Så fin är vår "lilla" häst nu. Och ännu vackrare ska hon bli!
Har inte blivit så mycket ridande i helgen. Äh, det tar vi igen sen när vi kan sätta igång henne på allvar.

Var och fick armarna vridna ur led och blev bestulen på 320 kr idag i Ödåkra. Alltså, det var inte så allvarligt som det lät men mycket roligare. Ett tag i alla fall.
Jasså, så djungeltelegrafen gick varm redan idag? Mhm, jaja, det var lika bra. Vad jag älskade med gårdagen var att jag kunde släppa allt där ett tag. Det fick man som vanligt i nacken idag i form av känslor men det hör till verkar det som. Men fan då. Ett steg fram, två tillbaka känns det som jag tar. Fast egentligen kanske det är ett steg fram och ett halvt tillbaka? Jag hoppas det.
Trots allt har jag kommit en bra bit på vägen. Ändå kan jag bli kall emellanåt fortfarande när telefonen ringer eller det säger "di-di-di" på msn.
Jag har lärt mig att man får gråta eller njuta en dag i sänder så då gör jag väl det. Igår njöt jag, idag gråter jag. Jaha, då får vi se vad jag gör imorgon då? Jag shoppar med Fredrik, det gör jag! Haha. Lite terapi, lite vardag. Det behövs.

För att bli lite djup och helt allvarlig nu:
Som Lars Winnerbäck säger: "Jag är en av alla dem som skrivit ner sin hemlighet för många gånger, minst hundra gånger om. Men jag är en av alla dem som drabbas då och då av nåt jag vill förklara. Och jag är en av alla dem som faktiskt aldrig bara ville vara, en av alla dem."
Det är därför den här bloggen existerar, för att jag helt enkelt måste säga det. För att jag vill väcka känslor. Vad det är jag måste säga vet jag inte riktigt, men skriva är väl min terapi på något sätt. Sen kan jag inte skriva vad jag vill här, det är en öppen blogg. Jag skulle kunna lösenordsskydda den och bara ge lösenordet till de jag vill ska läsa men då förlorar den sin tjuskraft på nåt sätt. Jag vill att de som inte får läsa den ska läsa den ändå, på nåt sätt. Jag vill föreställa mig att folk faktiskt sätter värde på att det som står här, att det betyder nåt för nån. Rolig läsning bara eller ett intresse för vad som sker i mitt liv, jag ger fan i anledningen.
Ibland känner jag för att skrika ut till hela världen hur jag känner men eftersom jag är en ganska behärskad människa så gör jag naturligtvis inte det. Jag vill skriva så att den som läser känner vad jag känner... och ändå gör jag aldrig det för så personlig vill jag inte bli. Jag vrider det till lite galghumor istället så gott det går. Zandro är bäst på det men jag försöker.
Jag är en nattmänniska. Det är på nätterna jag lever, tänker, känner. Det är med mörkret tankarna kommer och ändå tycker jag inte ens om mörker. Jag är nog mer jag på natten än på dagen. Ta en promenad med mig när ingen annan är vaken om du vill veta hur jag tänker. Hm, ja så är det nog. Ligg i min säng och prata bort natten med mig om du vill veta vem jag är.
Jag vill ha någon jag kan dela allt med. Kommer jag någonsin finna honom? Ja, det måste jag ju tro att jag kommer, annars får jag aldrig ha brudklänning. Oj, vad seriös jag blev nu.
Vi stannar här, innan jag skriver saker jag inte borde. Haha. Så att jag slipper gå in och radera halva inlägget imorgon och hoppas att inte så många har läst. Gör jag kanske ändå i och för sig.