Well, för att fortsätta ett av nattens teman: att slippa hamna i webbens offentliga rum om man inte bett om det. Jag har inte facebook. Jag vet, det är som att säga att man inte har ett kylskåp hemma. Många vänners föräldrar har det(!) Om jag är så rädd för offentligheten, varför har jag då en blogg? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig faktiskt, men åtminstone är den inte full av andras intriger utan endast av mina egna, haha. Jag slipper logga in och vara rädd för vad någon har skrivit i statusfältet (är någon arg på mig och väljer att tala om det via nätet igen?), överväga om man ska "bli vän med" någon eller låta bli och allt det där andra som en gång i tiden hörde Lunarstorm till. Kära gamla Lunarstorm, skrev in adressen för något halvår sedan bara för att se om sidan verkligen finns kvar (det gör den), haha. Dock tänker jag inte göra om misstaget att gå med i något sådant igen.

Sociala medier som det så vackert heter är fruktansvärt opersonligt och ändå så personligt det kan bli. Man kommer närmare och längre ifrån människor på samma gång än vad man någonsin kan göra i verkliga livet. Lika nära främlingar som vänner, är väl en bättre beskrivning. Om någon jag känner vill mig något så får de använda telefonen, vill en främling något så finns bloggen. Bloggen är bara min, och jag bestämmer över den, det kan du aldrig göra på ett community. En illussion av kontroll, om ni så vill. Ändå finns jag lite varstans på facebook; gå på en fest där någon närvarande har kamera och du är med. Vill ni verkligen veta varför jag vägrar registrera mig så kolla www.lamebook.se / www.lamebook.com. Fler argument behövs inte! Haha.