från släktkalas i Raus som jag mestadels ägnade åt att joja. Nu blir det hemmagjorda hamburgare på grillen. Livet är rätt gött ibland!

Just nu har jag stor lust att vara lite djup... men faktum är att jag inte har något att säga egentligen. Eller i alla fall inget som passar på en blogg. Smått irriterande. Denna plötsliga lust att fundera över livet kommer sig eventuellt av att just ha lyssnat på Brothers in arms med Dire Straights, den brukar ha den påverkan. Uppenbarligen har fler känt så eftersom någon jag känner körde två varv extra i rondellen med tårar i ögonen när han lyssnade på gitarrsolot. Nej, det är inte Christoffer, han får inte tårar i ögonen av musik. Den musiken han vanligen lyssnar på ger en dessutom mer lust att slåss än att gråta.

Jag har sådan lust att vara ledig. Ligga i trädgården och sola och läsa Människor som gått till överdrift och skratta ihjäl mig eller Den förlorade symbolen och bli allmänbildad. Håller just nu på att läsa båda, dagligen, men det är inte precis någon risk att blanda ihop handlingen. Särskilt som den ena saknar handling. Fast egentligen tycker jag om att gå till jobbet, och det gäller väl att njuta så länge man har ett. Känns härligt att ha ett jobb som jag trivs med och som jag ändå känner att jag börjar kunna hantera något så när vid det här laget. Känns bra med härliga arbetskamrater och en förstående chef. På tal om jobbet så gick det inte så bra med vår matchmaking. Well, värt ett försök som sagt. Våra "kärleksobjekt" var tyvärr alltför olika, tror jag.

På tal om förstående chef som knappt förstod frågan om det var okej att komma mitt i borådet (mötet vi har varje torsdag) så var jag med Cisco på återbesök och stygntagning på djursjukhuset imorse. Det gjorde ont på min stackars kille när de drog stygnen och han tittade på mig som "Hur kan du hålla fast mig medan de gör detta?". Ändå jamade han bara och försökte slingra sig. Inte en tanke hade han på att bita eller klösa mig. Djursjukvårdaren frågade: "Är han alltid såhär snäll?". Faktum är att ja, det är han, eftersom han har en fantastisk tilltro till människor och till mig. Underbara lilla katt! På måndag åker han under kniven igen. Stackarn, nu är det dags att kapa kulorna. Sen ska han slippa veterinären för ett bra tag framöver hoppas jag. För hans skull och för plånbokens.

Då har jag och Emelie blivit matchmakers. Våra respektive arbetskamrater har redan hunnit snacka i telefon och det skulle visst bli bio och middag ikväll. Vi får väl se hur det går!

Nuförtiden räknar jag mig till de där som så vackert kallades "bönner" när man var yngre, och trivs helt finemang med det. Var ute och gick igår och bara tio minuters gångväg från hemmet var vi mitt ute på en grusväg vid ett oändligt och illgult rapsfält. Ganska snart kom det både harar och rådjur springande. De glodde på oss - vi glodde på dem. Och njöt av att vi inte gick omkring på smutsgråa trottoarer bland sinnessjuka och andra trevliga människor (jo, det var faktiskt väldigt många sådana där vi bodde förut) utan ute i den vackra naturen i detta Sveriges bästa landskap; Skaune. Tänkte ta en fin bild men glömde kameran. Aja, det kommer fler chanser.

På tal om lannet var jag på Ven i jobbet i tisdags. Halv storm var det på väg dit och bilen var helt översköljd av saltvatten från vågorna som slog in över relingen. Det kändes definitivt inte som att jobba när jag körde runt på vackra Ven med bil. Har ni gjort det någon gång? Nej, och gör inte det heller. 1000 svenska riksdaler får man hosta upp för en tur- och returresa. Tror inte att de vill ha bilar där. Jag blev dessutom fotad för tidningen Lantliv (haha) när vi satt och åt på ett av caféerna. Kommer ut om ett år, inte särskilt troligt att jag lär få se bilderna någonsin eftersom jag omöjligt kommer att komma ihåg det. Anyway, det var rena nöjet att hälsa på gamla, äkta Venbor. Usch för att vara inflyttad Venbo förresten. Naturligtvis har alla koll på alla eftersom invånarantalet (vintertid) ligger runt 300 personer, och gud nåde den som sticker fram hakan och inte är tredje generationens Venbo, eller minst född och uppvuxen där. Nej, som nykomling eller sommargäst får du se till att sköta dig! Att leta adresser på Ven är heller inget lätt kan jag berätta eftersom knappt ens vart femte hus har något nummer. Det blev alltså nästan offroad driving när man skulle vända på någon liten grusväg. Ett stup ner mot havet på ena sidan och en hög häck på den andra, men eftersom jag sitter här förstår ni ju att jag undvek att köra över kanten i alla fall.

Igår var vi en sväng på Lundakarnevalen. Vilken besvikelse det var. Jag hade verkligen inga förutfattade meningar om vad det var för något och ändå blev jag besviken, det var inte dåligt. Det hade med största sannolikhet varit ganska roligt om det inte hade varit så dåligt planerat. Det var alldeles för mycket folk för att de som arrangerat karnevalen skulle kunna hantera det. Det var två timmars kö för att köpa en öl. (Nej, ingen överdrift, snarare motsatsen). Det var en halvtimmes kö till sockervadd. Och dessutom tog sockret slut. Det var en kvarts kö till varje aktivitet i övrigt. Faktum är att kortaste kön var till toaletterna, för det fanns faktiskt tillräckligt av dem. Nej, första, sista och enda gången jag åker på Lundakarnevalen var igår. Lite trist, för det var verkligen ett trevligt initiativ av Anna. Kvällen började dock mycket trevligt med att vi tillsammans med Anna, Annika, Patrik och Marcus och deras vänner var och åt grilltallrik på någon uteservering. Tyvärr var hela Lund på fötter igår och därför var det svårt att hitta någonstans att sitta även efter att vi (ganska snabbt) gett upp det här med festivalen och ville gå och ta en öl någonstans. Till sist hittade vi ett öltält där vi tryckte ner oss men då hade vi tyvärr tappat Anna och Patrik på vägen (och några fler också som vi inte kände). Det blev en ganska tidig kväll och sedan körde vi tillsammans med Annika och Marcus inom McDonald´s när vi återvände till vår egen kära stad. Lund är jättemysigt, men jag föredrar Helsingborg. Det gör jag i och för sig framför alla andra svenska städer jag har varit i, och det är faktiskt de flesta.

Idag var vi hos farmor och farfar eftersom vi inte ville lämna vår kisse hemma själv som i fredags när farfar fyllde år. Pappa kom också en stund eftersom Christoffer och jag bjöd in honom på skattjakt. För omkring 45 år sedan grävde pappa och hans kompis ner en skatt i en glasburk med lock i farmors trädgård. Idag grävde vi upp den. Redan när jag var liten ville jag och Fia leta efter skatten, men pappa sa då att han redan letat. Han visste var den skulle ligga, men kunde inte hitta den. Christoffer hade en metalldetektor från jobbet och med hjälp av den kunde vi äntligen hitta den försvunna skatten. Mycket av det som fanns i var sådant som mest såg vackert ut för ett barn, men där låg även silverringar, guldkedjor och H55-pengar bland annat. Pappa såg verkligen lycklig ut när han grävde upp sin skatt. Jag tog bilder med mobilen, men det gick visst inte att lägga över i datorn. Suck. Måste i så fall kopiera det till minneskort först, och då måste jag köpa ett sådant...

Min älskade patient fick äntligen lämna djursjukhuset igår! Det var lite tidigare än jag trodde, men inte mindre härligt för det. Så skönt att ha honom hos sig och med egna ögon se hur han mår. Busfröet ville gå ut det första han gjorde. Med tratt och bandage, blåslagen och nyopererad och dessutom halvnaken eftersom de rakat bort massor av päls. Men ut, det ville han ändå. Burvila är det som gäller nu och vi har byggt ihop en bur av kompostgaller där han har allt han behöver; sin filt, lådan och maten. Ska strax gå in och göra fint till honom. Han tycker otroligt synd om sig själv. Inte för att han är skadad och tvingas ha morfinplåster och har fått smärtstillande utskrivet, utan för att han sitter i bur. Det är det värsta. Men det är lika bra han vänjer sig, för där får han bli tills det är dags att ta stygnen den 3 juni. Han får absolut inte hoppa, och därför finns det bara alternativet bur. Om han tar ett rejält skutt kan hela det invändiga såret gå upp och det vill vi inte!

Han ser förjävlig ut på magen, alldeles blåröd och med ett stort operationssår. Han uppskattar heller inte att inte kunna tvätta sig eftersom han är mycket noga med hygienen. Baktassarna och svansen kommer han åt, så de är extremt vältvättade med andra ord.



Ciscos sjukbur. Stackarn, sitta i fängelse.

Trött och tagen Cisco. Kolla magen, ser ganska läskigt ut... Han har heller ingen päls mitt på frambenen, så han ser just nu inte precis ut som han ska göra. Men bara han mår så bra han kan!

Han är piggare idag. Står vid altandörren och vill ut!

Hur mycket är det egentligen möjligt att sakna en liten katt? Här är rent och tyst... och ensamt. Bli bra snart älskade kise så du får komma hem till oss!

Dagens rapport från djursjukhuset var att han mår bättre, blivit lite piggare och till och med ätit lite. Kunde inte ta samtalet eftersom jag satt i möte på jobbet men imorgon måste jag fråga hur länge han ska stanna och om vi i alla fall får komma och hälsa på honom! Vill bara pussa hans mjuka nos och få en Ciscopuss tillbaka.

Min älskade kisse kom gående hem igår kväll när vi skulle gå och lägga oss. Cisco går inte, han springer eller hoppar fram. Jag visste direkt att något var allvarligt fel. När han sedan med dimmig blick bara gick och la sig blev jag ännu säkrare. Vi åkte såklart direkt in till djursjukhuset med honom och på röntgen såg veterinären att bukhinnan spruckit och det vi trott var en svullnad längs ena bakbenet var i själva verket inälvorna som liksom trillade ner... Stackars, stackars älskade katt! Han opererades idag på förmiddagen och man såg att hålet i magen var 8-9 cm långt, men huden var hel. Det blev alltså några timmar på djursjukhuset inatt. Håll alla tummar och tår ni har för att han blir bra igen. Det blir han troligen, men det är en allvarlig skada. Tur att han är försäkrad. Tänk om man inte hade haft råd att rädda honom... jag vill inte ens tänka så långt. Dyrt blir det garanterat ändå, men det är det lilla problemet.

De är verkligen duktiga på djursjukhuset förresten. Förutom att de direkt gjorde allt de kunde för min Cisco och noggrant förklarade skadan, eventuella komplikationer och vad man kan göra ringer de också varje dag som han är inlagd och rapporterar hur han mår. Men inga nyheter är bra nyheter, för de ringer också om han blir sämre...

Stackars älskade katt. Som jag saknar honom. Det är så tyst och lugnt här utan Cisco.