Eftersom det alltid dyker upp konstiga tankar om nätterna satt jag och funderade på att man har minnen av saker som ingen annan i hela världen minns, trots att situationen innefattade en massa olika personer. Som en gång på dagis (jag var fem år) när fröken frågade vad vi ville ha i julklapp efter att vi läst Madickens jul och jag bara lyssnade med ett halvt öra, vilket innebar att jag svarade på vad Madicken, inte jag, ville ha. Jag tyckte det var hemskt att svara "fel", vilket innebär att jag arton år senare fortfarande minns det, men knappast minns en enda av de andra säkert tio personerna i rummet detta. Antagligen hade de glömt det innan vi lämnade ringen. Så minnet är rätt selektivt. Det är ju därför det är kul att prata om saker man upplevt tillsammans, det är alltid någon som upptäckt vad jag har missat och minns vad jag glömt och tvärt om. Jaha, så vad var min poäng med detta då? Ingen alls eller den som jag redan har presenterat.

Jag ska bespara er resonemanget kring den riktigt djupa filosofiska funderingen ifall något verkligen kan sägas ha inträffat om ingen av de närvarande minns det? Fast det har det väl ändå, med tanke på den oförutsägbara "butterflyeffekten". Det som hände kanske påverkade vad som hände sedan och så vidare ända fram tills idag, just nu. Jag avslutar helt enkelt här och går och lägger mig innan jag trasslar in mig mer, med att citera en okänd person ur världshistorien:

Människor kommer att glömma vad du sagt och gjort, men aldrig hur du fått dem att känna.