Ja, det är väl på tiden med detta inlägg, eller hur? Så vad kan man säga om sina föräldrar? Allt och inget. Ens föräldrar har alltid funnits där (för de flesta av oss), men hur väl känner de en? Inte så väl som de vill antar jag... haha.

Vi kan väl börja med den enkla; mamma. Sedan jag var liten har det varit mamma och jag på många vis. Vi flyttade från pappas hus när jag var fem år och sedan dess har mitt hem inte varit på Eskilsminne längre. Jag var mest hos mamma, så jag antar att det blir så. Varannan helg hos pappa bygger inget hem där, inte för en femåring i alla fall. Och definitivt inte med den som så småningom blev pappas nya fru i huset. Men tillbaka till mamma. Om man bor bara två personer blir det ju så att man spenderar en hel del tid ihop. Mamma har dessutom varit med mig i stallet tusentals gånger. Hon stod och hoppade i stallgången mitt i vintern medan jag var ute och red, och ibland mockade hon hela stallet för att hålla sig varm... haha. Men hon lät mig i alla fall hålla på med det bästa jag visste, eller ja, kanske vet om vi ska vara noga. Anyway, mitt problem har väl knappast varit att få mammas uppmärksamhet, snarare att avstyra den när det blivit lite väl bra för min smak. Jag jobbar fortfarande på det där då och då... Nu är det enklare, jag svarar helt enkelt i telefonen bara när jag har lust att prata, haha. Mamma vet att om hon vill träffa mig så får hon vara så snäll att tala om det, så ordnar det sig för det mesta rätt snabbt. Hon brukar locka med god mat och att göra tillräckligt för att jag ska få lunch på jobbet dagen efter också. Så lurar man hem Anna till sig en söndags- eller vardagskväll! Mamma och jag har djurintresset gemensamt, och intresset för människor. Mamma är förskolelärare och jag är socionom. Det är väl egentligen inte så mycket mer än klientelet som skiljer om man ska vara lite generell. 



Mamma och Dylan. Det sägs att vi är rätt lika... men neeej, det är vi väl inte?

Så har vi pappa då. Ungefär lika lätt att skriva om som att hitta presenter till - inte alls med andra ord. När jag var liten var jag pappas tös, helt klart. Han har aldrig varit lika överbeskyddande som mamma (men så brukar det väl vara), det är verkligen två skilda världar där. Och jag avskyr när folk tycker synd om mig, så den sidan har alltid varit uppskattad. Jag fick dessutom vara på garagetaket, åka rullebör, titta ut över klippkanter och klättra på Kullaberg. En gång när jag hade varit ute och lekt i leran spolade han av mig och min kompis med högtryckstvätten i trädgården innan vi fick gå in med våra regnkläder. Sådana saker. Mamma ska vara glad att hon inte har sett allt... haha. Jag undrar alltid hur vår relation hade sett ut idag om det inte varit för det som idag är hans fru. Hur det än hade varit, hade den nog varit bättre än vad den har blivit. Vi ses väldigt sällan. Pratar i telefon när han ringer, vilket för det mesta är någon gång per vecka, men jag ringer nästan aldrig. Man vet ju aldrig vem som svarar... Men man får väl ta det goda med det onda; om det inte vore för Maj-Lis hade jag inte haft någon Fia heller. Det är bara väldigt synd att Maj-Lis fått komma emellan mig och pappa, det har hon inte precis förtjänat. Pappa har gett mig "det-ordnar-sig-attityden", men han har den mycket mer utpräglat än jag. Han är lugnet själv, men precis som jag så går man inte över tålamodsgränsen, som verkligen är långt bort, ostraffat. Har man lyckats göra pappa arg bör man akta sig, haha, precis som för mig! Och vi förlåter inte så lätt när någon verkligen gått för långt. Men jag tror att hans favorituttryck är "Det ordnar sig".



Pappa. Gammal mobilbild, jag upptäckte att det är den enda bild jag har på honom på datorn, förutom en där jag ser så hemsk ut att jag inte ens kan bjuda på den, haha.