Ja! (Om det nu är vad jag kan räknas som). Inte nog med att jag känner mig extremt utvilad och på g rent fysiskt idag, jag är dessutom inte arbetslös längre. Just det. Eller rent tekniskt så är jag nog det idag och imorgon också. Men måndag morgon, 8.00 på Myndighetsenheten börjar mitt vuxenliv på riktigt kan man kanske säga. Tänk känslan av att inte längre få ångestkänslor av att se en räkning eller av tänka på att det faktum att högtalarsladden gick sönder på festen innebär att vi måste köpa nya datahögtalare. Tänk att inte vilja skrika när man halar fram kortet på City Gross varje vecka. Det är frihet. Jag säljer så gärna sådan tid som jag just nu gör av med till ingen nytta här, och har kul stora delar av den! Ett bättre uppvaknande än ett telefonsamtal om jobb kan man nog knappt få. (Jo, om min Gou hade legat sidan om mig kanske, men han är och säljer sin tid i Göteborg just nu.) Och Elizabeth frågar om jag är glad! Glad är knappast rätta ordet. Prova överlycklig, extremt lättad, överväldigad...

Detta ska firas med att klorinstäda badrummet och äta frukost (kanske börjar bli dags) och sedan en middag på Cardinal ikväll med mamma och hennes arbetskamrater. Ja, det låter lagom upplyftande i text, men ska bli trevligt! Inte städningen då förstås...