Jag och Christoffer var i Sjunkamossa utanför Eket från fredag kväll till söndag kväll. Jag skulle kunna säga tusen saker om vad vi gjorde (i princip ingenting), hur fruktansvärt dött Örkelljunga är (town of Ågren) och hur hans farmor och farfar följde oss till stugan och visade oss hur allting skulle skötas för att sedan köra hem igen (hur gulliga som helst) eller hur jah spydde av kinamaten vi käkade. Men jag kan inte ens tänka på det.

Inatt upplevde jag utan tvekan den bästa stunden i mitt liv. Jag kan inte förklara i ord vad som hände för ni kommer aldrig, aldrig att förstå. Det går inte. Ingen jag känner har beskrivit någonting åt det här hållet för mig och jag har inte ens sett det på film. Trots att det inte går ska jag försöka, för jag vill tala om vad äkta närhet är. Ja, det är väl en bra intention i alla fall?
Vi började med att diskutera tre små ord som ingen av oss var beredda att uttala redan eftersom vi ville spara dem till de allra starkaste av känslor som vi ändå trots allt kände var på väg. Vad ska man säga när man känner det om man redan uttalat orden när man egentligen bara tyckte om väldigt mycket? Därifrån ledde det flera timmar långa samtalet vidare och blev allt mer djupgående och kom allt mer att handla om våra känslor för varandra. Vad som skedde med oss där och då kan ingen, ingen, som inte själv varit med om det förstå. Det var inte vanlig närhet och kramar (som kan vara nog så underbart och kännas som det bästa i livet) och det handlade definitivt inte om sex utan om en närhet som var så stor att vi upphörde att vara två personer. Jag tappade bort mig själv och visste inte vem jag var, var jag var eller hur jag hamnat där, bara att Christoffer var där. Jag visste inte ens om jag själv var där. Vi fyllde i varandras meningar och det kändes som att allt vi var, var tankar och känslor. Det gick inte att komma fysikt tillräckligt nära för att matcha det ens. Inte en chans.
Men för fan människa, skärp dig, du låter som en dålig kioskroman! tänker ni. Varsågoda att tänka så om ni vill. Närhet och ingenting annat än det, var vad det handlade om. Kärlek. Vad vi fick uppleva inatt är något som majoriteten av alla människor går igenom hela livet utan att uppleva.
Jag kommer aldrig, så länge jag lever, glömma hur han sedan mitt i allt som hände när vi var så nära varandra två människor kan komma, såg på mig med glittrande ögon i mörkret och sa: "Anna. Jag älskar dig" Aldrig har någon sagt någonting till mig med det allvaret i rösten och i ögonen och aldrig har jag reagerat så. Jag kunde bara svara "Jag älskar dig med" innan jag brast i gråt. Det fanns ingen anledning, men stämningen i den stunden var det starkaste jag upplevt någonsin och förmodligen också kommer att uppleva. Jag tror inte på ödet och sånt trams, men detta var näst intill en religiös upplevelse. Det magiska i situationen var att han upplevde exakt samma känsla av att vi befann oss i varandras medvetanden. Vi var båda två lika totalt blottlagda inför varandra på alla sätt.
Efter detta är jag fast. Vad han än bad mig just nu så skulle jag göra det. Det är inte på skämt eller tomma ord utan blodigt allvar. Jag är kär, och det var en känsla som växte fram under de här timmarna, men faktum är att det bara är en bonus. Så som jag, och vi, känner nu skulle vi kunna tillbringa resten av livet tillsammans. Jag hade nästan tårar i ögonen när han lämnade av mig och körde härifrån.
Vad fan är det som händer?!

Att jag ens skriver det här. Varför? Ingen aning. Men jag har lärt mig en sak på sistone; öppenhet är en positiv egenskap och jag skiter i vad ni tycker om vad som står här ovan. För mig var det den bästa stunden i livet och den förändrade mig. Ingen kan någonsin ta ifrån oss den här natten.